Essä Dadgostar och kretsen runt henne är djupt dedikerade till att gå från ett aktivist- till traditionellt maktparti.
Jag tror att förklaringen är större än några ministerposter. Vänsterpartiet håller på att försöka bli ett annat slags parti.
Det är förstås ingen nyhet. Förändringen har pågått länge, den började redan under Jonas Sjöstedt och har varit uttalad under Nooshi Dadgostar. Ambitionen att göra V bredare, mer regeringsdugligt och till ett parti som faktiskt kan bära regeringsmakt har knappast varit hemlig.
Aktivistparti
Jag har trots det ändå länge tänkt att den logiska slutpunkten av den pågående parlamentariska processen är en S-, C-, MP-regering i ett Tidö-liknande samarbete med V, med stort fokus på vänsterfrågor, tunga V-tjänstemän i Regeringskansliet och liknande lösningar.
Och jag har nog också trott att det skulle landa där eftersom V i slutändan faktiskt själva skulle föredra en sådan lösning. Det skulle ge politiska segrar man kan ta äran för, men också större frihet och möjlighet att fortsätta vara en radikal röst i exempelvis utrikes- och säkerhetspolitiken. Dessutom möjlighet att hålla distans till en regering som på grund av valresultatet kommer behöva föra en hel del mittenpolitik, oavsett om V sitter i den eller inte.
För ett aktivistparti med ambitionen att både förskjuta den politiska dagordningen och successivt arbeta sig in i ett tidigare socialdemokratiskt väljarunderlag samt kanske till och med ta kampen med SD om missnöjesväljarna vore det en rätt perfekt position.
Har jag tänkt. Men inte minst de senaste veckorna tyder på att jag nog underskattat djupet och allvaret i den förändring partiet gått igenom, och hur centralt själva steget in i regeringsmakten har blivit för dagens V.
Idealtyper
Det har såklart funnits tecken. När Nooshi Dadgostar under valrörelsen frankt deklarerade att hon inte tänkte riva upp Tidös kriminalpolitik var det ett exempel på vad man är beredd till. Jag tror att man kanske också ska se uteslutningarna av alltför radikala Palestina-aktivister i riksdagsgruppen som en del av samma rörelse. Dadgostar och kretsen runt henne är djupt dedikerade till att ta V från ett aktivist- till ett traditionellt maktparti. Även när det kostar på internt.
Det är förstås idealtyper. V har aldrig bara varit ett aktivistparti och har länge utövat parlamentarisk makt. Men motsättningen fångar något viktigt i den förändring som nu sker.
Och det kan synas märkligt att Vänsterpartiet i dag kämpar så hårt för att få sitta i en mittenregering med centerpartistiska liberaler och socialdemokrater, som man själva inte tvekar en sekund att anklaga för att ha gått bort sig högerut. Om man kan sin vänsterpolitiska historia är det ju de andra partiernas åsikter något man tidigare tog föraktfullt avstånd från. Det fanns till och med ett särskilt begrepp för eländet: ministersocialism.
”En socialists inträde i en borgerlig regering innebär inte att socialisterna erövrar en del av den borgerliga staten, utan att den borgerliga staten erövrar en del av det socialistiska partiet”, skrev exempelvis Rosa Luxemburg. Borgerlig i dåtidens marxistiska språkbruk, bör kanske tilläggas, inte som vi använder ordet i svensk blockpolitik.
Men poängen är ändå tydlig: du tror att du går in i regeringen för att förändra den. Risken är att det är regeringen som förändrar dig.
Men dagens Vänsterparti tänker helt annorlunda. Därför att de vill något helt annorlunda.
Gå hela vägen
Det är inte något självklart vägval. Den europeiska vänstern är full av partier som brottats med precis samma fråga. SF i Danmark och SV i Norge valde maktpartiets väg och gick in i socialdemokratiskt ledda regeringar, med politiska segrar men också svåra kompromisser. Vänsterförbundet i Finland har gjort regeringsmakten till en naturlig del av sin identitet. Enhedslisten i Danmark och Bloco de Esquerda i Portugal har i stället prövat den andra vägen: stort inflytande över en vänsterregering, men med större frihet och en fot kvar i aktivistrollen.
V tycks nu väldigt tydligt ha bestämt vilken väg man vill pröva. Det handlar om att gå hela vägen in i regeringen. Och det finns argument för den linjen. Den som sitter i regeringen får onekligen tillgång till en sorts makt som är svår att avtala sig till utifrån.
Beredningar, regeringsuppdrag, regleringsbrev, myndighetsstyrning och allt det löpande arbete där politiken faktiskt blir verklighet. Sjukförsäkringen efter 2014, där V förhandlade bort stupstocken men ändå såg hur tillämpningen skärptes, används med viss rätt som exempel.
Men här finns kanske också ibland en övertro i debatten på vad enskilda statsrådsposter innebär. Regeringsmakten är inte uppdelad i små furstendömen där varje minister styr över sitt. Också inne i Regeringskansliet pågår en ständig maktkamp om politikens innehåll. Att sitta i regeringen ger tillträde till den kampen.
Det är inte samma sak som att vinna den.
Det här förstår förstås även V. Och det är ytterligare ett skäl att tro att regeringskravet handlar om något större än makten hos några enskilda statsråd.
Vill skifta identitet
Vänsterpartiet vill skifta identitet. Regeringskravet handlar inte om jobb och karriärmöjligheter, eller ens nödvändigtvis om vad några V-ministrar kan åstadkomma under nästa mandatperiod.
Det är snarare en långsiktig strategisk bedömning av hur man på sikt förändrar samhället. Ett första regeringsinträde skulle bryta en historisk barriär och etablera V som ett parti som också kan bära regeringsansvar.
Det vore nytt, men heller ingen total omgörelse. I kommuner och regioner har V länge hanterat reell exekutiv politisk makt, ofta med S men inte sällan även tillsammans med borgerliga partier. Fröet till det nya har, precis som dialektiken lär oss, länge funnits växande redan i det gamla.
Jag vet inte hur smart jag tycker strategin är. En friare men ändå politiskt potent vänster, typ Enhedslisten i Danmark, skulle kunna vara en annan väg. Men jag är å andra sidan inte vänsterpartist, så det är inte min sak att avgöra. Och eftersom jag själv tror på en bred parlamentarisk socialdemokratisk vänster med förmågan att samarbeta även över blockgränserna känns det dessutom hycklande att moralisera över att Vänsterpartiet nu tycks vara inne på den vägen.
Två processer
Vad innebär då detta för regeringsförhandlingarna? Jag har faktiskt ingen aning. Men kanske blir låsningen lättare att förstå om man inser att det inte bara är Vänsterpartiets identitet som står på spel.
För Centerpartiet har nejet till V blivit en viktig del i argumentationen för att samtidigt kunna vägra ansluta sig till Tidö. Det finns en sorts symmetri där: att säga nej till V har gjort det möjligt att säga nej till SD och samtidigt behålla en borgerlig identitet.
Och där möts två djupa partipolitiska processer. V försöker förändra sin identitet, från aktivist- till maktparti. C försöker förändra sin politiska position utan att förlora sin identitet: samarbeta vänsterut utan att upphöra att vara ett borgerligt parti.
Det gör konflikten svårare än den ser ut. Sakpolitik går att förhandla om. Identiteter är svårare.
Samtidigt har C redan rört sig så långt som till att börja betrakta V som en naturlig samtalspartner, om än inte som regeringskollega. Och det finns väldigt mycket de fyra majoritetspartierna är ense om, både i vad de är för och kanske än mer i vad de är emot.
Men ska de 176 mandaten bli något mer än matematik måste man hitta en konstruktion där både V och C kan känna igen sig själva. V vill visa att man kan bära regeringsmakten. C vill visa att samarbete med vänstern inte gör dem till ett vänsterparti.
176 mandat räcker för att vinna en omröstning. För att bilda en regering måste man också få ihop de berättelserna.
Johan Sjölander
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
