Livets dialektik och rörelsen framåt

Essä Vilka omständigheter har fört oss fram till den existentiella klimatkris vi befinner oss i och till en värld där fascistiska och auktoritära rörelser får alltmer fäste? Psykologen och psykoterapeuten Cajsa Lindholm resonerar kring vår tids kanske viktigaste fråga.

Jag föddes 1946 i Uppsala, ganska exakt ett år efter krigsslutet och tillhör en grupp efterkrigsbarn som omfamnades av ett samhälle med framtidstro och i stark utveckling. Som en följd av demokratiseringsprocessen under de här åren genomdrev Olof Palme 1965 ett nytt studiestödssystem och vi efterkrigsbarn var de första att gynnas av reformen.

Studenterna strömmade till universiteten och själv skrev jag in mig på Uppsala Universitet 1966, för att läsa statistik med, om jag minns rätt, 2000 andra studenter. Den historia som följde i Uppsala, på svenska universitet och världen över är välbekant, med studentuppror, kollektiv mobilisering kring orättfärdiga krig, orättvisor och förtryck. Vi bars av en antiauktoritär våg och en stark önskan om frihet. Till vad var mer oklart.

Nu, nästan sextio år senare, ska jag utifrån min egen erfarenhet som psykolog och psykoterapeut och med hjälp av en fysiker, en filosof och en sociolog och psykoanalytiker – alla tre verksamma under den här utvecklingsperioden – försöka reflektera kring omständigheter som fört oss fram till den existentiella klimatkris vi befinner oss i och till en värld där fascistiska och auktoritära rörelser får alltmer fäste.

Fritjof Capra

Den strävan som i maj 1968 i Paris flammade upp gällde ett samhälle där barriärerna mellan olika livsaspekter, arbete, lek, kärlek och politik skulle brytas ner och därmed också barriärerna mellan olika klasser. Musik, andlighet och betoningen på medvetandet och dess processer, ekologi och politik, antiauktoritära och politiska rörelser som Vietnamrörelsen och kvinnorörelsen, alla dessa bars av förhoppningen om frihet och utveckling – och politisk förändring. I sin bok “Patterns of Connection: Essential Essays from Five Decades”, beskriver fysikern Fritjof Capra denna kollektiva rörelse; en rörelse som han själv i hög grad var en del av och inspirerades av.

Capra, som under tjugo år, från 1965 till 1985, forskade i teoretisk fysik, var starkt påverkad av den vetenskapliga revolution som ägt rum i och med att den moderna fysiken tog form från 1920-talet. Från 1985 blev han författare, föreläsare och aktivist på heltid. De nya rönen inom relativitets- och kvantteori hade tvingat forskare att tänka i nya banor, och utmanat den uppfattning om verkligheten, det fundament, som vetenskapen vilat på sedan sextonhundratalet. Capra var själv starkt influerad av framför allt Heisenbergs osäkerhetsprincip och konsekvenserna av denna. I hans första och mest framgångsrika bok, “Fysikens Tao”, försöker han visa att modern fysik harmonierar med österländsk visdom, i synen på världen som ett sammanhängande levande system.

Den moderna fysiken skakade om grundvalarna för vår förståelse. Bilden av världen som ett system i ständig rörelse, snarare än slutna entiteter förbundna med enkla kausalsamband – positivismens och naturvetenskapens utgångspunkter – växte fram och ändrade vår världsbild från 20-talet. Den västerländska, dualistiska synen på medvetande och materia, som framför allt har sin utgångspunkt i Descartes, men levde vidare i upplysningens tro på förnuftet, hade styrt vetenskapen och legitimerat objektifieringen av naturen och därmed skövlandet av den.

Capra har i sitt liv och i ett stort antal böcker ägnat sig åt ett centralt tema: att verka för ett världsomspännande paradigmskifte inom vetenskap och samhälle; en ny syn på verkligheten. Han beskriver i förordet till sin sista bok att erfarenheterna från sextiotalets motkultur ledde till en radikal och djupgående förändring hos honom själv. Och till den förhoppning som väglett honom i hans liv; att den nya kunskapen om planeten även skulle leda andra människor bort från en mekanistisk syn på världen till en holistisk och ekologisk. En förväntan om att människor mer och mer skulle uppleva sig som delar av en helhet, harmoniskt inordnade i det levande system som naturen utgör. Det systemiska tänkandet skulle, med andra ord, leda till personlig frihet och befrielse, socialt, kulturellt och politiskt.

Vad hände med de radikala rörelserna?

Vad lyckades de med och vad misslyckades? Capra ställer själv frågorna i en avslutande summering i sin bok. Hur mycket av det paradigmskifte han analyserat och försökt bidra till, har verkligen skett? Den förväntade vändpunkten har inte inträffat. I stället har vi bevittnat hur en ny värld vuxit fram med ny teknik, nya sociala strukturer, en ny ekonomi och kultur som formats av den teknologiska globalisering som dominerar oss. Detta har gått i hand med en förödande förstörelse och ett utnyttjande av vår natur. Hur ska man förstå misslyckandet?

Capra har levat med en förväntan om att kunskapen om världen som ett levande system och vår delaktighet i den, skulle förändra oss. Han talar om ”deep ecologi”, inspirerad av den norske filosofen Arne Naess, det vill säga en djup medvetenhet om vår tillhörighet i världen och samhörighet med naturen. Till skillnad från ”shallow economy”, ett instrumentellt och antropocentriskt förhållande till naturen, där syftet är att optimera mänskliga behov, handlar ”deep ecologi” om en djup respekt för allt levande och dess inneboende värde. Medvetenheten om, och sammanflätningen med naturen, har moraliska implikationer och leder till att vi människor ställer djupa frågor. Det som bär upp paradigmskiftet är just att dessa frågor ställs.

I Capras text lyser en problematisering och ett psykologiskt djup med sin frånvaro. Vilka är de människor som ska ställa de djupa frågorna? Han utgår från två begrepp: ”self assertiveness” och ”integration”. Det gamla paradigmet karakteriseras av människor som hävdade sig själva och sina behov. Medan det nya paradigmet kräver en balans mellan självhävdelse och förmågan att integrera sig i världen.

Capra sätter fingret på en mänsklig motsättning; den mellan hävdelsebehov och förmågan att leva integrerad. Men djupare än så tränger han inte in i psykologiska aspekter av mänskligt fungerande. Hur syntesen mellan denna mänskliga polaritet ska gå till finns inte med i beskrivningen. Historien visar knappast på en syntes, snarare något helt annat – en ständig pendelrörelse mellan utveckling och tillbakagång. Vår förödda planet är ett facit på vår oförmåga att leva integrerade och i harmoni med naturen. Något Capra inte förnekar.

Sextiotalets reformrörelser och förhoppningen om global förändring för allas bästa har kommit på skam. Vi har oändliga möjligheter till kontakt och samverkan globalt. Men blir mer och mer fångna i den globala kapitalism och dess överordnade strukturer, som faktiskt styr våra liv. Varför har vi inte tagit makten över dem? Capra har inga svar på den frågan.

Den vision som Capra målar upp om världen, där vi alla är förbundna med varandra och naturligt tar ansvar är fortfarande anslående. Men är den realistisk? Capra drivs av en övertygelse och framtidstro. Eller ska den kanske kallas för förnuftstro? Om vi människor med vetenskapens hjälp förstår mer av världen – och känslomässigt lever oss in i och identifierar oss med den – så ska vi också naturligt vävas samman och värna om den. En mänsklig moralisk kompass ska så att säga följa naturligt. Det är en medryckande och lockande vision, men också en förenklad och ideologiserad modell om vårt mänskliga fungerande. Verkligheten talar ett annat språk.

Georg Henrik von Wright

Under samma tid som Fritjof Capra skrev sina inflytelserika böcker, publicerade den finlandssvenske filosofen Georg Henrik von Wright (1916 –2003) två civilisationskritiska böcker, den mest kända är “Myten om framsteget”, med ett betydligt mer kärvt och pessimistiskt innehåll.

Mot det von Wright kallar ”vanmaktens optimism”, övertygelsen om, trots bättre vetande, att mera forskning, ny teknik och marknadskrafternas fria spel ska ställa allt till rätta, i en oavbruten tillväxt, ställde han ”provokativ pessimism”. Det värdetomrum och den värdenihilism som religionen lämnade efter sig, gav fritt spelrum för ett ohämmat tillväxttänkande.

För von Wright själv blev det alltmer omöjligt att tro på en förnuftig och planmässig lösning av vårt globala dilemma. Det han såg var att hänsynen till miljön ständigt underordnades tillväxten, med argumentet att dessa två tendenser, miljöhänsyn och oavbrutet välstånd för de rika nationerna, snarare förutsätter än strider mot varandra. Utan tillväxt, ingen utjämning i världen av välståndet. Som om vi först måste bli ännu rikare för att sedan hjälpa fattiga människor och först därefter ta itu med miljöproblemen. Ett resonemang inte helt olikt den instrumentella syn på naturen, med syfte att optimera mänskliga behov, som Capra kallar ”shallow economy”.

Georg Henrik von Wright var inte främmande för att hemsökelser i stor skala skulle falla över mänskligheten och för den pessimismen fick han utstå en del kritik på nittiotalet. Han anklagades för att ”frambesvärja undergångsalternativet”, men utvecklingen har gett honom rätt. Pessimismen var befogad. Och den linje som Capra företrädde; tron att en fördjupad kunskap om naturen skulle hjälpa människor att ställa förnuftiga frågor och därmed fatta moraliskt välgrundade beslut, ter sig idag illusorisk. Och kanske är just illusionen problemet.

Den enda ljuspunkt som von Wright såg – och som han avslutar sin bok med – var den ökade frånvaron av förutsägbarhet i den globala utvecklingen. Irrationaliteten i den globala ordningen, där utvecklingen tar språng i oförutsedda och oförutsägbara riktningar kunde, enligt honom, möjligen leda till en viss intellektuell ödmjukhet i den teoretiska förståelsen och planeringen av vår egen framtid. Eftersom, som han skriver: ”Mycket av det som problematiserar vår tillvaro härrör från en överskattning av vår förmåga att rationellt, med vetenskap och teknologi, behärska utvecklingen”.

Erich Fromm

Sin kritik av rationaliteten delar von Wright med Frankfurtskolan, ursprungligen en utväxt ur marxismen, vars viktigaste inlägg i debatten under mellankrigstiden var Adorno och Horkheimers ”Upplysningens dialektik”, en kritik av det rationaliserade och teknifierade industrisamhället. Upplysningsprojektet, ursprungligen ett frihetsprojekt, tenderade att förvandlas till sin motsats; en teknisk och rationell tvångströja, där makt och våld undanträngt humaniteten, som von Wright skriver.

Erich Fromm (1900 – 1980) var en av medlemmarna i Frankfurtskolan och hans primära intresse var att – i linje med Frankfurtskolan – undersöka villkoren för frihet. I den undersökningen spände Fromm, som ursprungligen var sociolog, över ett brett fält: politik, sociologi och socialpsykologi, filosofi, religion och psykoanalys. En psykoanalys som starkt skiljde sig från den freudianska, men som också behöll det viktigaste hos Freud, något som den moderna rationaliteten förbisett; de irrationella och omedvetna krafterna hos människan. Som Fromm skriver: ”Men genom att koncentrera intresset på störningarna i individernas känslo- och själsliv ledde Freud oss upp till vulkanens topp och lät oss blicka ned i den sjudande kratern.”

Till skillnad från von Wright vars civilisationskritik var deskriptiv och analyserande, sökte Fromm förklaringar på den tvångströja människor underkastade sig i auktoritära politiska system. Påverkad av de skeenden han bevittnat under mellankrigstiden och som ledde fram till andra världskriget, skrev han i “Flykten från friheten”: ”Insikten i skälen för den totalitära flykten från friheten utgör förutsättningen för varje plan som syftar till seger över de totalitära krafterna”.

Precis som Fritjof Capra var Erich Fromm en radikal politisk röst på sextio-och sjuttiotalet. Han har skrivit många epokgörande böcker, som alla ger en fingervisning om de psykologiska, sociala, ekonomiska och politiska faktorer som samverkat och bidragit till den existentiella kris han själv, von Wright och många fler har förutspått och som vi nu står inför.

Fritjof Capra förväntar sig att en ökad kunskap om och kontakt med naturen ska leda till att vi naturligt sammanflätas med den. Fromm, å andra sidan, betonar att vi både är en del av naturen, men också oåterkalleligen skilda från den. Vi föds ur en fysisk förening med våra mödrar, ursprungligen i livmodern, som en del av den, men all mänsklig tillblivelse innebär att vi också slits loss från den, i en tillblivelse och individuationsprocess.

Människans medvetenhet om sig själv

Människan är medveten om sig själv och denna medvetenhet gör henne ”särskild” och är källan till all ångest, enligt Fromm. Som följd kommer individuationsprocessen att ha en dialektisk karaktär. Barnets ökade styrka och självständighet leder också ofrånkomligen till en ökad ensamhet och känsla av utsatthet och en ständig symbioslängtan. Människor kommer att leva med en tendens att sammansmälta med det som omger dem, i stället för att uppleva sin ensamhet. Den stora utmaning som vi ställs inför är att orka ta steg, utvecklas, ta ansvar för det egna livet, trots den osäkerhet och brist på garantier som det innebär.

Livet är en ständig rörelse framåt och rörelsens nav är den dialektiska pendlingen mellan enhet och differentiering. Pendlingen visar sig inte bara på individnivå, utan också på en samhällelig nivå. Friheten hotas och : ” i samma mån som människan vinner frihet, det vill säga lösgör sig ur den ursprungliga enheten mellan natur och människa och blir individ, ställs hon inför valet att spontant uppgå i världen, i kärlek och produktivt arbete, eller att söka sin tillflykt i ett sådant slag av beroende av världen som gör slut på hennes frihet och egenart som individ.”

Fromms analys av det kapitalistiska samhället speglar frihetens problem. Människan skapar kapitalismens sociala, politiska och ekonomiska strukturer, men skapas också av dem. Vi fångas i de system som vi själva skapat i ett ömsesidigt samspel. Den konsumism och ytlighet som ett kapitalistiskt samhälle förutsätter och bidrar till erbjuder, enligt Fromm, ett palliativ så att människor förblir omedvetna om sin djupaste längtan. I en talande bild beskriver han konsumismens förförelse. Världen som ”en ofantlig mumsbit, ett jätteäpple, en supermagnumbutelj, ett enda stort modersbröst, och vi de evigt förväntansfulla och hoppfulla – och evigt besvikna dibarnen.”

En komplex och dialektisk förståelse av människan

Fromm erbjuder en komplex och dialektisk förståelse av människans och frihetens problem. Vi lever nu i ett mänskligt system som formats av kapitalismens profitering på människors rädsla och djupgående behov – med vårt eget benägna bistånd genom att vi underordnar oss och tar för oss. Likt Paul Simons sång Sound of Silence från 1963: “And the people bowed and prayed, to the neon God they made. And the sign flashed out it ́s warning in the words that is was forming. And the sign said, the words of the profhets are written on the subway walls and tenement halls. And whispered in the sound of silence”.

Det komplexa systemtänkande som Fromm förmedlar behöver länkas samman med kunskapen om naturen. Två system som existerar parallellt, där naturen överlever utan människan, men knappast det omvända, vi överlever inte utan den natur som vi är en del av.

Erich Fromm var en humanistisk, demokratisk socialist och det ställningstagandet inbegriper en insikt om att sammanjämkningen av natur och kultur aldrig kommer att ske ”naturligt”. Den kräver en medveten politisk styrning som bygger på kunskapen om de destruktiva processer som äger rum, av de skäl och på det sätt Fromm skildrar, mellan människor och i deras relation till naturen.

Kanske har den punkt kommit, som von Wright talar om, där naturen inte längre låter sig kontrolleras av människan. Och kanske kan den punkten leda till en ökad intellektuell ödmjukhet. I sina böcker fångar Fromm den underliggande rädslan för ensamhet och tomhet, känslor som i sin tur ofta hänger ihop med rädslan för desintegration och jagsvaghet. Det är en syn som skiljer sig från Freuds 1800-tals materialism och driftstänkande – och dualism. För Freud är människan i grunden antisocial; mellan människa och samhälle utspelas en kamp, där människans underkastelse och sublimering av biologiskt givna drifter är lösningen.

Det är också en syn på människan som starkt skiljer sig från den nuvarande klassificerande, odialektiska och dualistiska synen i Sverige. Ett mer och mer teknifierat och medikaliserat samhälle dominerar, som inte minst visar sig inom psykiatrin där jakten på den förklarande fysiologiska faktorn aldrig upphört, med diagnoser och en enorm förskrivning av antidepressiv och ADHD-medicin, som svar på människors behov. Allt detta går hand i hand med en kapitalistisk, marknadsdriven ordning, där hjulen aldrig får upphöra att rulla i en ökande tillväxt och produktivitet.

Människor anpassas – och anpassar sig – till ett samhälle som kräver anpasslighet och berövas vägar att genomleva och förstå sina känslor och därmed förmågan att ta ansvar för sig själva och sin livssituation. Den kollektiva lögn vi har levt med, sedan länge mot bättre vetande, är illusionen om jorden som en oändlig resurs, till för våra behov och vårt utnyttjande. Det kvinnobröst, som Fromms talar om, som vi hänsynslöst – och regressivt och infantilt – tar makten över.

Varför misslyckas vi försvara mer djupgående värden?

Själv tror jag att svaret finns i några rader Fromm själv skriver i “Den destruktiva människan”, i sin kritik av ortodox psykoanalys och driftsteorin, som en harmlös och överspelad teori. Men ”att fördjupa sig i bortträngda karaktärsdrag som narcissism, sadism, omnipotens, undergivenhet, tendens att isolera sig känslomässigt, likgiltighet, omedvetet uppgivande av integriteten, förvriden verklighetsuppfattning – att upptäcka allt detta hos sig själv, i samhällsstrukturen, hos de ledare man följer – det är att handskas med dynamit”.

Att handskas med den dynamiten; att förstå de underliggande skälen till bland annat aggressionen, destruktiviteten och självdestruktiviteten, som den visar sig hos människor, är också, enligt min uppfattning, en av psykoanalysens viktigaste uppgifter. Fritjof Capra har en förväntan om att kunskap om ekologiska principer ska förändra vår teknologi och våra sociala institutioner. Det liknar ett önsketänkande, som inte tar hänsyn till vad människors sårbarhet, utsatthet och beroende gör med dem. Att nå en balans mellan självhävdelse och förmågan att integrera sig i världen är en komplicerad process. De auktoritära rörelserna världen över talar ett tydligt språk om hur människor misslyckas med den. Som Fromm skriver: ”Om vi vill bekämpa fascismen, måste vi begripa den.”

I sina försök att fördjupa den psykologiska förståelsen talade Fromm om människors olika ”karaktärer”. Den struktureringen av människor framstår i dag som daterad och statisk. Det finns mer utvecklade och hoppingivande teorier. Några nämner Fromm själv, bland annat brittisk objektrelationsteori, med representanter som Winnicott, Fairbairn, Guntrip och Balint, som enligt honom, i “Den destruktiva människan”: ”vill framkalla liv och tillväxt hos en verklig person i ett verkligt personligt förhållande.” De representerar en utveckling av psykoanalysen i linje med Fromms grundläggande människosyn.

Den person som har spelat en avgörande roll för det väsentliga paradigmskiftet inom psykoanalysen är W.R.D. Fairbairn. Han var influerad av rönen inom den moderna fysiken, av sin filosofiska skolning och sin teologiska bakgrund. Detta tillsammans med hans erfarenheter som läkare och psykiater lade grunden till en dynamisk och strukturell modell av människan; ett levande mänskligt system av relationer. Ett system som inom sig också bär svaren på frågor om irrationalitet och destruktivitet. Kanske det nödvändiga komplementet till och problematiseringen av Capras ekologiska och holistiska vision av världen som en sammanhållen enhet? Den frågan ska jag undersöka i en kommande essä.

Cajsa Lindholm