Ska vi återinföra husförhören?

Problemet med ”svenska värderingar” är att det är ett vitt och luddigt begrepp som inte låter sig definieras på något entydigt sätt.

Hälsingelagen från 1320-talet är glasklar redan i sin inledningsmening. Upplandslagens byalagsbalk, Västmannalagen, den danska Jyske lov och norska Frostatingslagen likaså.

Över hela Norden ekar samma välkända grundtema under medeltiden: ”Mæþ lagh skal man land byggæ” (Med lag skall man land bygga).

Hälsingelagen fortsätter: ”for þæn skuld. warö æy lagh aa Lande þa gate ængin booz firi” (fördenskull, att vore ej lag i landet, då kunde ingen bosätta sig där). Ett land där ”goda människor kan njuta trygghet” ska alltså styras efter lagarna, inte genom våldsverk. Och framför allt inte genom godtycke.

På den grunden uppstod en gång de statsbildningar som vi i dag tar för givna.

”Land skall med lag byggas” har sedan förädlats till ett allmänt talesätt, ett kungligt valspråk (Karl XV) och viktigast av allt: en grundläggande princip för den moderna demokratiska rättsstaten.

Frostatingslagen från tidigt 1200-tal säger det kanske allra bäst och tydligast: ”At lögum scal land várt byggia. en eigi at ulögum øyða” (Av lag skall vårt land byggas, och inte med laglöshet ödeläggas).

Hela meningen sammanfattar faktiskt essensen av det som brukar kallas rättsstatsprincipen, lagstyre eller the rule of law. I vår tid uttrycks principen så här redan i Regeringsformens första paragraf: ”Den offentliga makten utövas under lagarna.”

Underförstått – ingen står över lagen.

Svenska värderingar gör entré

Men så tycks det då som om detta inte riktigt räcker till längre. I dag skallar ropen, framför allt från yttre högerkanten, om att lagen nu genast måste kompletteras med en gedigen uppsättning av vad som kallas ”svenska värderingar” för den som i fortsättningen vill komma till Sverige för att bo och arbeta här.

Vad som egentligen menas med svenska värderingar tycks dock något oklart och starkt beroende på vem man just i stunden pratar med. När marknadsundersökningsföretaget Ipsos för några år sedan ställde frågan ”Vad, om något, betyder svenska värderingar för dig?” visade resultatet tydligt att svenska värderingar kan betyda högst olika saker för olika människor.

Ipsos sammanfattade undersökningen så här: ”Svaren spretar åt olika håll och inget område eller ämne nämns av fler än var femte respondent. Det vanligaste svaret, som lämnas av knappt 4 av 10, är att man inte vet eller är osäker. Det vanligast förekommande temat eller ämnet för svar, efter vet ej, är att svenska värderingar handlar om jämlikhet eller allas lika värde (19 procent)”.

Värderingar som jämställdhet, demokrati, frihet, solidaritet och välfärd nämndes av några. Det verkade också finnas vissa kopplingar till öppenhet, ärlighet och respekt för den personliga integriteten, liksom till svenska normer och traditioner.

Gott så. För ingen kan väl rimligtvis vara emot så nobla värden. Så vad är problemet?

Ja, kanhända att alla dessa värderingar tycks vara så svagt – och ojämnt – förankrade i just den befolkning som de är tänkta att omfattas av.

Värderingar som tydligen ska göras mer eller mindre bindande till exempel för uppehållstillstånd och medborgarskap bör nog först förstås av åtminstone en klar majoritet av befolkningen. Ett annat problem är förstås hur kopplingen till svenska värderingar ska kunna mätas. Vem eller vilka har rätt att avgöra om just du har tagit till dig svenska värderingar i tillräcklig grad för att du ska få bli svensk medborgare, och hur ska det i så fall gå till rent praktiskt?

Husförhöret på retur

Ända fram till 1895 var husförhör en vanlig metod för Svenska kyrkan att kontrollera menighetens läskunnighet och kunskaper i kristendom, särskilt i Luthers lilla katekes. Församlingens präst besökte hushållen regelbundet en gång om året för att förhöra medlemmarna och sätta betyg på var och ens kunskaper. Men inte bara det. Husförhören var också ett raffinerat sätt för statsmakterna att dokumentera och kontrollera landets befolkning. Resultaten samlades i husförhörslängder med detaljerad information om födslar och dödsfall, flyttningar och andra viktiga händelser.

Här finns kanske en effektiv metod som värderingsvännerna kan återinföra?

Säkert går det att undersöka befolkningens vandel samtidigt. Regeringen har nyss beställt en stor undersökning av skillnader i värderingar och sociala normer mellan inrikes och utrikes födda, med särskilt fokus just på personer med ”icke-västlig” bakgrund. Det luktar faktiskt en sorts husförhör light.

”Alla i Sverige ska vara införstådda med vilka liberala värderingar som bygger vårt land”, säger vår nyaste liberala utbildnings- och integrationsminister, Simona Mohamsson, apropå värderingsstudien.

Land skall tydligen med värderingar byggas numera, inte med lag. Och för dagens liberaler är alla värderingar OK, så länge de är liberala – ett allt luddigare begrepp i sig.

I tävlingen om vem som kan ställa de hårdaste kraven på nya medborgare kontrar Socialdemokraterna med obligatoriska kurser för nyanlända i svenska värderingar. ”Integration handlar inte bara om att bli självförsörjande – det handlar också om värderingar”, förklarar partiets kulturpolitiska talesperson Lawen Redar, som har lett arbetet med att ta fram förslagen.

Vilka bindande värderingar som ska läras ut till de nya svenskarna talar hon däremot tyst om.

Nu är detta inte direkt någon nyhet. De styrande i landet Sverige har av tradition gärna velat manipulera folkets värderingar, och vi behöver inte gå tillbaka ända till kyrkogångspliktens tid för att hitta tydliga belägg. Kampen mot smutslitteraturen, mot superiet och mot Lort-Sverige och liknande är relativt färska exempel från början av 1900-talet. I vår egen tid kan det handla om läsfrämjande eller ”från skärm till pärm”.

Men det finns en viktig skillnad. Tidigare uppfostringsprojekt har riktats mot infödda svenska medborgare som inte riskerar att utvisas eller bli av med sitt uppehållstillstånd om de brister i sina värderingar. Det nya är att avvikelser från de rätta svenska värderingarna skulle kunna få just sådana drakoniska konsekvenser, men enbart för en viss grupp – nämligen flyktingar och invandrare – medan Andersson och Pettersson och Lundström kan synda hur mycket de vill.

Olämpligt – men inte olagligt

Krav på att ställa upp bakom vissa värderingar kan också strida mot den grundlagsskyddade yttrande- och åsiktsfriheten. För att inte tala om religionsfriheten.

Man får faktiskt ha otrevliga, obehagliga eller olämpliga åsikter i en rättsstat, även sådana som råkar krocka med en eller annan svensk värdering. Det som anses olämpligt just i vår tid är inte nödvändigtvis olagligt. Lögner, oförskämdheter och konspirationsteorier är – ännu så länge – inte brottsliga. Man har också rätt att häda, och att vara helt illiberal. Det borde applåderas av Liberalernas nya Tidövänner i SD, som Mohamsson strax vill släppa in i regeringen.

Det existerar inte något brott om det inte finns en lag som definierar det brottsliga. Om allt som på något sätt och av någon människa någon gång har ansetts olämpligt skulle förbjudas i lag hade den redan tjocka svenska lagboken blivit oändligt mycket fetare. Det insåg redan reformatorn Olaus Petri när han på 1540-talet satte sig för att författa domarreglerna, en ålderdomlig text som än i dag återfinns som inledning till Sveriges Rikes Lag: ”Laghen gillar icke alt thet som hon icke straffar, Ty at all mishandel kan icke vpreknas i Laghbokenne” (Lagen gillar inte allt som hon inte straffar, för det är omöjligt att räkna upp allt som är olämpligt).

Det var sant då för snart 500 år sedan, och det är minst lika sant i nådens år 2025.

Vi ska också komma ihåg att för 150 år sedan var jämlikhet, demokrati och välfärd exempel på högst olämpliga värderingar i överhetens ögon. Den allmänna rösträtten skulle bara leda till demagogi och bossvälde och bryta sönder samhällets hörnstenar. ”Jag icke kan annat än med oro tänka på att, såvitt jag förstår, för oss stundar en massväldets tid, och jag tror, att vi snart få höra suset från den antågande barbarskogen”, befarade högermannen Aaby Ericsson när rösträtten ändå hade segrat 1918.

En ung Jarl Hjalmarson, senare högerpartiets ledare, deklarerade 1927 att ”Demokratin kan inte godtas, eftersom den är ett utslag av liberal individualism” och saknar ”resonans för tanken om statsauktoriteten och dess nödvändiga över- och underordnandeförhållanden”.

De lättflyktiga värderingarna

De flesta i dagens uppsättning av hyllade och synbart så självklara svenska värderingar är även i ett kortare historiskt perspektiv rena nykomlingar, ofta barn av efterkrigstidens radikala reformperiod. Vilket leder över till det kanske allvarligaste problemet med att att upphöja värderingar till officiell och obligatorisk norm – deras lättflyktiga föränderlighet.

Det som brukar kallas svenska värderingar är inte hugget i sten. I verkligheten är det ett vitt och luddigt begrepp som inte låter sig definieras på något entydigt sätt eftersom det ständigt formas och omformas av oss själva och av vår omvärld. Olämpligt igår, hyllat idag och kanske olämpligt igen i morgon.

Hade någon frågat efter svenska värderingar i början av det krigiska 1700-talet skulle nog mandom, mod och morske män ha hamnat högt upp på listan, tätt följt av djup gudsfruktan och minst lika djup underdånighet inför konungens enväldiga majestät.

1800-talet dominerades å andra sidan av företagsamhet, nationalism och en växande tro på värden som bildning, skötsamhet och individuell frihet.

Och i dag lever vi i världens modernaste land, extremt i sina sekulära och individualistiska värderingar, men med ett lagom intag av mellanmjölk. Vad som i en viss tid kan påstås vara ”Sverige” uttryckt genom gemensamma normer och värderingar har med andra ord stora likheter med en kameleont. Några mera beständiga värderingar existerar inte.

Lagstiftning å ena sidan och värderingar å den andra är alltså olika storheter som därför bör hållas noga isär och inte blandas ihop. Värderingar hör normalt hemma i den privata sfären och hos det civila samhället. Men så enkelt är det tyvärr inte heller. Lagen är ju långtifrån något neutralt instrument. Den består i själva verket just av – värderingar. Att vi alla ska vara lika inför lagen är ett exempel på en relativt modern värdering. Tidiga svenska landskapslagar gjorde stor skillnad på rättigheterna för trälar, fria män och utlänningar, och för kvinnor förstås.

”Gånge hatt till och huva ifrån”, säger Östgötalagen från 1290-talet. Först 1845 infördes lika arvsrätter för både män och kvinnor, 1874 fick gifta yrkesarbetande kvinnor rätt att förfoga över sin egen inkomst och så sent som 1884 också rätten att förvalta sin egendom. Inte förrän 1979 blev det definitivt olagligt att slå barn. För att ta några exempel. Lagen är helt enkelt ett urval av samtidens kodifierade moral.

Risken för dubbla rättsprinciper

Man kan också säga att lagen består av just de utvalda värderingar som vi har upphöjt till gemensamma utgångspunkter för samhället vi lever i, oavsett vilka värderingar, politiska åsikter eller religiösa föreställningar vi råkar ha i övrigt. ”Värderingar är pluralis, det vill säga det finns många värderingar men lagen är singularis, det vill säga det finns en lag”, skriver den lagkloke moderaten Gunnar Hökmark. Och följer man lagen har man rätt att också uttrycka sina värderingar, sin politiska övertygelse och sin tro. Lagen är utgångspunkten för de krav som vi har rätt att ställa på varandra som medborgare och medmänniskor, men den säger ingenting om att bara vissa särskilt svenska värderingar ska prägla samhället utanför lagens råmärken. I stället får många olika värderingar leva sida vid sida i ett öppet samhälle, även om de skulle råka vara djupt osvenska, hädiska, illiberala – eller krocka med varandra.

Om lagen skulle kompletteras med krav på att nya svenskar också måste omfatta några obligatoriska värderingar riskerar vi däremot att slitas mellan dubbla rättsprinciper: en som består av den gällande svenska lagstiftningen och en helt annan som bygger på vad som just i stunden ska räknas till de sanna och riktiga svenska värderingarna. En sådan olycklig sammanblandning kommer på sikt att underminera respekten både för lagen och för de utvalda värderingar som en gång har kodifierats till svensk lag.

Dessutom skulle de rådande svenska värderingarna enkelt kunna revideras på kvartalsbas utifrån dagspolitikens snabba pendelrörelser.

Politikens snabba svängningar

Sådana svängningar har den moderna historien sett förr. Liberaliseringen under 1800-talet ledde till att människor i många europeiska länder plötsligt ända fram till första världskriget fick rätt att röra sig i princip fritt över gränserna och söka arbete i andra länder. Gamla inrikespass som man tidigare hade tvingats visa upp vid resor inom länderna avskaffades också.

Denna tillfälliga öppenhet ersattes av sträng gränskontroll när främlingsfientliga och antisemitiska stämningar liknande dagens började växa sig starka åren efter förra sekelskiftet. Redan 1913 fick Sverige sin första utvisningslag. Romer, lösdrivare och fattiga utan medborgarskap kunde nu utvisas, men också politiska aktivister som ansågs hota rikets säkerhet – i första hand anarkister och radikala socialister.

I takt med det politiska reformarbetet efter andra världskriget började det svänga igen, och från 1954 kunde nordiska medborgare bosätta sig och arbeta i samtliga nordiska länder utan något särskilt tillstånd.

Senare reformerades även reglerna för själva medborgarskapet. De gamla kraven på god vandel och försörjning togs till exempel bort. Den proposition som regeringen Reinfeldt lade under 2013/14 förklarade att medborgarskap var ett uttryck för den ”delaktighet och samhörighet med Sverige som förenar såväl nuvarande som nya svenskar”.

I vårt eget nu svänger alltså pendeln åter, och de svenska värderingarna gör entré, en utveckling som alla demokratiskt sinnade borde ha stor anledning att diskutera och oroa sig över.

I demokratiska samhällen får människor tycka precis vad de vill så länge de följer lagarna, även om lagstiftningen skulle grundas i normer som alla inte delar. Vem kan till exempel på allvar ställa sig bakom exakt varenda paragraf i den svenska lagboken utan några som helst reservationer eller undantag? Vem vet ens vad som står på alla de 4 611 sidorna (!) i 146:e upplagan av den blå boken? Vi måste ändå följa lagen, men bara totalitära samhällen tvingar dessutom på sina medborgare gemensamma värderingar. Enligt Hannah Arendt handlar den totalitära visionen om att ”organisera människornas oändliga mångfald och skillnader som om hela mänskligheten bara vore en enda individ”. Total kontroll både över samhället och över individens liv och tankar alltså. Där är vi långtifrån. Fixeringen vid svenska värderingar som ska disciplinera människor in i en specifikt nationell identitet är ändå ett oroande uttryck för att färden längs den nynationalistiska enhetskulturens sluttande plan fortsätter.

Värderingar som säkerhetspolitik

Ett liknande uttryck med obehagligt totalitära vibbar är den nykläckta ambitionen att göra Sveriges internationella anseende till en del av totalförsvaret. Svenska institutets generaldirektör Madeleine Sjöstedt, tidigare ledande liberal politiker i Stockholm, anser att ”Sverigebilden i utlandet [är], inte bara en fråga om image, så kallad mjuk makt – det är en fråga om nationell säkerhet”. För att motverka ”desinformationskampanjer, missförstånd och negativa narrativ” som riskerar att underminera varumärket Sverige anser Sjöstedt att måste vi försvara vårt internationella anseende genom ”berättelser som visar styrka, sammanhållning och handlingskraft”, och värderingar förstås – ständigt dessa värderingar.

Essensen tycks vara att Sveriges rykte i omvärlden numera ska gå före sådant som tryck- och yttrandefrihet.

Hela synsättet ger isande föraningar. Skulle Sverigebilden, i sig ett fluffigt och starkt tidsbundet begrepp, på allvar kopplas till tunga komplex som försvar och säkerhetspolitik är det lätt att tänka sig vad som kan hända med den som sprider ”negativa narrativ” om Sverige. Brott mot rikets säkerhet bekämpas normalt av Säpo tillsammans med Must, den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten, och brottsbalkens 19:e kapitel innehåller redan en avskräckande katalog av långa fängelsestraff.

Sjöstedts vapenisering av Sveriges internationella renommé borde få många att reagera – journalister och andra som arbetar med demokrati, yttrandefrihet och det fria ordet inte minst. I sammanhanget är det också svårt att låta bli att tänka på den nya lagstiftningen om utlandsspioneri som redan har lett till osund självcensur på flera nyhetsredaktioner.

De onödiga värdegrunderna

Men det sluttande planet håller inte som enda förklaring. Jag misstänker starkt att det också gömmer sig en tilltagande institutionell ängslighet bakom värderingsraseriet. När avståndet ökar mellan vanliga människor, politik och offentlig förvaltning försvagas den ömtåliga ömsesidiga tilliten som traditionellt har byggt förtroende – en giftig kombination som sedan spär på misstron mot den enskilda individens ärliga avsikter och ökar rädslan för det där okända som kan gömma sig nere i det dunkla folkdjupet (terrorister, bedragare, gängkriminella etc.). Då är det lätt för den ängsliga att börja ropa på värderingar som en extra snuttefilt när lagarna inte tycks vara nog för att stilla oron.

Eller varför inte försäkra sig om att den egna verksamheten har fått en stadig värdegrund att stå på, så att det finns något att hänvisa till om medierna skulle börja ställa besvärliga frågor.

En statlig värdegrund finns förstås redan. Den består av sex principer som är tänkta att bilda grunden för all offentlig förvaltning – demokrati, legalitet, objektivitet, fri åsiktsbildning, respekt samt effektivitet och service – och gäller för alla statsanställda.

Men det räcker tydligen inte längre.

Numera förväntas varje myndighet med självklarhet dessutom formulera sin alldeles egna värdegrund. På min gamla arbetsplats Kungliga biblioteket kompletterade vi till exempel den statliga värdegrunden med ledorden ansvar, tillit, öppenhet och lärande. ”De beskriver det förhållningssätt KB står för och som ska genomsyra alla anställdas agerande i vardagen”, hette det. Ja, jag erkänner att jag var medskyldig den gången.

Men eftersom de allra flesta som anställdes på KB naturligt nog visade sig ha ett överskott av såväl ansvar som tillit, öppenhet och lärande kändes de där fina ledorden snabbt ganska överflödiga. Enskilda myndigheter borde inte behöva uppfinna sina egna hemkokta värdegrunder för skattemedel som annars kunde göra mera nytta på golvet.

Den gemensamma statliga värdegrunden borde förstås inte heller behövas. Värdegrunden existerar ju redan i de lagar och förordningar, regleringsbrev och regeringsbeslut som ska styra verksamheterna. Framför allt uttrycks den i våra grundlagar. Skulle den mot förmodan inte göra det så riskerar vi återigen att ställas inför den olycksaliga dragkampen mellan dubbla rättsprinciper.

Skillnaden mellan stat och nation

Den ideologiska låsningen vid svenska värderingar, vapeniseringen av Sverigebilden och den ängsliga övertron på statliga värdegrunder är släkt med varandra och leder lätt ner i samma juridiska moras.

Alla tre faller tillbaka på den gemensamma tankefiguren om ett Sverige inte enbart som statsbildning, utan som en homogen nation som bara kan hållas samman om alla svenskar delar en viss uppsättning värderingar. Men även stat och nation är i grunden skilda storheter, fastän de ibland förenas i begreppet nationalstat.

Medan staten bygger på lagarna är den moderna nationen snarare en konstruktion av känslor och berättelser, inte sällan om ett särskilt folk med enhetligt mytologiskt ursprung. Stater kan låna och kopiera varandras lagstiftningar utan större problem, nationen får däremot sin substans genom att betona särart och olikheter. När den egna nationen anses vara unik och dessutom bättre än andra talar vi om nationalism.

Nationen kan också beskrivas som en gigantisk politisk gemenskap, närmare bestämt en föreställd gemenskap, enligt statsvetaren Benedict Andersons numera klassiska begreppsapparat.

Anderson menade med detta att varje gemenskap som är större än att människorna kan känna varandra fysiskt genom till exempel släkt- och vänskapsband i någon mån måste vara föreställd – en mental massrörelse, i vår tid oftast konstruerad uppifrån och förmedlad eller förstärkt av allt mäktigare medier. Ur denna näringslösning kan sedan nationalismen växa, som alltså i Andersons tolkning är en klockrent modern skapelse, trots att de flesta människor betraktar nationer som urgamla och tidlösa.

När Sverigedemokraterna kräver att nya medborgare först måste bevisa sin goda vandel och sedan dessutom avge en högtidlig lojalitetsförklaring, inte till staten, utan till nationen (inklusive kungahuset) kortsluts uppdelningen mellan stat och nation.

För SD är kopplingen mellan medborgarskap, nationell identitet och ett sammanhållet folk tvärtom själva grundbulten i samhällsbygget. Invandrare som råkar vara republikaner eller ogillar Carl XVI Gustaf personligen riskerar alltså att diskvalificeras som medborgare, trots att det råder åsiktsfrihet i rättsstaten Sverige. Det är en politik som påminner mycket om gammalt Blut und Boden-tänkande. Jus sanguinis (blodets rätt) kallas den juridiska termen för denna typ av medborgarskap som är direkt beroende av härkomst och etnicitet.

Mellan patriotism och nationalism

Oppositionen hänger på, om den nu betraktar sig som opposition längre. Magdalena Andersson som vill vinna tillbaka svenskheten från Sverigedemokraterna pratar inte längre gärna om solidaritet. I stället kopplar även hon medborgarskapet till värderingar, och till det dubiösa begreppet samhällsgemenskap. Som en symbol för att vi lever i en stark samhällsgemenskap vill hon ”hissa den svenska flaggan på vartenda torg runt om i Sverige”.

Historiskt har samhällsgemenskap, folkgemenskap – eller volksgemeinschaft – ofta hyllats av konservativa och nationalistiska krafter för att bejaka ett homogent samhälle och stänga ute grupper som inte anses passa in. Det är ingen slump att SD gärna prisar samhällsgemenskapen.

Magdalena Andersson förnekar bestämt att hon är nationalist, men har numera inga problem med att kalla sig för patriot. I verkligheten befinner hon sig nog snarare på ett spektrum någonstans mellan patriotism och nationalism.

Samhällsgemenskap representerar den föreställda gemenskapen om nationell enhet, ett samhälle där solidaritet och inkluderande jämlikhet med lagen i botten har ersatts av ödesbestämd exkluderande samhörighet, och där infödda ställs mot utrikesfödda på nationalismens grund. I denna ideologiskt laddade samhällsgemenskap kan den mest skötsamme och laglydige ändå bli underkänd som medborgare.

Men udden är inte enbart riktad mot invandrare. Alla som tycker annorlunda, som vill höja en avvikande röst eller som inte delar den officiella Sverigebilden har också skäl att känna oro. Det är vad ”svenska värderingar” egentligen signalerar. De som nu har börjat vandra den vägen borde påminna sig vad Upplandslagen anno Domini 1296 säger: ”þy at þa stande land þa laghum fylghis” (ty då går det landen väl, när lagen följs).

Lars Ilshammar

Bildtexter:

1. Hälsingelagens inledningssida: ”Mæþ lagh skal man land byggæ”. Över hela Norden ekar samma välkända grundtema under medeltiden. Foto: Wikisource/Uppsala universitetsbibliotek.

2. ”Husförhör”, oljemålning av konstnären och folklivsskildraren Knut Ander från cirka 1903–05 som visar hur församlingens kyrkoherde håller det årliga husförhöret i ett svenskt hem. Metoden kanske kan återanvändas för att bedöma vandel och mäta svenska värderingar? Bild: Wikipedia.

3. Sveriges Rikes Lag: vem vet vad som står på alla de 4 611 sidorna i den 146:e upplagan av den blå boken? Ändå måste vi följa lagen. Foto: Informationsförlaget Wolters Kluwer.

4. Staten bygger på lagarna, den moderna nationen på känslor och berättelser. Sveriges och Norges riksbanér förs i Karl XIV Johans begravningståg till Riddarholmskyrkan år 1844. Bonad med färgtryck av okänd konstnär. Bild: Livrustkammaren/Wikimedia Commons.

5. Sverige – inte landet lagom utan världens mest extrema land när det kommer till värderingar, enligt forskarnätverket World Values Survey (WVS). Bild: WVS/Institutet för framtidsstudier.

6. Blut und boden – blod och jord. Glasfönster från 1930 av konstnären Josef Schröder-Schoenenberg i den evangeliska kyrkan i sydtyska staden Eichstetten am Kaiserstuhl. Schröder-Schoenenberg var medlem i nazistpartiet (NSDAP) och deltog i de antisemitiska upploppen i grannstaden Elzach 1938. Foto: Jim Steakley/Wikipedia.

7. ”Regementets kalk”, målning av konstnären Gustaf Cederström från 1900 som visar karolinska värderingar från tidigt 1700-tal: mandom, mod – och gudsfruktan. Vad som i en viss tid påstås vara ”Sverige” uttryckt genom gemensamma normer och värderingar har stora likheter med en kameleont. Bild: Wikipedia.

8. Den svenska flaggan är symbolen för att vi lever i en stark samhällsgemenskap, enligt Magdalena Andersson som inte så gärna pratar om solidaritet längre. Foto: förf.

9. Sverigebilden tolkad av ChatGPT. Instruktionen var att skapa en allegorisk bild av Sverige med typiskt svenska attribut och landskap. Bild: ChatGPT 4o.