När Europa brann

Historia Vad kan vi lära av historien? Bengt Lindroth har läst en bok om revolutionsåren 1848–1849.

I början av 1900-talet drev de sömngångaraktiga och fyrkantigt tänkande statsledningarna och militärstaberna ner Europas folk i första världskrigets skyttegravar, nästan som av en olycklig slump.

Under 1930-talets första krisår valdes Hitler till rikskansler i Tyskland, vilket ledde till nazistdiktatur och det andra världskriget.

Kan något som liknar de förloppen inträffa igen under 2020-talet?

Om detta har mängder av varnande böcker skrivits, apropå Rysslands invasion av Ukraina, högernationalismens framgångar och demokratiernas bakslag.

Demokrati växte ur kaos

Vi kan resonera på olika vis kring de här parallellerna, men det finns goda skäl att peka ännu längre bakåt i Europas historia, till revolutionsåren 1848–1849, för att fördjupa spekulationerna om vår egen tid och framtid.

Hjälp får vi av den brittisk-australiensiska historikern Christopher Clarks omfångsrika och lovordade bok Revolutionary Spring. Fighting for a New World 1848 – 1849 (2023). Det är samma författare som för drygt tio år sen utgav den redan klassiska The Sleepwalkers. How Europe Went to War in 1914 (2014), om snubblandet in i första världskriget. Clark har alltså avhandlat några av Europas mest dramatiska ögonblick i två väldiga tidskrönikor och djupanalyser.

Den senaste av dem – om 1848 – borde få större uppmärksamhet än hittills i Sverige. Inte minst på progressivt håll.

Låt vara att 1848 års politiska system och samhällen, kulturbegrepp, idévärldar och sociala förhållanden kan kännas avlägsna. Då fanns inte de modernare nationalstaterna. Inte heller några demokratier. Men de växte fram ur just det kaos som upproren skapade i det splittrade Italien, i det svajiga monarkistiska Frankrike, i det fragmentiserade Tyskland och i det utbredda och mångkulturella Habsburgska väldet. En fläkt från kontinentens oroshärdar nådde rent av Stockholm i och med de så kallade marsupploppen 1848.

En epok tar slut

Av de större länderna var det bara det redan relativt liberaliserade Storbritannien som stod vid sidan om, och i viss mån Ryssland. Tsaren i S:t Petersburg hjälpte dock kejsarkollegan i Wien med att krossa några av revolterna, av rädsla för att de skulle få fäste i det ofta bångstyriga guvernementet Warszawa, det vill säga i Polen.

Oroligheter förekom också i trakterna kring Moldavien och mot Svarta havet, där Ryssland, Habsburg och ottomanerna alla tyckte sig ha intressen att bevaka.

När Christopher Clark skådar ut över upproren och de kontrarevolutioner som följde, ser han dramatiken som ett akut symptom på en mer djupliggande process. En epok är på väg att övergå i en annan. Ett skört och föråldrat politiskt system, hopsnickrat efter franska revolutionen och Napoleonkrigen, ersätts efter 1848 års häftiga födslovärkar av ett nytt som, trots förändringar och tidvisa bakslag, ändå bestått mer eller mindre in i våra dagars demokratiska Europa och Nordamerika.

Ett system där nationalstaterna och de stora partipolitiska ideologierna blev vägledande.

Ett samhällsbyggande där vetenskap, sekularisering, allmän skola och utbildning, industrialism, tillväxt, medier och social välfärd med tiden sågs som självklarheter.

Men på 2020-talet utmanas mycket av detta. Och Clark ser likheter mellan då och nu:

“Våra dagars nya rörelser som kan förbrylla – Trumps supportermöten, Occupy Wall Street, QAnon, de gula västarna, antivaxxarna och de tyska alternativtänkarna (Querdenker) – är symptom på en liknande övergång. Om vi ser de fenomenen mot bakgrund av oron under revolutionerna i mitten av 1800-talet framstår den tiden inte alls som så avlägsen för oss. Stormningen av Capitolium 6 januari 2021 i Washington DC var fylld av ekon: invasionen i högsta styrande församlingen av en oregerlig mobb, förnekandet av ett valresultat (den här gången av ’högern’, inte av ’vänstern’) som var både ett stridsrop och en lögn, de teatraliska och bisarra utstyrslarna, de euforiska parollerna kopplade till höga principer – ’frihet’, ’rättigheter’, ’konstitutionen’ – allt återför tanken till 1848 års oroligheter.” 

Gnistan tändes

Innan vi återgår till de historiska jämförelserna … låt oss repetera händelserna under revolutionsåren 1848–1849.

Det började egentligen i Schweiz. Det gamla Edsförbundet med rötter i 1200-talet hade garanterats självständighet som nation på Wienkongressen 1814–15 där Europas politiska kartor ritades om. Det gällde att efter Napoleonkrigen skapa en maktbalans mellan kontinentens monarkier, otaliga furstehus och snåriga allianser.

Konstruktionen vacklade till flera gånger och i november 1847 utbröt inbördeskrig i Schweiz mellan liberalt sinnade och konservativa, med inslag av protestanter mot katoliker. De förra vann och landet fick 1848 en ny författning, med formuleringar präglade av franska revolutionens idéer från 1789. I princip gäller den än i dag.

Gnistan ifrån republiken Schweiz tände bränder runt om i många av Europas större städer. Knappast alls på landsbygden. Först i kungariket De Bägge Sicilierna, med kravaller i Palermo och i Neapel. Så följde den häftiga februarirevolutionen i Paris där ropen från liberala och republikanska borgarkretsar blev allt mer högljudda. Gatubarrikader restes mot kungens polis och armé. Delar av militären deserterade till de upproriska som också vann uppslutning från strejkande arbetare. Kung Ludvig Filip I flydde landet och därmed var rojalismens saga i Frankrike definitivt slut.

Påven på flykt

Exemplet Paris fick under våren 1848 en explosiv verkan i Berlin, Wien och Budapest och i flera norditalienska städer. I Valakiet (i nuvarande Rumänien) utbröt revolter i hopp om liberaliseringar och frigörelse från ottomanska och ryska inflytanden.

Under några månader befann sig Europa i kris och flera av de gamla regimerna på reträtt. Självaste påven var under en tid på flykt från Rom. Författaren Heinrich Heine, bosatt i Paris men med hjärtat i Tyskland, talade entusiastiskt om ”hela världens emancipation och särskilt Europas”. Manifest skrevs med krav på allmän rösträtt och yttrandefrihet, mot slaveri i kolonierna och mot de lagar som inskränkte judars och romers rättigheter.

Bland tyska liberaler väckte revolutionsvåren hopp om en folklig rörelse mot ett enhetligt tyskt statsförbund. Det så kallade Frankfurtparlamentet bildades, men upplöstes efter ett år. Kungen av Preussen och kejsaren av Habsburg gjorde vissa eftergifter med löften om pressfrihet och medborgerliga rättigheter. I Budapest såg det ett tag ut som att den ungerska frihetsrevolten skulle lyckas. Ett större österrikiskt-ungerskt krig hotade, men det uteblev.

Upproren slås ned

De kontrarevolutionära och konservativa krafterna runt om i huvudstäderna samlade sig och slog under militärt välorganiserade operationer ner alla upproren. Ett efter ett. I olika takt på olika platser. I Tyskland flammade revolutionsglöden ännu upp våren 1849 i Dresden och i Baden, innan den släcktes också där.

Frankrike blev ett specialfall. Här hade kungarna definitivt lämnat ifrån sig makten och kvar i Paris satt en förhållandevis radikal nationalförsamling. Man utlyste ett direkt presidentval i december 1848. Hem från en långvarig landsflykt störtade då Louis-Napoleon Bonaparte – brorson till forne kejsaren – som fick 74 procent av rösterna.

Till skillnad från de radikalare stadsliberalernas och arbetarnas kandidater vann Bonaparte stöd från bönderna. President var han i fyra år, innan också han tilldelade sig en kejserlig titel, som Napoleon III, och mandatperioderna förlängdes, tills han avsattes 1871 efter att Frankrike förlorat i krig mot det nu enade Tyskland. Den tredje franska republiken utropades och varade till 1940.

En sån här summering av händelserna under revolutionsåren 1848–1849 ger naturligtvis ingen rättvis bild av rikedomen i Christopher Clarks panoramamålning. Men hans sätt att koppla ihop det han berättar om med det evigt pågående europeiska drama som alltid rullat vidare, också in i vår tid, är fascinerande och det låter sig trots allt sammanfattas under tre rubriker:

1) Den långa oron under ytan före 1848. Befolkningarna ökade kraftigt på hela kontinenten. I de italienska staterna från 17 till 24 miljoner mellan 1818 och 1850. I de tyska staterna utanför Habsburg från 22 till 33 miljoner. I huvudsak på landsbygden. Nya flyttmönster uppstod. Det första industriella skedet i städerna ledde till sociala konflikter.

I flera fall förekom våldsamma uppror mot de nya stora maskinerna. Det största av dem, vävarupproret i Lyon, slogs 1834 brutalt ner av militär utsänd från Paris. Skråväsendena bröt samman. Feodala ordningar rådde ofta inom jordbruket samtidigt som nya brukningsmetoder gav bättre skördar, men rikedomarna fördelades ojämnt.

I Galizien, som tillhörde Habsburg, strävade den polsknationellt sinnade godsägande adeln efter ökad självständighet, något deras underlydande på ägorna motsatte sig. Inbördes strider utbröt.

Tidens problem krävde nya svar. ”Den sociala frågan” diskuterades otåligt inom en växande borgerlighet, där föreningsväsenden och tidningspress blev nya, viktiga plattformar. Man fruktade följderna av stigande fattigdom, prostitution och upprivna traditionella levnadsmönster. De liberalt lagda såg republik och demokratiska regimer som vägen framåt. De kopplade gärna ihop de kraven med tron på nationen – det gemensamma språket och det föreställda kulturarvet – som den lämpliga ramen för att politiskt hantera svårigheterna.

 2) Men vad stod 1848 års revolutionärer egentligen för? Visst drevs de av upprördhet över vad de såg omkring sig, men som Christopher Clark konstaterar var det i hög grad ord, bilder och symboler från 1789 års revolution och åren under Napoleon som spökade i ledarnas huvuden.

De var egentligen helt villrådiga. De såg närmast till sina egna urbana omgivningar och glömde landsbygderna. De var inte sällan skribenter och konstnärer, studenter och intellektuellt aktiva människor.

Alexis de Tocqueville, den franske diplomaten och store USA-skildraren, var hemma i Paris och hade känslan av att ”vi har iscensatt en teaterföreställning om franska revolutionen”.

Karl Marx inspirerades visserligen av händelserna till att utge Det kommunistiska manifestet, men i sin besvikelse över hur det gick kallade han folket i spetsen för upproren för ”dåraktiga epigoner och parodier på sina revolutionära föregångare”.

De arbetare som deltog uttryckte snarare bitterhet över en förlorad hantverkar- eller skråstatus än klassmedvetande inför den storindustriella utveckling som ännu bara var i sin begynnelse.

Ett drag i några av revolutionerna var att kvinnor stödde dem. En var den fritänkande grevinnan Marie d’Agout som födde tre barn åt kompositören Franz Lizst, men aldrig gifte sig med honom. Hon skrev flera böcker om det tumultartade Paris. Hennes kvinnliga öga gjorde dem till de ojämförligt bästa vittnesskildringarna, också litterärt, menar Christopher Clark. Hon såg på 1848 års aktörer:

“… också som män. Medan männen själva såg på varandra som republikaner, förrädare, reaktionärer, monarkister, fiender, kommunister … så kunde hon emellanåt, som kvinna, betrakta dem som enbart män fångna i politikens rivaliteter och antipatier.”

3) Revolutionernas historiska betydelse låg i reaktionerna efteråt. Upproren 1848–1849 slogs ned, men de makter som gjorde det visade snart att de samtidigt förstått behovet av förnyelse. Det blev aldrig fråga om att försöka återskapa det tidigare Europa.

Den trettioårige konservative Otto von Bismarck i Preussen såg tvärtom 1848 som det tvära brott med det förgångna som öppnade vägen för honom och för Tysklands enande. Ett nytt industrialiserat Tyskland tog form med hjälp av järnvägar, vetenskap och statistik, teknik och kulturella insatser.

Här tilläts med tiden också begränsade demokratiska eftergifter och sociala reformer. Samma sak i bonapartismens och därefter i den tredje republikens Frankrike. Paris byggdes om till en modern och öppen storstad. Forskning och utbildning, litteratur, konst och teater blomstrade. Något liknande skedde i Habsburg och Wien under nye kejsaren Franz Josefs nära sjuttioåriga regim. Italiens enande blev visserligen ofullständigt, men i de norra delarna härskade liberalt sinnade politiker som ville utveckla sina regioner enligt mönster från Paris, Wien och Berlin.

Liberalt framåtsträvande

Det var påtagligt hur snabbt den revolutionsglada intellektuellare delen av borgerligheten från 1848 anpassade sig till de nya politiska ordningarna (ett fenomen min generation i liten skala känner igen från studentrevolternas 1968!).

Här fanns uppenbarligen rum också för liberalt framåtsträvande medborgare. De blev ingenjörer, akademiker. arkitekter, redaktörer, konstnärer, lärare, läkare och olika slags entreprenörer. Fler kvinnor klev fram. Alla bidrog de till att vidga kunskapshorisonterna och möjliggöra det dynamiska Europa som nu tog gestalt. På gott, och ibland på ont med Nazityskland som det värsta exemplet.

På liknande vis förstod de allt starkare arbetarrörelserna, deras ledare och idégivare efter 1848 att de måste vara mera realister än otåliga utopister. De lärde sig att tänka långsiktigt och strategiskt. De organiserade sig därefter. I vissa fall blev de handlingskraftiga nog för att påverka sina omgivningar i progressiv och demokratisk riktning, inte minst i Skandinavien, eller så landade det i diktatur som i Ryssland.

Och vad blir slutsatsen av detta?

Låt oss bortse från skillnaderna mellan 1848 och 2025. Låt oss strunta i att det i dag är de högerextrema och auktoritära som revolterar och vill störta det gamla i gruset, även om demokratiska motdemonstranter och andra slags aktivister också hörs och syns. Låt oss tänka dialektiskt och konstatera hur långa cykler av utveckling i historien avlöser varandra, inte sällan i ett plötsligt språng, som 1848.

Att inte svepas med

Christopher Clark menar att vi i västvärlden och Europa i dag befinner oss i just detta slags språng eller villervalla.

Hans bestickande liknelse leder möjligen till två generella lärdomar av 1848 års Europa.

För det första att i självkritisk anda försöka begripa vilka faktiska skevheter, förbiseenden och felslut i det förgångna som ledde fram till dagens oro.

Och för det andra att, när villrådigheten och osäkerheten upplevs som störst, ändå inte svepas med av samtidens värsta retoriker, extrema aktivister eller himlastormande samhällsomvandlare. För även om man inser att framtiden kräver nytänkande, så fordras eftertanke, i synnerhet just då. Om inte allting ska gå åt helvete.

Vi som lever i 2025 års förvirring anar en annalkande tillvaro av oförutsägbara AI-teknologier och populärkulturellt övergödda virala idévärldar, med enorma energibehov och krigisk kamp om jordens resurser, med folkförflyttningar och tilltagande miljömässiga, sociala och kulturella klyftor. De politiska besluten riskerar att dikteras av oligarkiska ekonomiska och/eller uppblåsta nationalistiska eliter. Kan man vägra och revoltera och bygga gatubarrikader mot detta? Eller ska man kliva in i det ovissa i hopp om att det värsta ändå kan avvärjas och demokratin andas?

Christopher Clark slutar storverket om 1848 med en bekännelse. De spontana revolutionerna

        var illa förberedda, utspridda, som lapptäcken, fulla av motsägelser. Historiker
förutsätts stå emot frestelsen att se sig själva i personerna i det förflutna, men
när jag skrev den här boken slogs jag av känslan av att 1848 års människor nog
skulle känna igen sig i oss.

Ibland erbjuder historien spegelbilder som underlättar förståelsen av vår egen tid.

Bengt Lindroth