Tystnad i utplåningens tid

Essä Att välja tystnaden blir en tillflykt, att påtvingas den ett övergrepp. Det skriver journalisten Selma Yousif Mesbah.

Selektiv mutism är ett så kallat ångestsyndrom som innebär att någons talförmåga plötsligt låser sig inför en viss person eller situation. Det beskrivs som att halsen blockeras, orden kommer inte ut, hela kroppen går i lås och det går inte att göra något åt. Hur mycket man än skulle vilja så kommer inga ord ut.

Inför det som inte verkar gå att tala om verkar vi alla ha drabbats av denna åkomma.

Tar jag upp det förbjudna ämnet, märker jag hur personen jag tilltalar låser sig, jag ser en smärta, eller ännu värre – ingenting alls, i ögonen och kroppen som blir helt stel. Men inga ord kommer ut. Kanske ”det är förfärligt” eller ”usch vad hemskt”, men sedan är det tyst. Åter till ämnen som renovering, tv-serier, barnens olika personlighetsförändringar och skolgång. Sådant som är lätt att tala om.

Hur vi ens kan tala om någonting annat än den etniska rensning som pågår och tillåtits pågå i decennier, som livesänds för oss alla att se, dag ut och dag in, ter sig för mig fullkomligt ofattbart. Vad har vi språket till, om inte för att namnge saker, händelser, känslor, fenomen, för att på så sätt få syn på dem, kunna hantera och bearbeta dem? Vad har vi ord till, om inte för att använda dem? Varför är det så obönhörligt tyst?

Tystnaden en tillflykt

Den palestinska författaren Adania Shibli beskriver i en intervju tystnaden som något man som palestinier kan ta sin tillflykt till och använda sig av på olika sätt. Tystnaden kan innebära trygghet, när drönarna slutat surra, när bomberna slutar falla, när inget skadat barn skriker under rasmassorna.

Tystnaden som en nödvändig introduktion till historien vars början är svår att lokalisera, för en palestinier som i förhållande till västvärlden och försöker förklara situationen palestinierna befinner sig i i dag.

Att välja tystnaden blir en tillflykt, att påtvingas den ett övergrepp. Shibli förvägrades att delta i en prisceremoni på Frankfurts bokmässa 2023, efter att ha vunnit ett litterärt pris, av rädsla för att hon på scen, i allas blickfång, skulle öppna sin mun och tala.

Kanske om det som hänt den 7 oktober och efter, kanske även innan. Kanske om något helt annat, det spelar ingen roll, hennes röst i just det rummet var en fara så stor att det var bättre att inte riskera något med hennes närvaro. Det var lättare att avhumanisera henne genom att beröva henne möjligheten att tala, än att lyssna till vad hon nu kunde tänkas ha att säga.

Hon var sedan tyst i månader efter det, de hade lyckats med att ta hennes talförmåga ifrån henne.

Selektiva mutismen nått oss alla

Tystnaden kan också vara en grogrund för orden som ska följa. Fady Joudah, en palestinsk-amerikansk poet, börjar liksom Shibli i tystnaden med sin nya diktsamling som kom ut på svenska förra hösten, i översättning av Johannes Anyuru och Athena Farrokzhad. Diktsamlingen har ingen titel, den består av två hakparenteser med tre punkter mellan. Som en mun som öppnas men vars ord inte går att tyda, de förblir stumma, faller ned på raden som små stenar. Som att säga: det spelar ingen roll vad titeln säger, den kan inte på något sätt bära upp innehållet, innebörden i dikterna på insidan av boken.

Hur kan man över huvud taget sätta en titel på det som beskriver vad Joudah kallar ”utplåningens tid”? En förlamningens tystnad som den man fylls med vid stor sorg. På samma sätt reser många av oss upp och öppnar munnen, bara för att sjunka ner igen, och tystna. Vad mer kan sägas, som inte redan sagts? Den selektiva mutismen har nått oss alla.

Eller, inte riktigt alla. Andra grupper som utsatts för kolonialt våld och förtryck har fått ett förnyat mod och hopp i och med palestiniernas kamp för sitt land, sin identitet och sin kultur, mot alla odds.

På andra sidan världen, i Nya Zeelands parlament, ställer sig en dag den yngsta ledamoten upp och tar till orda. En ung maorikvinna, klädd i svart kostym, det långa håret är delvis uppsatt och rösten är mjuk när hon börjar sitt anförande. Det tar dock inte lång tid innan hennes ögon spärras upp och hon börjar sjunga högt, den ena handen viftar, den andra handen håller ett dokument med ett lagförslag som skulle begränsa maoriers rättigheter till det land de lovats när britterna koloniserade Nya Zeeland. Andra ledamöter ler gillande, ett sus hörs från galleriet, ordföranden ber henne att sluta, ”please, stop” men hon fortsätter genom att riva sönder lagförslaget medan hon inleder en haka. Hennes starka röst vrålar ut krigssången och de andra maoriledamöterna reser sig, gör avskräckande handrörelser, skriker med, sträcker ut tungan åt de mestadels vita ledamöterna, som sitter stilla, som skakar på huvudet, himlar med ögonen.

Det är så de bemöter denna typ av motstånd, med en axelryckning, ett förlöjligande, ”here we go again.”

De fortsätter dock sin haka, hela parlamentet är en kokande kittel av uppror, av energi och styrka. De går rakryggade ut ur rummet när den indignerade ordföranden stängt mötet och beordrat alla åhörare att lämna platsen. Ur tystnaden har ett avgrundsvrål väckts ur sin slummer. En krigssång som är omöjlig att värja sig mot. Omöjlig att låtsas att man inte hör.

Tystnadens skyddande hinna

Men även när det är tydligt vad som pågår, så innehar mänskligheten en förmåga att förtränga verkligheten med diverse försvarsmekanismer. I filmen The Zone of interest ligger tystnaden som en skyddande hinna över villan där den nazistiska officeren lever ett fridfullt familjeliv medan hans offer skriker på andra sidan staketet och röken från de effektiviserade gaskamrarna bolmar. Officerens hustru tillgodogör sig all rikedom som stulits av koncentrationslägrets fångar, som hade hon fyndat på rea. Hon gödslar blomsterbäddar med askan från människorna som utplånats och säger ingenting om det fruktansvärda i det, tvärtom tycker hon att det är bra att deras kroppar gör nytta på något sätt, eftersom de var värdelösa som människor. De kan få vara gödsel åt hennes dahlior i stället. Filmen illustrerar hur stark självbevarelsedriften för den som står inför någon annans utplåning kan vara, i det att den slår dövörat till, tystar sig själv. Låtsas sedan som att den ingenting visste. Då skulle de ju, självklart, de är väl humana ändå, ha sagt ifrån.

Selektiv mutism är också en självbevarelsedrift, ett tillstånd då det känns som att man kanske kommer upplösas om man i en viss situation öppnar sin mun. En rädsla som är helt obefogad, grundad i en känsla av otrygghet och utsatthet.

Under det senaste året då det som inte får nämnas har fått pågå obehindrat, otyglat, accelererande, har vi fått se vad som händer om man öppnar munnen. Är man en offentlig person riskerar man att faktiskt upplösas, är man en vanlig civil blir man stämplad och hopbuntad med en mörk massa av misstänkliggjorda figurer som är lätta att avfärda med besvärjelserna från de som numera äger orden, äger talet, definitionerna.

Är det inte lättare då, att som nazisterna i Zone of interest, låtsas som ingenting och möta utplåningen med tystnad? Jag kan inte tänka mig något svårare.

Selma Yousif Mesbah