Internationell politik Nu finns det en chans för politiker att ta sig an de internationella utvecklingsfrågorna med förnyat allvar, och att bidra till det nordiska samarbetet. Det skriver Olle Törnquist.

Krig och krigshot, nya och gamla diktaturer och en extremistisk nationalism som griper omkring sig. Världen står idag inför sin allvarligaste kris sedan andra världskriget. Och till det redan nämnda ska läggas ett dödligt klimathot och nya former av propaganda och desinformation. Allt fler människor befinner sig på flykt. Nu senast i den svenska valkampanjen såg vi dessutom hur den rasistiska, populistiska och cyniska exploateringen av flyktingfrågan ökar mycket snabbare än antalet flyktingar. Och övergreppen mot befolkningarna i Sudan, Gaza och på Västbanken är symptom på hur FN-systemet undergrävts och på de oacceptabla maktförhållandena i världen. 

En bättre värld

Ändå är diskussionen i våra länder begränsad om hur vi kan motverka det som pågår och bygga en bättre värld. Under den svenska valkampen förträngdes frågan nästan helt. Så kan det inte fortsätta. Både andras och vår egen säkerhet och välfärd hotas. Nu finns det en chans för politiker och alla som känner ansvar att ta sig an de internationella utvecklingsfrågorna med förnyat allvar, och att bidra till det nordiska samarbete som behövs för att vi som tänker lika ska få större inflytande. Så vad bör göras?

Efter andra världskriget ville vi i Norden föra ut våra modeller för utveckling och konfliktlösning i samarbete med FN och med de rörelser som kämpade mot kolonialism och imperialism. Nu ser vi tvärt om hur vårt internationella alliansbygge för fred och utveckling håller på att omprioriteras och delvis avvecklas. Det sägs att vi måste vara realistiska och anpassa oss till en ny verklighet.

Men att vara realist betyder inte att man behöver acceptera sakernas tillstånd. Liksom på 1980-talet när det var nödvändigt att inse hur nyliberalismen kommit att dominera, måste man nu förstås vara superrealist och granska hur världen har kunnat bli etter värre. Men därför behöver man ju inte dessutom främja ”strukturanpassning”, som de flesta gjorde på 1980- och 90-talen. Tvärt om behövs nu de tuffa analyserna för att motverka orsakerna och göra en omstart. Vad ska man börja med?

FN undergrävdes

Oberoende forskning och sakkunskap har nedprioriterats i flera år och har förstås aldrig svar på allt. Men resultaten som nyligen sammanställdes och fördjupades på en konferens om solidaritet och demokrati bidrar i varje fall till att identifiera de viktigaste problemen som måste hanteras.  

För det första är det tydligt att den USA-ledda regelbaserade världsordning som upprättades efter andra världskriget inte kommer tillbaka. Att satsa på det är orealistiskt. 

Vidare hjälper det lite att bara skylla krisen i FN-systemet på dagens konservativa krafter med Vladimir Putin och Donald Trump i spetsen. Dessutom behöver det erkännas att dessa i betydande utsträckning kunnat växa sig starka för att den gamla världsordningen undergrävde FN:s basala värden om fred, frihet, likaberättigande, demokrati och miljö. Visst kunde FN-systemet förtjänstfullt främja avkoloniseringen och mildra – men inte förändra – den globalisering som inleddes på 1960-talet i samarbete mellan de auktoritära tigerekonomierna i Östasien och multinationella företag. Trots Willy Brandts, Olof Palmes och många tredjevärldenledares försök att bygga en rättvis världsordning.

Nyliberalism

På 1980-talet övergick detta dessutom i Västs nyliberalism, chockterapi i Öst och globala finansialisering. Som även Norden deltog i. Och som Kinas auktoritärt partistyrda utvecklingsstat anpassade sig till med stor framgång. Det globala resultatet blev ökad användning av fossila bränslen, mer korruption, ojämnt fördelad välfärd, partiell avindustrialisering i Nord och social osäkerhet bland många samhällsgrupper.

Det måste också tillstås att regeringarna i medelstora och små länder runt om i världen inte kunde stå emot utvecklingen. Liberala partier och högerpartier valde att bejaka vad som skedde. Center-vänsterregeringar (och i Europa även EU) hade svårt att formulera en självständig position. Även vänstern var ganska så oförmögen att svara på utvecklingen med nyskapande idéer om hållbara och demokratiska samhällsformer.

Till råga på allt var och är det inte oproblematiskt att bara stödja fackföreningar och det civila samhället. De människor som drabbades av den globala nyliberalismen hade skilda levnadsvillkor och möjligheter att göra motstånd, speciellt i Syd men även på annat håll. Detta gjorde och gör det fortfarande svårt för fackföreningar, de många arbetarna i den informella ekonomin liksom sociala rörelser och civilsamhälleorganisationer med fokus på specifika sakfrågor att göra gemensam sak. Dessutom löstes inte de problemen under den globala vågen av liberal demokratisering med början 1975. Så dess brister måste också beaktas i framtidens demokratistöd.

Mer internationalism

Slutligen undergrävdes även vår nordiska modell, vilken nu alltså också kräver mer internationalism. Den inhemska fördelningspolitiken gynnade inte längre bara industri med god produktivitet och justa villkor, utan även import från länder med sämre arbetsförhållanden och miljölagstiftning. Den solidariska lönepolitiken försvagades av individuell lönesättning och av att en allt större del av inkomsterna bestod av kapital som kunde undandras beskattning. Så i avsaknad av den sociala trygghet som välfärdsstaten hade kunnat erbjuda attraherades flera i de drabbade grupperna av nationalistiska ideologier. 

Så kan man alltså sammanfatta de viktigaste orsakerna till att dagens nynationalism runt om i världen underminerar inte bara den liberala demokrati som förenar folkstyre, rättsstat och mänskliga rättigheter, utan också folkrätten och självaste idéerna om humanitet. Alltmedan oligarker och tech-oligarker backas upp nationellt och den gamla imperialismens rovdrift återigen blivit rutin i jakten på råvaror och billig arbetskraft.

Men hur kan man då göra motstånd och samtidigt bygga nytt? 

Många stödjer den kanadensiske premiärministern Mark Carneys strategi för att när FN försvagats främja samarbete bland demokratiska medelstora stater – inklusive ett samlat Norden – i syfte att bevara demokrati, oberoende och handlingsfrihet i relation till USA, Ryssland och Kina. Men samtidigt riskerar sådana koalitioner att gynna också andra anti-demokratiska krafter i världen – som till exempel hindunationalismen i Indien. Och de fundamentala historiska problemen förbises nästan helt.

Rimligen behöver därför mellanmaktssamarbetet balanseras med en mer genomgripande omstart. En omstart med hjälp av en förnyad, alternativ politik och breda allianser mellan dem som tror på en demokratisk och solidarisk utveckling för att motverka den autokratiska, orättvisa och i fråga om klimatet ohållbara globaliseringen. 

Fyra punkter

För detta finns det förstås ingen färdig agenda. Nu krävs det studier och diskussioner, och jag tror att de olösta problemen och färdriktningen kan sammanfattas i fyra punkter:

1. Hur kan vi i Norden bidra till att ett nytt samarbete upprättas med andra medelstora makter – inklusive dem i det globala Syd – för att stärka och utveckla FN, så att konflikter och krig kan stävjas, folkrätten (inklusive de mänskliga rättigheterna) stärkas och mängden människor som tvingas fly minskas? 

2. Hur ser de nationella och internationella institutioner ut som också behöver främjas (och försvaras mot den makt som utgår från sociala och politiska krafter) för att frihandel, arbete mot monopol och korruption och stöd till entreprenörskap ska bidra till inkluderande utveckling och demokrati? 

3. Vilka bredare samarbeten måste stärkas med likasinnade krafter inom det globala Syd för att våra egna nordiska modeller för demokrati, utveckling och välfärd långsiktigt ska kunna räddas och reformeras – och samtidigt bli en del av lösningen av klimatfrågan? En lösning som ju tekniskt är möjligt genom satsningar på sol och vind men kräver att man kompenserar orättvisor och motverkar fossilbranschen som idag främjas av speciellt USA och Ryssland. Intressanta förslag har lagts i den Globala Rättviserapporten, av FN:s rapportör om extrem fattigdom och mänskliga rättigheter Oliver De Sutter, ekonomerna Thomas Piketty  och Mariana Mazzucato  och hennes idéer om en ’Common Good Economy’.

4. Och hur kan slutligen ett stärkt samarbete med demokratiskt inriktade aktörer runt om i världen för jämlikhet, lika medborgarskap och hållbar utveckling främjas genom breda allianser bland fragmenterade fackliga och sociala rörelser, medborgerliga organisationer och deras partier runtom i världen? Kanske är den globala mobilisering som bland andra Pedro Sánchez, Lula da Silva och Stefan Löfven initierat ett steg på vägen. Fler demokratiskt sinnade och engagerade underordnade grupper måste uppenbarligen inkluderas. Kvinnorörelsen som faktor för fred och demokrati måste ges en central plats, liksom rörelser bland människor med slavlika eller prekära anställningar.

Efter valet i Sverige där politiken nu måste förnyas, och i de diskussioner som redan påbörjats om vändpunkter i det norska och danska utvecklingssamarbetet, finns det alltså all anledning att ta sig an dessa frågor.

Olle Törnquist är professor emeritus i statskunskap och utvecklingsstudier vid Universitetet i Oslo och ordförande i Nordiska föreningen för studier av demokrati och solidaritet

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena