Irland Många jag har mött under mina resor och mitt arbete är trötta på splittringen, men kanske har Oranienordens nya marsch försvårat en återförening, skriver Martin Röshammar.
Jag, som precis kommit ut med en bok om Irlands då, nu och sen, hann inte ens hem från Bokmässans kaos innan allt vändes upp och ner.
Den protestantiska Oranienorden fick rätt i domstol och skulle genomföra en begränsad marsch i staden Portadown, genom ett katolskt område.
35 personer tilläts och de skulle gå i tystnad.
Det var första gången sedan 1997 som marschen fick arrangeras.
Men vid Garvaghy Road, i Drumcree, tog det stopp. Runt 2 000 demonstranter, bland andra Michelle O’Neill, Nordirlands försteminister, och Claire Hanna, partiledare för den nordirländska versionen av Labour, SDLP, blockerade vägen. Även Sinn Féins tidigare partiordförande, Gerry Adams, var på plats, han som fortfarande nekar till att någon gång ha varit en del av IRA:s ledning.
Att partikamraten Michelle O’Neill var med och hindrade marschen har lett till kraftig kritik från unionistsidans största parti, DUP, eftersom Oranienorden har lagen och domstolen i ryggen.
Samtalen fortsätter
När det här skrivs, några dagar efter att de orangeas marsch blev avbruten, är tonläget både uppskruvat och högljutt. Båda sidor anklagas för att ha gjort situationen värre och för att riskera den fred som trots allt har rått sedan 1998. Labourpolitikern sir Chris Bryant är Nordirlandsminister sedan i somras och vädjar just nu till de lokala ledarna att vara redo att kompromissa.
På onsdagskvällen tackade unionisterna nej till Bryants medlingsförslag, det som demonstranterna tidigare godkänt med förbehållet att de orangea också skulle vara med på båten. Men samtalen fortsätter. Enligt The Nolan Show slogs det i det nobbade avtalet fast att Oranienorden hade den lagliga rätten att gå längs Garvaghy Road men att de boende skulle erkänna att det var fel att blockera vägen. I gengäld skulle Oranienorden välja att ändå inte paradera gatan fram.
Nu menar DUP att Sinn Féin har givit upp tanken på powersharing, det upplägg som fram till nu har gällt, att makten växlar mellan de två partierna.
Präglat av sekterism
Att Nordirland är ett samhälle som fortfarande är präglat av sekterism, det visste jag. Att hus på vissa gator i Belfast pryds av den irländska trikoloren och att de flaggorna vajar bredvid den palestinska flaggan, det har jag sett med egna ögon, liksom att det runt hörnet istället vimlar av Union Jacks och israeliska flaggor. Jag vet också att barnen, de flesta i alla fall, går i antingen protestantiska eller katolska skolor och att de dessutom ägnar sig åt helt olika sporter.
Men många jag har mött under mina resor och under mitt arbete är trötta på splittringen, och mittemellanpartiet Alliance Party, som ännu inte tagit ställning för eller emot ett enat Irland, andas morgonluft i ett politiskt klimat där det annars handlar om vi och dem för hela slanten.
Det som sker i höstregnets Drumcree är det sämsta möjliga för alla de som har trott och hoppats på ett enat Irland hyfsat snart. Det Oranienorden och deras politiska bundsförvanter just nu gör är att visa hur ovilliga de är att rätta in sig i ledet, de kommer inte att vika ned sig även om deras sida skulle förlora en kommande folkomröstning. Och republikanerna rör inte ett finger för att vifta med den vita fredsflaggan. Sakta, sakta kommer det paramilitära våldet närmare. Igen.
Det såg så bra ut
Plötsligt händer allt på en gång. I tre år har jag skrivit på den bok som nu har kommit ut, Vägen mot ett enat Irland. När den väl kom från tryckeriet passade Donald Trump på att besöka Irland och slog då fast att han vill se ett enat Irland.
Sedan, och Trump hade knappt hunnit lämna de irländska golfbanorna bakom sig, undertecknade försteministrarna i Skottland, Wales och Nordirland ett samförståndsavtal där de åberopar rätten till självbestämmande. De vill ha folkomröstningar och de vill gå med i EU igen.
De två stora händelserna satt jag och kommenterade under Bokmässans montersamtal. Tänk att det kunde bli så, att den irländska frågan och en möjlig splittring av Storbritannien, skulle aktualiseras precis när min bok kommer ut. Tvärsäkert konstaterade jag att visst kommer det att bli ett enat Irland, förr eller senare. Och en folkomröstning, jo den är nog inte långt borta, mässade jag.
Det var då.
Men efter de senaste turerna är kanske medelirländaren inte längre lika lockad av att gå från dagens lugn till en ny nation där de får unionister/lojalister på köpet, personer som ser sig som britter och är allt annat än sugna på att lämna Storbritannien.
Martin Röshammar
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
