Är robotar den nya tidens prekariat?

Film och TV Robotar, cyborger och kloner – eller arbetare, livegna och trälar. I science fiction-filmer hittar vi många allegorier över människor med liten eller ingen makt över sin jobbsituation. Karin Svensson utforskar genrens blick på kroppsarbete, klass och slaveri,  i en tid då AI-utvecklingen hotar att nollställa villkoren på arbetsmarknaden.

En android som står för säkerheten på en dyster gruvexpedition drömmer om ett annat liv. På lediga stunder försöker han hacka styrmodulen i sitt system som gör det omöjligt för honom att vägra lyda gruvarbetarnas order – hur infantila de än må vara. Under en fest, när en fylltratt just är i färd med att elda upp hans hand på kul, lyckas han äntligen bryta sina bojor. Men vad ska han göra med sin nya frihet?

Tar ut svängarna

Alexander Skarsgård spelar huvudrollen i den nya Apple-serien ”Murderbot”, efter Martha Wells bokserie. I en underhållande blandning av science fiction, thriller och humor möter vi en moloken cyborg med en sardonisk inre monolog, som söker efter sig själv och meningen med livet (kan det vara att titta på hundratals avsnitt av sin favoritrymdsåpa?) samtidigt som han ständigt utnyttjas och avhumaniseras av sin omgivning. 

Science fiction-genren är bördig mylla för allegoriska berättelser om vad det är att vara människa. Här vågar författare och filmskapare ta ut svängarna och testköra teser om framtiden, som ett sätt att varna för vad strömningar i samtiden kan leda till. 

Konstgjorda personer – vare sig det handlar om kloner, robotar eller cyborger (skapelser av både biologiskt och syntetiskt material) – är centrala figurer i många framtidsskildringar, ofta som grovarbetare längst ner i samhällshierarkin.

Hjälte och skurk

De dyker upp i filmer som ”I, Robot” (2004) och ”200-årsmannen” (1999) där tjänsterobotar har blivit en del av vardagen men – trots att de är tänkande och kännande varelser – helt saknar egna rättigheter. I ”Moon” (2009) upptäcker en ensam knegare på månen att han i själva verket är den senaste i en lång rad kloner som ett hänsynslöst gruvbolag har massproducerat för att slippa jobbigt personalansvar. I ”RoboCop” (1987) och filmatiseringarna av den tecknade serien om ”Judge Dredd” blir kloner och cyborger ”perfekta” poliser eftersom de aldrig ifrågasätter sina överordnade.

På film är den artificiella människan ofta både hjälte och skurk, ett tveeggat svärd som är vassare, snyggare och intelligentare än oss, men just därför också ett hot mot vår existens. Ingen förkroppsligar den här oemotståndliga dubbelheten bättre än Rutger Hauer som replikanten Roy Batty i ”Blade Runner” (1982), som utspelar sig i en värld där förrymda androider jagas som djur. I sin legendariska dödsscen är han både vacker och fasansfull när han berättar om allt som han har sett som nu ska suddas bort från världen, ”som tårar i regnet”. 

Betyder tvångsarbete

Den allra första science fiction-romanen, Mary Shelleys ”Frankenstein” (1818), handlar om en varelse som skapas för ett syfte men helt utan självbestämmande. När Shelley låter monstret göra uppror mot sin skapare tar hon spjärn mot Aristoteles idéer om att vissa människor var ”slavar av naturen” och skulle fungera som ”ett redskap med själ”. Enligt honom skulle samhället vara indelat i människor som styr och människor som tjänar – ett synsätt som användes i århundraden som intellektuell legitimering av slaveri. 

Ordet ”robot” kommer från ett tjeckiskt ord för ”tvångsarbete”. Det myntades av dramatikern Karel Čapek i den satiriska pjäsen ”R.U.R.” (Rossums universalrobotar) från 1920. ”R.U.R.” handlar om konstgjorda människor som används som slavar tills de startar ett våldsamt uppror, och har tolkats som en kritik av kapitalismen, såväl som av kommunismen. Att Alex Proyas, regissören bakom ”I, Robot”, nu ska göra film av pjäsen, visar att tankegångarna fortsätter att vara aktuella mer än 100 år senare.

Ett återkommande tema i filmerna är just revolten, att robotarna får nog av det monotona kroppsarbetet och bristen på frihet och respekt, och tar gruvlig hämnd på människorna. Det speglar den rädsla som fick makthavare att under århundraden motarbeta kvinnors, icke-vitas och fattiga människors kamp för jämlikhet. 

Existentiellt hot 

Men filmskaparna pratar också om här och nu, där gigekonomi, trafficking och utsugning av människor i låglöneländer upprätthåller orättvisorna. Det är fortfarande skillnad på folk och folk, och jag hör ett eko av Aristoteles när Elon Musk pratar om meningsmotståndare som NPC:er, non-player characters. Det är ett begrepp från tv-spelsvärlden som beskriver figurer som styrs av spelet och inte av de som spelar – utbytbara bifigurer i samhällsbygget som ingen behöver lyssna på. 

När filmens maskiner reser sig mot sina skapare är det inte bara en dramatisk vändning i berättelsen – det är en påminnelse om vad som händer med samhällen som byggs på hierarkier, lydnad och billig arbetskraft. 

Skildringarna av robotar som ett existentiellt hot hänger naturligtvis också ihop med vår tids oro för hur det ska gå med jobben när AI-utvecklingen skenar. Vad kommer att hända när en stor del av arbetsuppgifterna kan tas över av neurala nätverk med större kapacitet än våra mossiga gamla nervsystem?

Om man får tro utopiska science fiction-sagor som ”Star Trek” så kommer allt att bli bättre. Våra kroppar kommer att slippa slitas ut i förtid av monotont och tungt arbete, vi kommer att samexistera med tänkande maskiner som kommer att förenkla vår vardag och vi kommer att få mer tid att odla våra intressen. Kanske kommer några av våra bästa vänner att vara kloner eller androider. Kanske blir vi själva cyborger med hjälp av implantat som gör oss starkare, snabbare, smartare.

Finns farhågor

Daron Acemoglu och Simon Johnson, två av 2024 år Nobelpristagare i ekonomi, tror inte att det är riktigt så enkelt. I boken ”Power and progress” menar de att om vi fortsätter på vår nuvarande kurs – där utvecklingen av AI styrs av ett fåtal techjättar – så riskerar vi att hamna i en framtid som präglas av massarbetslöshet och stora sociala klyftor.

För att skapa en meningsfull framtid för alla krävs det att politiken och medborgarna tar tillbaka initiativet och styr om AI-utvecklingen så att vi och våra syntetiska kollegor hittar sätt att jobba tillsammans – mot samhällsnytta för alla snarare än ständig ekonomisk tillväxt. Annars riskerar flera hundra år av fackliga landvinningar att gå om intet. I värsta fall jobbar vi oss mot ett klassiskt Hollywoodscenario, där hela mänsklighetens existens hotas.

AI-forskaren Geoffrey Hinton, som också fick Nobelpris 2024, kanske uttrycker farhågorna mest drastiskt: ”Det är fullt tänkbart att mänskligheten bara är en övergående fas i intelligensens utveckling.”

Hinton må oroa sig för slutet för mänskligheten – Alexander Skarsgårds trumpna cyborg oroar sig mest för att behöva småprata. Dystopin möter utopin i ”Murderbot” när vår robothjälte hyrs ut till en liten grupp aktivister som tror på jämlikhet mellan människa och maskin. Nu ställs han istället inför valet mellan individen och kollektivet – en svår nöt att knäcka, för både analoga och digitala hjärnor.