Det gäller att förstå varför missnöjet har uppstått.
Riskerar EU att brytas itu mellan Putin och Trump? Befinner sig Europa rentav på gränsen till uppror? Frågan aktualiseras av de våldsamma demonstrationerna i Frankrike.
Detta är inte bara en fransk fråga, utan kokar i grund och botten ned till utmaningar som berör hela EU och även oss i Skandinavien.
Många länder brottas med konsekvenserna av den svaga ekonomiska utvecklingen, Ukrainakriget och den politiska polariseringen, som sätter ramarna för politiken i hela Europa.
Förvandlats till stridszoner
De franska demonstrationerna har urartat till upplopp och vandalisering, butiker har plundrats och offentliga byggnader satts i brand. Händelserna saknar motstycke i modern tid. Flera stora franska städer har förvandlats till stridszoner.
Allt inleddes med elevernas protester mot det undermåliga och underfinansierade skolorna och en offentlig sektor som går på knäna. De blev en utlösande faktor för vidare och större protester. De bottnar i sin tur i Frankrikes svaga ekonomiska utveckling och höga offentliga skuldsättning, som begränsar det politiska manöverutrymmet. Levnadskostnadskrisen pressar den stora majoriteten fransmän, men skapar som vanligt inga större umbäranden för de som befinner sig i toppen av inkomstpyramiden. Om detta pågår år efter år blir det till slut en urladdning. Vilket vi ser här och nu.
Från både höger och vänster
Frankrike har en lång tradition av hårda gatukonfrontationer sedan den franska revolutionen 1789. 20-åriga Theo, en av aktivisterna, säger att hus brann ner även då: ”Men det är inte det vi minns, utan att människor faktiskt tog till vapen. Det är faktiskt det vi vill återskapa.”
Vi får hoppas att vi inte behöver ta honom på orden.
Även den franska revolutionen hämtade kraft ur svåra umbäranden. Även 2026 spelar den ekonomiska stagnationen i landet en central roll. Protesterna har udden riktad mot den sittande presidenten, ”mittenpolitikern” Emmanuel Macron. Men kritiken kommer både från höger och vänster. De gula västarna är svårplacerade.
Nu försöker vänstern dra nytta av den folkliga mobiliseringen. I nästa års presidentval kan kampen stå mellan ytterhögerns Le Pen och yttervänsterns Mélenchon. Frågan är vem av som kommer att kapitalisera på revolten, eller om en tredje aktör kan göra sig gällande. För varken Republikanerna eller Socialistpartiet ser för närvarande ut att ta sig vidare till den avgörande andra omgången.
Ett europeiskt fenomen
Såväl i Frankrike som i andra länder tävlar många om vem som tydligast kan fördöma kravallerna. Det är lätt gjort och förstås rätt och riktigt. Men här räcker det inte att komma med moraliska fördömanden. Det handlar lika mycket om att förstå varför missnöjet har uppstått.
Det politiska och sociala missnöjet är inte heller bara ett franskt utan ett europeiskt fenomen. Protestvågen märks parallellt i dessa dagar i form av oroligheter i Italien, Portugal och Albanien. Protestvilja sprider sig när det bubblar upp ett missnöje i ett land som också ligger under ytan i andra. I Spanien har protesterna mot höjda hyror redan tvingat fram ett nyval.
På alla håll rör det sig som ett missnöje med de ökade levnadsomkostnaderna, hyror och priser som ökar, löner och ekonomier som står och stampar. En rad kriser har adderats till varandra, EMU-krisen efter finanskrisen drabbade länderna i södra Europa hårt, sen kom Covid och la en våt filt över samhället och ekonomin, sedan kom Ukraina-kriget och efter det rakade inflationen i höjden. Europa ökar sina försvarskostnader. Vi stödjer Ukraina, ännu mer nu när USA allt mer backar ur. Samtidigt har de magra ekonomiska åren har byggt på ett missnöje med den ekonomiska eliten och de gamla maktpartierna både de som står till höger och vänster om mitten, och som från början var ryggraden i EU.
Det är inte bara vänstern som kapitaliserat på missnöjet med ökade levnadsomkostnader, utan ofta snarare ytterhögern, som senast i Tyskland där Alternative für Deutschland utmanar kristdemokratiska CDU om ledarrollen på högerkanten, och Socialdemokraterna kämpar för att inte helt förtvina. På högersidan är det invandrarna som förorsakar de ekonomiska problem. På vänsterkanten är det nyliberalismen, men här kämpar partierna för att hitta en väg ut ur den politiska och ekonomiska krisen.
En djup kris
I flera av de stora länderna, som Tyskland, Italien och Frankrike (de tre stora länderna som en gång bildade EU), har nu stora ekonomiska utmaningar, ja är i någon mening i en djup kris. Hur ska Europa komma på fötter och växa igen så att vi kan klara klimatutmaningarna? EU skulle ju befrämja ekonomin och säkra freden.
Nu är det krig i Ukraina och Putin vill se ett splittrat och försvagat Europa. EU har på sistone halkat efter USA i ekonomiskt hänseende och Kina utmanar europeisk industrin och nu specifikt den tyska bilindustrin. USA är på väg att lämna Europa åt sitt eget öde.
Och Sverige? Ja, vi kan i varje fall konstatera att valrörelsen var helt befriad från utblickar eller referenser till vad som händer i vår omvärld. Det enda ”bidraget” var Ulf Kristersson ”oneliner” om att pengar inte ska skickas utomlands (bistånd), som borde gå till äldreomsorg här i landet. Europas vägval kommer oundvikligen påverka oss här i Sverige. Den insikten behöver vi ta till oss.
Räcker inte att peka finger åt Paris
Medan många europeiska länder krisar tuggar den svenska ekonomin på och produktiviteten ökar. Konjunkturinstitutet talar i sin prognos om att det finns utrymme för reallöneökningar de kommande åren. Detta kan ställas mot krisande ekonomier i en hel del andra länder i Europa.
Kanske har vi något att bidra med.
Om det funnes svenska politiker som vågar bryta med den insulära inåtvändhet som för närvarande sätter sin prägel på den svenska politiska debatten. Det är talande att det inte finns någon svensk politiker som omvärlden bryr sig om.
Det räcker inte att peka finger mot Paris och oja sig över att fransmännen är hopplösa, en vanligt förekommande hållning bland svenska politiker. Uppgiften är ju att få Europa på fötter igen. Ett Europa som utvecklas och växer. Ett Europa som fortsätter och skyndar på klimatomställningen. Ett Europa som förverkligar sina sociala ambitioner. Klarar vi det blir alla andra utmaningar hanterliga.
Håkan A Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
