Anna Bondestam

Litteratur Den finlandssvenska författaren Anna Bondestam såg sin bakgrund inom arbetarklassen som en oskiljaktig del av författarskapet. Ändå sågs hon sällan av sin samtid som en arbetarförfattare. Yasmin Nyqvist reder ut varför.

Klassperspektivet går som en röd tråd genom den finlandssvenska författaren Anna Bondestams (1907–1995) romanproduktion. I skönlitterär form skildrar hon klasskillnader och deras konsekvenser, förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare, socialt uppvaknande och formandet av ett klassmedvetande hos obesuttna och arbetarklass.

De politiska ståndpunkterna är invävda i handlingen och karaktärsbeskrivningen. Debuten Panik i Rölleby (1936) är en humoristisk skildring av en småstad på 1700-talet och dess kufiska karaktärer, med ett underskikt av social medvetenhet. Fröken Elna Johansson (1939) behandlar huvudstadens kontorsarbetares hårda villkor. Lågt i tak (1943) är en roman om en grupp arbetarungdomars uppväxt och politiska uppvaknande i en småstad på 1930-talet. Klyftan (1947) är en självbiografisk roman om ett barns upplevelser från inbördeskrigets röda sida. Vägen till staden, utkommen 1957, tecknar tillsammans med Stadens bröd från år 1960 en historiskt bottnad skildring av industrialiseringen av en kuststad i Österbotten och en grupp människors livsbana och utveckling i tobaksfabrikens skugga.

Förutom motivvalet har Bondestam arbetarbakgrund – hon växte upp i en socialdemokratiskt aktiv arbetarfamilj i Jakobstad i det svenskspråkiga Österbotten – och har i offentliga sammanhang lyft fram sin klassbakgrund som en oskiljaktig del av författarskapet.

I Finlands svenska litteratur 1900–2012 omnämns Bondestam som »arbetarskildringens galjonsfigur på finlandssvenskt håll«. Hos Thomas Warburton heter det att »Anna Bondestam [kan] med skäl betecknas som den hittills lödigaste skildraren av och talesmannen för den – relativt fåtaliga – finlandssvenska arbetarklassen«.
Författarskapet uppvisar alltså drag som är relevanta i förhållande till termen »arbetarlitteratur«. Ändå tolkades Bondestam sällan av den samtida receptionen som utpräglad arbetarförfattare, och kritiken tog i regel inte fasta på de politiska aspekterna i hennes romaner, utan fokuserade på andra sidor av det recenserade verket.

Hur definieras arbetarlitteratur?

Den i Norden mest väletablerade definitionen av arbetarlitteratur torde vara Lars Furulands om arbetarlitteratur som litteratur skriven om, för eller av arbetare. Furuland påpekar dock att det inte räcker med att endast ett av dessa kriterier uppfylls, utan att arbetarlitteraturen uppkommer någonstans i »skärningspunkten mellan de tre nämnda perspektiven«. Som Magnus Nilsson visat, finns det problem med en definition av detta slag: inte bara för att den i sin mest liberala variant kan vara väl inkluderande – vilket naturligtvis också kan vara en fördel – men främst för att det finns flera problematiska aspekter med var och en av de en skilda »bitarna« i definitionen. En aspekt som är särskilt relevant när det gäller Anna Bondestam och den här texten är den del av definitionen som talar om arbetarlitteratur skriven av arbetare – hur avgöra om en författare är »tillräckligt« mycket arbetare för att kunna kalla sig det? I Finland har nämligen just denna fråga varit helt central i diskussionerna om vilken sorts litteratur som kunde tänkas sortera under kategorin »arbetarlitteratur«.

Nilsson föreslår istället en annan variant av definitionen som flyttar fokus från författaren och verket till det mottagande verket fått. Att det varit så svårt att definiera arbetarlitteraturen visar på att både begreppet och själva fenomenet inneburit olika saker vid olika tidpunkter och på olika platser. Genom att fokusera på receptionen och fråga sig »hur det går till när man som läsare bestämmer sig för att den text man läser är arbetarlitteratur« kommer man åt både det enskilda fallets särdrag samtidigt som man kan få syn på större gemensamma drag i hur definitionen används i samtiden. På detta sätt hålls också verket och den bild av författaren det ger i fokus. Enligt Nilsson kunde vi kalla denna definition litteratur som av läsaren kopplas samman med arbetarklassen:
Det som blir utslagsgivande för om verket ska betraktas som arbetarlitteratur kommer dock förmodligen att vara om kopplingen till arbetarklassen framstår som en dominerande faktor vid läsningen. Om läsaren noterar att en bok handlar om arbetare och att författaren kommer ur arbetarklassen, men samtidigt tycker att det är viktigare att verket vänder sig till en ungdomlig läsekrets är det t.ex. förmodligen troligare – och rimligare – att han eller hon betraktar den som en ungdomsbok än en arbetarroman.

 

 

 

En definition som på detta sätt lägger tolkningsföreträdet i läsarens händer riskerar förstås att leda till godtycke – vilken läsare är det som får bestämma om ett verk är arbetarlitteratur? När det som i den här textens fall gäller receptionsanalys, menar jag dock att en definition av detta slag är användbar vid sidan av Furulands mer traditionella. Den kastar ljus över samtidens uppfattning om vad som är värt att lyfta fram och betona i ett skönlitterärt verk, och det kan i förlängningen säga oss något om den litterära offentlighet romanerna läses i. Därtill har skriftliga recensioner, som Johan Svedjedal påpekar, stor inverkan på den bild ett verk får i sam tiden och framtiden. Om ett tillräckligt stort antal recensenter har en viss uppfattning om en bok, påverkar detta sannolikt den allmänna uppfattningen av både författare och verk. I den meningen kan man påstå att den professionella läsarens tolkning faktiskt styr kommande läsningar, även professionella sådana.

Vägen till staden är med en furulandsk analys en rätt solid representant för arbetarlitteratur: den är skriven av en person ur arbetarklassen, handlar om arbetarklassen och kunde potentiellt finna sina läsare bland den. Den kritiska receptionen kom dock till andra slutsatser – man kunde med Nilsson säga att kopplingen till arbetarklassen, trots att den konstateras vara stark, inte för den samtida kritiken nödvändigtvis har framstått som en dominerande faktor.

Inom det finlandssvenska litterära fältet har termen »bygdeskildring« eller »folklivsskildring« använts för att beskriva en litteratur som i många fall också kunde kallas arbetarlitteratur. Den finlandssvenska folklivsskildringen uppkom parallellt med den realistiska och naturalistiska litteraturen på 1880-talet, och inspirerades starkt av både det nordiska moderna genombrottet och finska folklivsskildringar. Den utvecklades i symbios med den nationella uppväckelse som ägde rum vid sekelskiftet 1900 och som gav upphov till finskhetsrörelsen och dess motpart, den finlandssvenska samlingsrörelsen som arbetade för skapandet av en separat, finlandssvensk identitet. Folklivsskildringarna var ett inlägg i diskussionen om de svenskspråkigas situation och framtid i ett allt mer finskt Finland. Genom att skildra den finlandssvenska allmogens vardag i stugor och torp på landsbygden, ville man visa på hur den unika finlandssvenska identiteten vuxit fram i samklang med natur och miljö. Mari Koli kallar den finlandssvenska folklivsskildringen för »en form av etnisk självanalys: vad är finlandssvenskhet, vilka är dess hotbilder och överlevnadsstrategier?«.

Som genrebeteckning har termen fortlevt. I Finlands svenska litteraturhistoria kallas en grupp 1950-talsförfattare, inklusive Anna Bondestam, för folklivsskildrare. Samtliga var hemma från Österbotten, hade 1930-talets rikssvenska proletärförfattare som litterära förebilder, och skildrade ofta den lilla människans livsvillkor och strävanden i en agrar miljö med allt vad det innebar av hårt arbete, traditioner och maktstrukturer. Termen dyker också upp i recensionerna av Vägen till staden.

Jag menar att en sådan genredefinition styr tolkningens fokus. Som ovan konstaterats är begreppet »det finlandssvenska folket« behäftat med betydelser som bottnar i det etniska snarare än i en social och ekonomisk verklighet. Man kunde säga att termen bygdeskildring betonar den lokala förankringen, medan termen arbetarlitteratur blickar utåt mot ett nationellt och globalt sammanhang av livsbetingelser som gäller för arbetarna som samhällsklass. Den terminologi som används för att beskriva den här sortens litteratur riskerar också att styra tolkningen åt ett visst håll. Att man i recensionerna av Vägen till staden i många fall valde att tala om bygdeskildring istället för arbetarlitteratur är inte utan betydelse.

 

 

Förlagets lansering av Vägen till staden och det kritiska mottagandet

Vid läsning av baksidestexterna till Anna Bondestams romaner, noterar man att Holger Schildts förlag väljer att inte lyfta fram motivkretsen och Bondestams skildring av arbetarklassen. Istället talar man mer allmänt om till exempel »träffsäkert tecknade typer, pregnanta situationsbilder, omisskännelig prägel av levande verklighet« (Fröken Elna Johansson), »humor och värme, övertygande äkthet« (Lågt i tak), eller »varmt och varsamt handlag, hängivelse och levande minnen« (Klyftan). Frågan ställs om det till och med handlar om en medveten nedtoning av romanernas politiska sidor och arbetarklassperspektiv.

Huvudpersonen i Vägen till staden är den 15-åriga flickan Mia, som lämnar det fattiga hemmet och en våldsam far ute på landsbygden och vandrar in till staden. Under sin vandring slår hon följe med den ännu fattigare Ida och hennes tre barn Jonas, Stina och Sackris. Mia arbetar först som piga i en rik familj och får i uppföljaren Stadens bröd arbete på stadens nyöppnade tobaksfabrik, där arbeterskornas krav på rättigheter blir upptakten till Mias engagemang i storstrejken 1905. Böckerna följer Mias, Idas och de tre barnens öden och skildrar de olika vägar deras liv tar.

Vägen till staden marknadsfördes av förlaget som »en av de starkaste och mest levande romaner om Finlands svenskbygder som någonsin skrivits«, »om fattigt folk, men rik på liv«, en berättelse med »djup inlevelse, varm förståelse och en humor som lyser upp allt«. Man lyfter med andra ord fram den färgrika bygdeskildringen och övertygande karaktärsbeskrivningen och talar egentligen inte om den gryende arbetarrörelse som skildras och protagonisternas långsamma väg till klassmedvetande.

I de finlandssvenska recensionerna av verket betonas också de styrkor förlaget använt i sin marknadsföring – Bondestams ovanliga berättarbegåvning och den träffsäkra och levande karaktärsteckningen. Flera recensenter definierar romanen som en folklivsskildring, till exempel Eric Olsoni i Svenskbygden 10/1957 och Sven Willner i Västra Nyland 3/9 1957.

En starkt bidragande orsak till den positiva kritiken i den finlandssvenska pressen är det man uppfattar som frånvaron av tendens, att en roman som behandlar »hunger och fattigdom« trots allt är en gemytlig läsupplevelse och att tonen trots temat inte går över i propaganda. »[Romanen har] växt fram utan ressentimentinställning från författarens sida«, skriver till exempel Runar Backman i Församlingsbladet 17/1 1958. »Den sociala förkunnelsen [ligger inte i] en tendentiös konstruktion utan i det skildrade förloppets egen enkla och levande sanning«, säger i sin tur Ole Torvalds i Åbo Underrättelser 3/9 1957.

Å andra sidan finner vi här ett poängterande av att detta inte bara handlar om människor under specifika sociala omständigheter – industrialiseringen, landsbygdsproletariatets vandring till städerna, arbetarrörelsens födelse – utan att det är den »universella människan« det är frågan om. Dessa två drag i kritiken – å ena sidan framhävandet av bokens »tendenslöshet«, å andra sidan av dess »allmänmänsklighet« är för övrigt ett typiskt drag i Bondestam-receptionen: »Ja, den tidens sociala omvälvningar ger alltså bakgrund och tidsfärg åt skildringen […] Ändå är Vägen till staden framförallt en bok om människan, en bok om människor med mindre tonvikt på det tids- och miljötypiska än på de typiskt mänskliga egenskaper, som icke bestäms av tid och rum«, enligt Gudrun Mörne i Svenska Demokraten 24/9 1957.

Sven Willner skriver i Västra Nyland 3/9 1957: »Men även om Anna Bondestam gett sin bok en igenkännbar lokal förankring har de händelser som utspelas i Vägen till staden en allmängiltighet som höjer den en bra bit ovanför den regelrätta folklivsskildringens plan«.

I Sverige kommer romanen ut på arbetarförlaget Tiden och marknadsförs som »proletärroman« och under devisen »berättare med budskap«. Rune Johansson i Dagens Nyheter 6/11 1957 kallar den för »en social roman« med både humor och patos. I Aftonbladet (13/3 1961) skriver Claes von Rettig en längre artikel om Anna Bondestam och den breda proletärlitteratur som vuxit fram under 50-talet, härstammande »från bondelandet Österbotten, där det svenska arbetarinslaget är starkt«. Här blir med andra ord folklivsskildrarna regelrätta proletärförfattare.

Romanen översattes till finska ett år senare (Tie kaupunkiin). En av få recensenter som såg samhällsbeskrivningen som romanens främsta ärende är Maija Savutie som i Kansan uutiset den 5/10 1958 lyfter fram den realistiska samhälls- och arbetarskildringen som romanens främsta styrka och poängterar att beskrivningen gäller för en hel samhällsklass i Finland, oberoende av modersmål och hembygd: »man får lust att rekommendera romanen särskilt till de läsare som är intresserade av samhälleliga teman och finländsk verklighetsbeskrivning […] hennes »verklighetsområde« är Österbottens kusttrakters fattiga svenskbygder, men i denna nya roman är inte de språkliga och lokala markörerna särskilt relevanta. »Vägen till staden« är en synnerligen vitt gällande tidsbild av situationen för landsbygdens fattigfolk under slutet av det förra århundradet […]«.

Eila Pennanen i Päivän Sanomat den 16/10 1958 ser också den sociala agendan och kallar Bondestam för en »klassmedveten Elvi Sinervo blandat med en droppe av Eeva Joenpeltos beundran för den våghalsiga individen […] Bondestams åskådliga framställning och hennes klart tecknade bilder kombineras på ett lyckat sätt med ett skarpt socialt patos«.

Sammantaget kan man dock säga att den dominerande faktorn i läsningen av Vägen till staden är dess karaktär av färgrik och levande bygde- och människoskildring, en tolkning som ännu lever kvar i dagens handbokstexter.

 

Folklivsskildring eller proletärroman?

Att förlagsbranschen i Svenskfinland var en borgerlig institution vid denna tidpunkt i Finlands historia förklarar sannolikt delvis varför Holger Schildts förlag inte lyfter fram arbetarskildringen i sin marknadsföring av Vägen till staden. Vid slutet av 1930-talet och början av 1940-talet då Anna Bondestam debuterade var därtill författaryrket i Svenskfinland fortfarande en till största del borgerlig sysselsättning och den litterära offentligheten borgerlig.23 Situationen ändrades dock något under 1950- talet då fler författare med arbetarbakgrund steg upp på den litterära parnassen, och ännu mer under radikaliseringens 1960–70-tal.

Trots den borgerliga dominansen över det finlandssvenska litterära fältet fanns det ändå en ideologisk öppenhet i utgivningen, vilket Erkki Sevänen förklarar med den inbyggda pluralism den finlandssvenska minoritetspositionen förde med sig. Skaran av vänstersinnade författare på svenskt håll var liten, och något konkurrerande arbetarförlag, som på finskt håll, fanns inte. Man fick med andra ord ty sig och antagligen också anpassa sig till de borgerliga förlagen, som accepterade även mer vänsterorienterade verk inom ramen för det finlandssvenska utgivnings uppdraget. Detta förklarar varför borgerliga förlag på finlandssvenskt håll kunde ge ut sådan litteratur som på finskt håll gavs ut på renodlade arbetarförlag.

Även tidsandan torde i hög grad ha präglat förlagets val av marknadsföringsvinkel. Efterkrigstiden har av Sven Willner karakteriserats som en intellektuellt opolitisk och avideologiserad period i den finlandssvenska litterära offentligheten – modernismen stod högt i kurs och mera samhällstillvänd, realistisk litteratur som Bondestams väckte föga intresse. Inte förrän på 1960-talet vände pendeln.

Den övertygande miljöbeskrivningen och förankringen i det österbottniska i Vägen till staden gjorde i sin tur sitt för att romanen i första hand har lästs som en bygdeskildring, en genre som varit ett regelbundet inslag i den finlandssvenska litteraturhistorien och därför antagligen låg nära till hands som tolkningsram.

I Sverige finns, till skillnad från i Finland, en lång arbetarlitterär tradition som tagit plats i det litterära finrummet. Magnus Nilsson har visat på traditionens betydelse i mottagandet av en författares verk, han menar att en tradition kan ge ett verk en annan tyngd än det har då det läses som en separat entitet.

Bondestam har nog sporadiskt jämförts med både de rikssvenska 1930-talsförfattarna och finska författare som Elvi Sinervo, men som fenomen har hon fått stå för sig själv i Svenskfinland. Detta har inte nödvändigtvis gett henne ett mer negativt mottagande. Däremot kan man tänka sig att Vägen till stadens politiska tematik och arbetarklasskildringen skulle ha lyfts fram på ett annat sätt om det funnits en tradition av liknande skildringar att luta sig mot.

Spelade förlagets lansering av Bondestams debut roll med tanke på den kommande receptionen? Panik i Rölleby är inte en utpräglad arbetarskildring och utkommer 1936, innan den svenska arbetarlitterära traditionen är etablerad. Bondestam presenteras på debutens baksida som »en nygift ung dam«, »student från realläroverket i sin hemstad«. Författarens kön och utbildningsbakgrund är de två faktorer som framhävs både i intervjuer och i recensioner i början av hennes karriär. Sällan talas det om hennes politiska ståndpunkter eller uppväxtförhållanden, men hennes formella förtrogenhet med de miljöer hon skildrar lyfts fram via hennes examen i historia, och hennes stilistik kopplas gärna samman med traditionellt kvinnliga egenskaper som värme, mjukhet, inlevelseförmåga och medkänsla. Denna tolkningsram lever kvar även då samhällsskildringen och det politiska budskapet blir starkare i författarskapet. Bondestam passar stilistiskt och som kvinna inte in i mallen för en arbetarförfattare, och vidare kan man fråga sig om vi här ser den furulandska diskussionen om arbetarlitteraturens gränser aktualiseras – ansågs Bondestam på grund av sin bildningsgång ha gjort en klassresa ut ur arbetarklassen?

Av vilket virke skapas arbetarromanen?

Att Vägen till staden mycket väl kan karaktäriseras som arbetarlitteratur är ett faktum. Men trots detta läste den inhemska receptionen inte självklart in den i denna kategori. Magnus Nilssons definition av arbetarlitteratur som litteratur som av läsaren kopplas samman med arbetarklassen, kan i Bondestams fall kasta ljus över det mottagande hennes romaner överlag fick, med Vägen till staden som exempel. För den samtida kritiken var inte arbetarinslaget en dominerande faktor i läsningen, och romanerna klassades inte som arbetarlitteratur. Som Nilsson lyfter fram, finns det flera exempel på perioder i historien då det inte verkar ha skrivits särskilt mycket arbetarlitteratur, antingen på grund av de litterära idealen vid denna tidpunkt eller på grund av en tidsanda där frågor om social klass helt enkelt inte stod på den intellektuella dagordningen, och därför framstod som oväsentliga även för den mest alerta läsaren av ett verk med stark klasstematik. I Bondestams fall har dessa omständigheter antagligen samspelat i hög grad.

Att en annan läsning också är möjlig, visar exemplen från Sverige som jag presenterat. Bondestams särskilda stil och ton gör att hon kan läsas på olika sätt – hennes förmåga att lyfta fram det enskilda människoödet och skildra det med realism och igenkännande har fått borgerliga läsare att göra en individualistisk tolkning och se skildringen som en beskrivning av Människan med stort M som inte är knuten till tid, rum eller socialt sammanhang. En mer vänstersinnad läsare kan i sin tur likaväl se en skildring av de konsekvenser den sociala positionen kan få för den vanliga människan, det vill säga hur klass påverkar livets gång. Bägge läsningar är möjliga men resulterar i olika slutsatser om verkets innebörd. Bondestams fokus på karaktärsskildring och hennes övertygande miljöbeskrivningar har vidare gjort det möjligt för kritiken att läsa Vägen till staden som bygde- framför arbetarskildring.

Vägen till staden är ett intressant exempel på hur det som definieras som arbetarlitteratur skiftar beroende på tid, rum och betraktare.

 

Texten ingår i boken Arbetarförfattaren: litteratur och liv (Gidlunds förlag 2020).

***

Följ Dagens Arena på Facebook