Mönstret är oförmågan att sätta gränser mellan det privata och det offentliga.
På 1990-talet lanserade den brittiske konservativa premiärministern John Major kampanjen ”Back to Basics”. Syftet var att återupprätta ”moral”, anständighet och respekt för lagen.
Men kampanjen slog tillbaka. För sedan kom det ena avslöjandet efter det andra. Rader av konservativa ledande politiker som hade utomäktenskapliga relationer eller hade fått betalt för att lobba. Det blev en lång utförslöpa till den konservativa valförlusten 1997. Den hade säkert inträffat ändå. Men skandalerna satte ändå bilden av en regering på fallrepet.
Håller Ulf Kristersson på att drabbas av något liknande? Frågan är relevant eftersom en rad historier och avslöjanden dessutom handlar hans eget och hans hustrus, Birgitta Eds, omdöme.
Frågan gäller gränsdragningen
Vad är det som triggar skandaler av det här slaget? I Majors fall var det diskrepansen mellan retoriken och praktiken. Skandaler uppstår ju ofta i den där skärningspunkten, när det gnisslar mellan ideal och verklighet. Hade den så kallade ”Tobleroneaffären” blivit lika stor om inte Mona Sahlin sagt att ”godiset är slut”?
Kan Ulf Kristerssons budskap om att vara varsam med skattebetalarnas pengar eller Birgitta Eds frekventa bruk av prästkragen spela en roll här? Avslöjandena kokar ner till frågan om gränsdragningen mellan det offentliga och det privata. Den verkar kort sagt inte alldeles glasklar och ställer frågor som rör det personliga omdömet.
Den mest uppseendeväckande exemplet är förstås utnämningen av Henrik Landerholm till national säkerhetsrådgivare. Han är nära vän till Ulf Kristersson allt sedan ungdomsåren. Det här var en personlig och politisk utnämning till en nyinrättad opolitisk tjänst i statsrådsberedningen. Dessutom gjordes han till chef för ett stort nyinrättat kansli, stort som ett medelstort departement.
Utnämningen och konstruktionen kan alltså i sig diskuteras. Och det blev inte bättre av att Landerholm tvingades avgå efter flera personliga försummelser. Bland annat glömde han kvar hemligstämplade dokument med känslig säkerhetspolitisk information på en kursgård utanför Stockholm.
Gråzon som bör undvikas
Andra exempel kan på ytan tyckas triviala, tagna var för sig. Ett par av dem rör statsministerns boende i Sagerska huset, ett boende som kommer med ämbetet. Brigitta Ed har bjudit in till middagar i för friskolan Europaskolan i Sagerska. Hon är själv styrelseledamot i Europaskolan, som verkar i Strängnäs där familjen Kristersson/Ed har sitt privata boende.
Att ordna middagar för en friskola i statsministerns egna boende är träda in i en gråzon, som bör undvikas. Detta arrangemang är inte heller kopplat till Ulf Kristerssons offentliga roll.
Vidare har det visat sig att Brigitta Ed använt konsulter för olika inköp till Sagerska. Konsulter som har kostat tre gånger så mycket som själva inköpen. En brödspade som kostade 675 kronor, summerade med konsultarvodet till 2.363 som staten och skattebetalarna fick betala. Kanske är detta en i sammanhanget liten detalj. Men djävulen sitter i detaljerna, även den moraliska dimensionen.
Statsministern förfogar också över Harpsund. Där har Brigitta Ed ansett att staten bör ha ett hönshus (egna ägg till frukost?) och starta en biodling. Harpsund ägs av staten. Etiketter till honungsburkar skulle formges. Efter att saken avslöjandes har familjen själv betalat kostnaden för hönshuset. Och statens fastighetsverk har sagt nej till biodlingen. Kanske påminde något statsministerpartiet om att moderaterna annars anser att staten inte ska konkurrera med privata aktörer.
Eller så stöp det på vem som ska sköta bina och hönsen? För inte tänkte väl Ulf Kristersson och Birgitta Ed sig att de själva skulle ta sig an den arbetsuppgiften? Det här är inte någon stor ekonomisk skandal. Det är mönstret som är intressant, som vittnar om något problematiskt.
Privatpersoner äger huset
För några år sedan köpte Kristersson och Ed dessutom tillsammans med en personlig vän till familjen en stor herrgård i Sörmland. Vännen ska bo i en av flyglarna. Kristersson och Ed i den andra. I huvudbyggnaden ska det skapas utrymme för andlig utveckling och religiös retreat. Verksamheten ska bedrivas i stiftelseform. Delar av upprustningen har möjliggjorts genom volontärer som jobbat gratis. Dessa har värvats via nätet och bland vänner. I utbyte och som lockbete har delaktighet i ett intressant nätverk och möten på Sagerska erbjudits. Några av volontärerna har fått jobb i regeringskansliet, även om det inte finns bevis för att deras volontärsinsatser spelat in när de anställts.
Kanske betraktas allt detta som en god gärning, det handlar ju en att en verksamhet med religiösa syften ska etableras och utvecklas. Samtidigt är det privatpersoner (varav en är statsminister) som ytterst äger herrgården, marken och huset, som gynnas genom denna upprustning.
Måste hanteras med varsamhet
En pinsam detalj är att Aftonbladets reporter walraffade som volontär (genom ett AI-manipulerat foto) och fick till på köet en förevisning av husen, inklusive paret Kristersson-Eds sovrum. Detta ställer frågor om säkerheten runt statsministern. Men det är klart, Ulf Kristerssons personliga vän Henrik Landerholm har ju tvingats avgå som säkerhetsrådgivare
Det problematiska mönstret här är oförmågan att sätta gränser mellan det privata och det offentliga. Rör det sig om en gränslöshet och perspektivlöshet? En del makthavare inser ju inte att med ämbetet kommer makt som måste hanteras med varsamhet och klokskap. Dessa händelser är säkert inte olagligt i formell mening. Men risken för jäv bör i alla sådana här sammanhang stämma till eftertanke.
Slutomdömet blir därför att detta har varit olämpligt, och ett uttryck för dåligt omdöme. Om det vittnar om en grandios självbild kan man konstatera att sådant brukar straffa sig.
Håkan A Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
