Den kinesiska befolkningsimplosionen

Utrikes Kinas ambition att begränsa barnafödande har varit alltför framgångsrik. Det alltmer maktfullkomliga kommunistpartiet får nu skörda frukterna av sin biopolitik, skriver Börje Ljunggren.

De senaste veckorna har media innehåller en rad artiklar om kontroversen om storleken på Kinas befolkning. Dramat har illustrerat att be­folkningsutveckling  har sin inneboende demografiska dynamik. Det alltmer maktfullkomliga kommunistpartiet får skörda frukterna  – rekyleffekten – av sin biopolitik.

Konkret gäller kontroversen resultatet av 2020 års folkräkning. I november 2020 var folkräkningen klar och i april skulle den ha offentliggjorts, men så skedde inte. Uppgifter läckte ut om att resultaten chockerat de ansvariga i Peking som stod villrådiga. Den 27 april skrev så Financial Times att folkräkningen visat att folkmängden fallit till under 1,4 miljarder. Partitrogna Global Times dementerade och sade att det sannolikt rörde sig om ett statistiskt misstag.

Den kinesiska kommunistiska har uppenbarligen ställts inför ett klassiskt dilemma, valet mellan fakta och de förväntade effekterna av den nya, mer nativitetsfrämjande befolkningspolitik som lanserades 2015 då  ”ettbarnspolitiken” övergavs för en tvåbarnspolitik.

Den 11 maj publicerades så det officiella resultatet. Folkmängden uppgavs uppgå till 1412 miljoner. Den hade inte fallit till under 1,4 miljarder, men under 2020 föll antalet födslar för fjärde året i rad. 2,65 miljoner (18 procent) färre barn föddes än 2019 och antalet födda var det lägsta sedan 1961, ett år av massvält till följd av Maos ”stora språng”.

Men, vadan denna dramatik? Det har ju sedan länge stått klart att Kinas fertilitetstal ligger långt under 2,1 födslar per kvinna, den nivå som krävs för en stabil folkmängd, och att folkmängden under kommande decennier kommer att minska på ett sätt som saknar motstycke. Vid sekelskiftet kommer Kinas folkmängd enligt World Population Prospects att ha fallit till något över 1 miljard, en minskning som är klart större än USA:s nuvarande folkmängd.

Det som nu står klart är att den sent om sidor genomförda tvåbarnspolitiken inte haft avsedda effekter, och att den oundvikliga nedgången kommer att sätta in tidigare än väntat.   

Kinesisk biopolitik

År 1949, då Folkrepu­bliken bildades, uppgick befolkningen till 540 miljoner. Kvinnor födde då i genomsnitt drygt sex barn. Till följd av den mycket höga dödlig­heten växte folkmängden dock bara med 1,6 procent per år. Någon befolkningspolitik i form av familjeplanering eller andra åtgärder för att påverka befolkningsutvecklingen fanns inte.
Allt det skulle förändras i och med revolutionen. I och med Mao Zedong började Kina utveckla vad Susan Greenhalgh och Edwin Winkler har kallat en ”leninistisk biopolitik”.  

Att ha barn var inte längre bara en fråga för familjen utan en del av en nationell befolkningspolitik. Mao hade en i princip positiv syn på befolknings­tillväxt. En större folkmängd skulle göra nationen starkare och mot­ståndskraftigare mot yttre hot. Mänsklig reproduktion var bara en annan form av produktion. Idén om interven­tioner från partistatens sida för att reglera befolkningsutvecklingen etablerades. Valet av livspartner var inte längre en privat sak.

Födelsetalen förblev, med undantag för åren under det stora språnget (1958–1961), höga och folkmängden växte allt snabbare i takt med att dödligheten nedbringades. Redan 1965 hade dödlighetstalen halverats som en följd av djupgående strukturella föränd­ringar och stora masskampanjer och program av olika slag, som ”de tre renligheterna”, vaccinationer och alfabetisering. Detta fick till följd att folkmängden växte med mer än 2 procent per år.

Mao drevs inte av någon kärlek till den traditionella familjen. För nationens skull borde familjerna vara stora, men inte starka. Familjen sågs snarast som en konkurrent till kollektivet. Detta tänkande nådde sin klimax under det stora språnget, då kollektiva matsalar ersatte hushållen.

Ett par decennier efter revolutionen, i början av 1970-talet, bör­jade dock folkmängden närma sig 900 miljoner – den gränsen passe­rades 1975 – och den kinesiska ledningen började betrakta öknings­takten som ett växande problem. Spannmålsbristen fick också Mao att tänka om. Det stod klart att den radikalt minskade dödligheten krävde lägre födelsetal.

År 1973 lanserades en kampanj, wan xi shao (senare, glesare, färre), för senare äktenskap, längre intervall mellan barnen och färre barn. Antalet födslar låg då kampanjen inleddes på strax under sex per kvinna. Redan år 1978 hade antalet nedbringats till under tre. I slu­tet av 1970-talet var siffran 2,7 födslar per kvinna. Att befolkningen ändå växte snabbt berodde på att dödstalen blivit så oerhört mycket lägre än före revolutionen. Det ledde till en dramatisk demografisk övergångsperiod. Kina var dock på väg mot födelsetal som var bättre anpassade till de nya låga dödstalen, de facto mot ett genomsnitt på två barn.

Deng Xiaoping, som två år efter Maos död övertog rodret, ville emellertid, som en del av sin moderniserings­politik, gå betydligt längre än den i sig radikala politik som förts och under åren 1979–1981 lanserades ”ettbarnspolitiken”,det kanske mest drastiska nationella befolkningsprogram som världen någonsin skå­dat. Den inslagna vägen, att fortsatt successivt sänka födelsetalen, övergavs.

Deng ville, som ett led i moderniseringen av Kina, radikalt minska befolkningstillväxten och satsa kraftfullt på att förbättra befolknings­kvaliteten – hans tänkande var ”bionationalistiskt”.  I januari 1981 lanserades or­der Nr. 1 där det sades att kadrer skulle använda legala, administrativa och ekonomiska medel för att förmå familjer att bara ha ett barn. Ettbarnspolitiken var, förklarade Deng i en rad tal, en förutsättning för att Kina skulle kunna ”komma ikapp” omvärlden.

Deng angav inte specifika metoder utan hänvisade till vetenskaps­män och statistiker, men ettbarnspolitiken var i hög grad en produkt av hans socialdarwinistiska syn på vad som krävdes för att lyfta Kina. Politiken utvecklades till vad Susan Greenhalgh betecknat som ”totalistisk demografisk ingenjörskonst”. Vetenskapligheten legitimerade en politik som svarade mot uppfatt­ningen att Kina helt enkelt hade för många människor som var för långt efter. Det fanns ingen tid att förlora. I sin roman Yngel, utgiven på svenska år 2015,  skildrar Nobelpristagaren Mo Yan, i en djupt samhällskritisk satir effekterna på samhället och individen.

För att föda krävdes ett födelsetillstånd. Efter den första födseln blev insättning av spiral obligatorisk, för familjer med två eller fle­ra barn gällde sterilisering och för graviditeter utan tillstånd gällde abort. År 1983 uppgick det totala antalet rapporterade aborter till 14 miljoner. Individens vilja betydde intet. Reaktionerna mot politiken blev särskilt starka på lands­bygden och med början år 1984 gjordes vissa modifieringar. Familjer på landsbygden tilläts ha ett andra barn om det första var en flicka. Mer liberala regler har hela tiden gällt för minoritetsfamiljer. De kan ha tre–fyra barn, beroende på minoritetens storlek. För tibetaner gäller inga begränsningar. Det gäller dock inte för de uiguriska kvinnorna i dagens Xinjiang. De tvingas till att ha färre barn.

Den faktiska fertilitetsnivån var trots dessa massiva insatser inte den lägsta i världen, aldrig 1,0, men graden av tvång och konsekvenserna på köns­fördelningen – könskvoten – saknar sannolikt motstycke. Politiken var framgångsrik i en mening som för tankarna till Orwells dystopier.

De saknade kvinnorna

En stor tragedi med ettbarnspolitiken är att den, utöver att den lett till en mycket utbredd förekomst av tvångsaborter och tvångssterili­seringar, lett till en extrem övervikt i födelsetalen för pojkar.

Normalt föds 103–106 pojkar på 100 flickor. I Kina har antalet födda pojkar traditionellt varit betydligt högre än så. Flickor har ”saknats” genom hela Kinas historia. Proportionerna blev sedan ettbarnspolitiken och aborttvånget lanserades allt mer onormala. Utvecklingen accelererade då det blev möjligt att med ultraljud bestämma ett fosters kön. I början av 1980-talet, då ultraljudsutrustning blev vanlig i västvärlden som ett instrument för prenatal diagnos, började Kina tillverka sådan utrust­ning i stor skala. Icke-medicinsk bestämning av kön och ”könsselektiva” aborter är sedan länge förbjudna, men det har inte hindrat att de varit mycket vanliga och en viktig inkomstkälla för människor inom hälsosystemet. I dag beräknas 112 pojkar födas på 100 flickor, med ännu större skillnader, i synnerhet på landsbygden, för det andra barnet.

Denna djupa genusorättvisa är vad som kommit att kallas ”de saknade kvinnorna” eller ”de saknade flickorna”. År 1990 publice­rade Nobelpristagaren Amartya Sen i New York Review of Books en artikel med titeln ”More than a 100 million Women are Missing”. Artikeln gjorde världen uppmärksam på det fasansfulla faktum att det i en rad u-länder fanns många fler män än kvinnor. Kina och Indien var de länder där det ojämförligt största antalet kvinnor saknades som en följd av den starka prefe­rensen för pojkar. Kvinnorna saknades därför att de i en mängd grundläggande avseenden sågs och behandlades som mindre värda.

Enligt Sens uppskattningar saknades 50 miljoner kvinnor i Kina. Sen kom fram till den siffran genom att räkna fram hur många fler kvinnor som skulle funnits om proportionerna hade legat på en nor­mal nivå. Ettbarnspolitiken fördjupade effekterna av djupt rotade kulturella preferenser.

Ettbarnskulturen – en demografisk återvändsgränd

Ettbarns­politiken var inte en familjeplaneringspolitik utan biopolitik.  Folkmängdens tillväxt bromsades förvisso upp radikalt, men som en konsekvens av politiken gick landet allt djupare in i demografisk återvändsgränd. Redan för snart tjugo år sedan började en del forskare och experter på kinesiska universitet och tankesmedjor, med referens till länder som Japan, att diskutera de allvarliga demografiska konsekven­serna av de låga födelsetalen.

De argumenterade för att ettbarns­politiken borde överges eller revideras. 2004 överlämnade en grupp framstående forskare en petition där de argumenterade för att det var dags att ändra befolkningspolitiken. Många andra petitioner följde. I juni 2012 publicerade en grupp forskare ett mycket uppmärksammat öppet brev där de uppmanade till omtänkande vad gällde ettbarnspolitiken. I sin nuvarande form var den oförenlig med respekt för mänskliga rättigheter och behovet av hållbar ekonomisk utveckling.

Po­litiken har under åren också undergått allt fler modifieringar. Enligt en källa kunde man räkna till över 20 olika typer av undantag. 2015 övergavs till slut uttryckligen politiken, dock utan att den tidigare politiken sades ha varit felaktig. Partiet kunde inte ha haft fel. Tvåbarnspolitiken slogs fast.

Tidigt visade det sig att effekterna skulle bli mindre än förväntat. Landets nationella hälso- och familjeplaneringskommission menade att utvecklingen under 2016 motsvarat förväntningarna, men befolkningsexperter slog larm och uppmanade regeringen att skyndsamt vidta ytterligare åtgärder för att stimulera barnafödandet.

Kombinationen av en låg och sjunkande andel fertila kvinnor och  ett fertilitetstal som trots den nya befolkningspolitiken enligt den nya folkräkningen ligga på 1,3 barn per kvinna leder oundvikligen till en sjunkande befolkning. Särskilt i stora städer som Shanghai har en ettbarnskultur vuxit fram, präglad av ettbarnspolitiken och det moderna stadslivets villkor vad gäller livsstil, arbete, bostad och barnomsorg.

Det globala befolkningsdramat

Befolkningsutvecklingen i världen i stort präglas av tre tendenser, fortsatt snabb men avtagande global tillväxt, en dramatisk förändring av de olika världsdelarnas andel av världens befolkning och ett dramatiskt åldrande. Världens totala folkmängd förväntas enligt FN:s prognoser öka från dagens strax under åtta miljarder till närmare 11 miljarder vid sekelskiftet.

Fram till 2050 förväntas folkmängden i 55 länder minska med åtminstone 1 procent, varav 26 med tio procent eller mer. Mer än hälften av den globala ökningen på 2 miljarder fram till 2050 beräknas komma att ske i Afrika, med växande migration som följd. Europa är den enda världsdel vars folkmängd kommer att minska i absoluta tal. År 1950 fanns tre europeiska länder – Tyskland, Stor­britannien och Italien, jämte Sovjetunionen – bland världens mest folkrika. I dag finns inget.

Östasien upplever vad som beskrivits som en demografisk motvind. Folkmängden i hela regionen förväntas minska, och Östasien är den del av världen där människor uttrycker störst oro över den växande andelen gamla. Japan är det mest dramatiska exemplet. År 2005 blev Japan den första moderna industrinationen vars folkmängd minskade av andra skäl än krig, naturkatastrofer eller epidemiska sjukdomar. Födel­setalen har under många år legat mycket långt under vad som krävs för en stabil befolkningssituation, som lägst låg de på under 1,3 barn per kvinna, och Japans folkmängd beräknas minska från 126 miljoner år 2020 till  75 miljoner 2100, en minskning med en tredjedel. Landet är ett exempel på ”hyperåldrande”. I dag är närmare en fjär­dedel av japanerna äldre än 65 år.

Fertilitetsnivån är ännu lägre i Taiwan, Sydkorea, och Hongkong. Nivån för Singapore, 0,8 födslar per kvinna, är den lägsta i världen, vilket gjort behovet av omfattande invandring till den allvarligaste nationella frågan, fördjupad av pandemin.

Andelen av befolkningen i arbets­för ålder (15–64) i olika länder kommer på lång sikt att se radikalt annorlunda ut än i dag. År 2100 kommer Nigeria enligt FN:s statistik att ha över 700 miljoner invånare och nästan lika många i arbetsför ålder som Kina, medan antalet arbetsföra i Indien beräknas komma att ligga hela 50 procent högre än i dessa båda länder. År 2050 kommer det enligt FN:s prognoser att finnas fler på jorden som är 65 år eller äldre än barn som är under 15 år. Enligt den nya kinesiska folkräkningen fanns 264 miljoner som var 60 år eller äldre, närmare  en femtedel av befolkningen, en drygt 5 procent högre andel än 2010. Den andelen kommer att öka dramatiskt.

I Kinas slagskugga

Kina är sannolikt det land som står inför de största utmaningarna vad gäller såväl arbetskraftsutbud som åldrande. Under lång tid har Kina haft fördelen av en ung befolkning – man har åtnjutit vad som i den internationella litteraturen kallas ”the population dividend”. Den eran är över för Kina, men inte på länge än för Indien. Enligt landets nationella kommitté för åld­randefrågor kommer antalet som är 60 år eller äldre år 2053 att uppgå till närmare en halv miljard. Åldrandet blir ett präglande nationellt tillstånd. Landet får en inverterad befolkningspyramid.

Inget annat land har på så kort tid genomgått en lika snabb och komprimerad demografisk omvandling som Kina, och många bedö­mare menar att befolkningsutvecklingen utgör Kinas största enskilda utmaning. Ytterligare liberaliseringar av befolkningspolitiken är en nödvändighet men för att ge resultat krävs omfattande sociala reformer. Pensionsåldern måste höjas från dagens låga nivåer, 60 år för män och 55 för kvinnor, men även om så sker kommer landets underfinansierade och fragmenterade pensionssystem att utsättas för oerhörda påfrestningar.

Den teknologiska utvecklingen med robotar och AI kan dramatiskt minska effekterna av den snabbt sjunkande tillgången på arbetskraft men Kina står tvivelsutan inför en unik demografisk utmaning, med globala konsekvenser. Kinas slagskugga växer i komplexitet!

***

Följ Dagens Arena på Facebook