Demokrati Demokratins problem är inte bara att känslor som ilska och rädsla tar över det offentliga samtalet. Det är också att vi allt oftare undviker samtalen med dem som tycker annorlunda. Men att mötas över politiska skiljelinjer kräver mer än god vilja. Det kräver nyfikenhet, känslomässigt arbete och institutioner som gör samtalen möjliga. Det skriver Martin Westin.
Nu när valet är över ställs frågor om tillståndet i svensk demokrati. Hat, hot och trakasserier lyfts fram som tecken på att det offentliga samtalet befinner sig i kris. Forskare menar att kunskapens ställning i politiken har försvagats till förmån för politisk kommunikation som väcker starka känslor. Fram tonar en bild av en känslostyrd offentlighet som hotar demokratin. Jag har, i min roll som forskare, själv varit med och tecknat denna bild. Och visst finns det goda skäl att uppmärksamma hur opinionsbildare mobiliserar ilska, oro och rädsla för att vinna röster och inflytande. Men i skuggan av denna diskussion döljer sig andra samband mellan demokrati, känsla och klokskap som behöver belysas. Detta blev tydligt för mig när min vän, på den andra sidan av politiken, bjöd in mig till en samtalsklubb.
Jag, liksom de flesta andra svenskar, umgås mest med politiskt likasinnade. När jag någon gång hänger med sådana som har andra uppfattningar än mig själv så undviker vi oftast nogsamt att beröra politiska frågor. Dock har min vän N och jag, sedan våra barnvagnspromenader för snart tjugo år sedan, fortsatt samtala om politik trots att vi har motsatta politiska uppfattningar. I regel ogillar N det jag gillar och tvärtom – och vi kommer aldrig överens. Vi har ändå idogt samtalat vidare om politik under årens lopp. I höstas tog N initiativ till ett nytt steg. Han föreslog att vi skulle bjuda in två av hans vänner, en på hans sida av politiken och en på min sida, och bilda en samtalsklubb. Utan så mycket eftertanke svarade jag ”ja” och vi bokade in ett första möte hemma hos N.
Jag var ambivalent den där septemberkvällen när samtalsgruppen träffades för första gången. Där hemma i Ns kök blandades en viss nyfikenhet med min oro för att vi skulle fastna i uppkörda hjulspår. På Ns förslag började vi med att berätta för varandra hur vi formats politiskt genom våra uppväxter och viktiga händelser i våra liv. Vi ställde förtydligande frågor och försökte förstå oss själva och varandra. Medan mat och vin intogs ändrade samtalet karaktär: vi började debattera. Strukturen som väglett den första delen av samtalet var borta och vi hoppade mellan ämnen. Nyfikna frågor och personliga berättelser ersattes alltmer av argumentation och debatt. Mitt eget stämningsläge sjönk och jag började känna irritation, över vad mina meningsmotståndare anförde, men faktiskt även över mina egna inlägg som jag tyckte var polemiska och trötta.
Tre frågor
Trots detta bestämde vi mot slutet av kvällen att vi skulle ses igen hemma hos mig. Under denna andra träff samtalade vi om tre frågor, som vi kommit överens om på förhand för att de representerade våra olika intressen och perspektiv. Innebär public service vänsterbias ett demokratihot? Har Tidöregeringen prioriterat ned miljöpolitiken och är det i sådana fall rätt eller fel? Vad skulle krävas för att Moderaterna och Socialdemokraterna skulle kunna bilda en mittenregering? Jag anade redan innan vi började samtala vart åt det barkade. De tre frågorna skulle aktivera de djupa värderingsskillnader som fanns inom vår klubb.
Under samtalets gång kom frustrationen tillbaka och jag blev alltmer bedrövad. Jag tyckte, och N kan mycket väl ha tyckt det samma om mig, att Ns argumentation haltade. När frågan om miljöpolitik kom upp blev jag allt tyngre i kroppen eftersom det stod klart för mig att våra värderingsskillnader till och med var djupare än vad jag tidigare trott. Jag började önska att samtalet skulle ta slut.
Någon timme senare rundade vi av kvällen. När vi tog avsked hade vi bestämt att ses igen, trots att kvällen hade varit påfrestande för mig. Nu i efterhand tänker jag att jag drabbats av någon sorts demokratisk utmattning. Ett tillstånd som kan infinna sig efter att ha försökt förstå meningsmotståndare och fått betala ett högt känslomässigt pris för detta arbete.
Oöverbryggligt värderingsgap
Vi visste det inte då, men snart skulle samtalsklubbens medlemmar sålla sig till den stora skara som undviker att prata politik med meningsmotståndare. Trots att vi hade bestämt att vi skulle ses igen blev det andra mötet hemma hos mig det sista. Detta eftersom en av klubbens medlemmar meddelade att han inte längre hade tid att delta i samtalen. Efter vissa försök att få fram en ersättare somnade samtalsklubben in.
I diskussionen om tillståndet i svensk demokrati är känslornas destruktiva funktion i förgrunden. Forskare och andra debattörer pekar på hur känslor av ilska och rädsla exploateras och leder till hat, hot och att välgrundad kunskap ersätts av känslostyrt tyckande. Berättelsen om samtalsklubben lyfter fram andra samband mellan demokrati, känslor och klokskap som mer sällan diskuteras i det offentliga.
I samtalsklubben fanns ingen ilska, hat eller rädsla. Istället påminner berättelsen oss om det bredare känsloregister som demokratin innehåller. Det är nyfikenheten som krävs för att vilja förstå, snarare än besegra, sin meningsmotståndare; det är oron och frustrationen som smyger sig på när samtalen skiftar från utforskande till debatt och det är nedstämdheten, kanske till och med sorgen, som uppstår när det står klart att värderingsgapet mellan mig och den andre är oöverbryggligt. Berättelsen vittnar om det känslomässiga arbetet demokratin kräver av oss – och om att det långt ifrån är säkert att vi är beredda att göra det jobbet.
Bekräftelse framför utmaning
Samtalets roll i politiken står i centrum för deliberativ demokratiteori. Utgångspunkten är att demokrati inte enbart handlar om fria val vart fjärde år utan också om att medborgare behöver lyssna till varandras argument och utforma sina ställningstaganden i relation till andras mellan valen. Kritiker har invänt att vänner av deliberation är naiva och underskattar politikens konflikter och maktrelationer. Oavsett hur man ställer sig till kritiken illustrerar berättelsen om samtalsklubben en ofta förbisedd aspekt av samtalsdemokratin: att den kräver ett omfattande känslomässigt arbete av deltagarna.
Forskning inom statsvetenskap och politisk psykologi visar att människor tenderar att omge sig med personer som delar deras politiska uppfattningar och att samtal med meningsmotståndare ofta undviks. Två orsaker brukar särskilt lyftas fram: svåra politiska samtal hotar identiteter och relationer och människor tenderar att vilja få sina uppfattningar bekräftade snarare än ifrågasatta. Politiska uppfattningar är tätt knutna till människors identitet. Samtal som utmanar våra viktigaste värderingar kan därför upplevas som ett hot mot den egna personen, vilket ökar vår benägenhet att undvika dem. Vi väljer även ofta, medvetet eller omedvetet, samtalspartners som bekräftar våra uppfattningar snarare än utmanar dem. Detta beteende förstärks av sociala mediers algoritmer, som smeker oss medhårs genom att exponerar oss för åsikter som vi redan omfattar.
Trots detta är arbetet med att förstå den andre och oss själva genom samtal viktigt för demokratins fortlevnad. Studier visar att möten mellan meningsmotståndare och exponering för avvikande uppfattningar, under gynnsamma omständigheter, kan motverka affektiv polarisering, d vs demonisering av motståndare, och är av stor betydelse för att reproducera demokratiska normer. Just de gynnsamma omständigheterna är avgörande. Vi kan inte förvänta oss att människor ska ge sig in i svåra politiska samtal utan stöd av institutioner och strukturer.
Stärkt stöd för demokratiska samtal
För att fler ska vara beredda att föra politiska samtal över åsiktsgränser behöver samhället förstärka de institutioner som stödjer oss i detta arbete. I Sverige finns redan viktiga institutioner som är menade att ge förutsättningar för demokratiska samtal. I skolan och den högre utbildningen får elever och studenter möjlighet att öva argumentation, kritiskt tänkande och demokratiska samtal. Folkbildningen har länge erbjudit studiecirklar där människor med olika erfarenheter möts, bibliotek arrangerar samtalskvällar och många kommuner använder medborgardialoger för att diskutera utvecklingsfrågor.
Under senare år har dessutom medborgarråd vuxit fram som ett intressant komplement. I dessa råd bjuds ett slumpmässigt urval av befolkningen in för att, med stöd av utbildade samtalsledare och ämnesexperter, diskutera komplexa politiska frågor. Forskning visar att deliberation – ett ömsesidigt lyssnande och argumenterande – under sådana goda förutsättningar faktiskt kan fungera. Samtidigt pekar det hårdnande samtalsklimatet på att stödet för demokratiska samtal behöver förstärkas. Om vi menar allvar med ambitionen att människor ska kunna mötas över åsiktsgränser räcker det inte att uppmana dem att prata mer med varandra. Vi behöver också investera i de institutioner, arbetssätt och mötesformer som gör samtal möjliga. Sådana investeringar kan ge fler människor egna erfarenheter av att samtal över åsiktsgränser kan vara konstruktiva. Dessa erfarenheter kan bli en motvikt till den politiska retorik som bygger på att förstärka motsättningar mellan olika grupper.
Nyfikenhet viktigt
Berättelsen om samtalsklubben påminner oss om att känslor inte behöver stå i motståndsförhållande till klokskap. Tvärtom: utan känslor är en inte klok. I dagens debatt riktas uppmärksamheten mot hur känslostyrt tyckande tränger ut eftertänksamhet och systematiskt kunskapande. Och visst är det så. Samtidigt riskerar vi missa något viktigt om vi som reaktion på dagens fördummande offentlighet söker oss tillbaka till en tid, som faktiskt aldrig fanns, då förnuft och känsla var åtskilda. Det finns ett par passager i berättelsen som visar vad jag menar.
I det första mötet i Ns kök hade vi kommit överens om att dela de erfarenheter som format oss politiskt. Detta blev till en struktur där nyfikenhet kunde finnas och denna nyfikenhet vägledde oss mot ett lärande om varandra och oss själva – en sorts klokskap i det lilla. Lite senare i samtalet smög sig en irritation på som inte bara riktades mot de andra utan även mot mig själv och mina trötta argument. Den berättade att något viktigt höll på att gå förlorat: min nyfikenhet, min förmåga att lyssna och också min vilja att fortsätta samtalet. Känslor behöver alltså inte grumla vårt omdöme. Om vi lyssnar på känslorna kan de tvärtom vara en förutsättning för klokskap.
Var samtalsklubben ett misslyckande? Bara om jag förväntat mig att samtalen skulle vara kreativa, nyfikna och lustfyllda. Men det skulle knappas ha varit en realistisk förväntan. Det är svårt och känslomässigt krävande att samtala om politik med människor vi tycker om, som har åsikter vi inte tycker om. Men kanske kan vi bli något klokare om vi försöker och kanske kan varje försök göra skillnad nu när vi inte kan ta demokratin för given.
Martin Westin
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
