Fyrvaktarbarnen på Agön.

FREDAGSMYS | Chefredaktör Nordling hittar en gammal bild och låter en röst från förr komma till tals.

Där står de på spången, fyrvaktarbarnen Björkman med sin mor. Det är i mitten av 30-talet på Agön, ute i Bottenhavet tre mil sydost om Hudiksvall. Längst ut till öster på ön ligger fyren. Det är en svårtillgänglig plats, och när de flyttade dit 1927 blåste det hård storm. Då var de sex barn, och barnvagnen gick till botten. Någon ny införskaffades aldrig. När bilden tas har de blivit tio syskon, men äldste brodern Harald har redan gått till sjöss.

Det är uppenbarligen sommarlov, för barnen som gick i skolan bodde inte på ön under terminerna. Näst längst till vänster står fyrvaktarhustrun Hilma, hon som fött tio barn. Och ett barn till ska hon få. När bilden tas har hon endast ett par år kvar i livet. De två långa flickorna till höger är Sonia och Gunborg, och sedan Harald gick till sjöss är de nu äldst i huset.

Sonia är min farmor. Eller var, för hon lämnade oss för tolv år sedan. I onsdags skulle hon ha fyllt hundra år, och i samband med detta ramlade jag över denna bild. Hon var sju år när familjen flyttade från Gräsö utanför Öregrund till den betydligt kargare Agön. Livet på ön var på många sätt annorlunda mot det liv vi lever idag, och jag önskar ibland att jag dokumenterat min farmors berättelser. Men tack och lov så skrev hennes fyra år yngre syster Margot ned sina minnen från Agön.

För att hedra min hundraåriga farmor återger jag därför här ett redigerad urval av Margots ord (I dessa tider då isolering och rädsla för sjukdom åter blivit så aktuellt kan det vara extra läsvärt):

Första året minns väl jag ingenting utan det har berättats för mig och jag kan förstå att för mamma måste det ha varit mycket svårt att lämna idyllen på Gräsön och sin gamla mor, som låg lam efter en hjärnblödning på ett sjukhem i Öregrund. Hon lämnade sina syskon och hela släkten och hon träffade dom aldrig mer. 

Fast vi var så många behövdes aldrig någon läkarhjälp. Blev vi förkylda så var det ”Danske kungen”, albyl och en tsk cognac som gällde. Vi var inte så ofta förkylda för det fanns ju inte många baciller där ute. När skolbarnen kom hem kunde det hända att någon blev förkyld och då blev det fart på pappa. Han hade bacillskräck och åt Läkerol och andades in Vademecum.

En ko köptes vartannat år. Varannan höst byttes kon ut mot en ny ko som kalvade där ute. Pappa fick köra höknippen upp för branta landgångar. Ja mjölk hade vi tack vare kon och vi kunde till och med sälja några liter innan kon gick i sin och fick bytas ut.

Vi fick äta färsk fisk på sommaren och salt fisk på vintern. Varje frukost serverades kokt strömming med vitsås och gröt på.

I november varje år provianterades det för vintern. Torra varor. 2 säckar vetemjöl, 1 säck rågsikt, 1 säck socker osv. Brödkartonger, blandad frukt som man brukade stjäla ett plommon av när man blev uppskickad att hämta något i ”mat-skrubben”.

Det var mycket som var farligt på Agön. Nu ska man ju inte skrämma ett barn men vi blev skrämda för ”Sjögubben, Brunnsgubben och Lurhusgubben”. Men nu förstå man varför, det var ju så långt till hjälp så det gällde att vara försiktig. På landgångarna fick vi inte springa och att springa förbi varandra på en landgång var absolut förbjudet.

Före oss på Agön var det en fyrmästare som också hade många barn och ett utav dem slog ihjäl sig. Han hette Erland. Han sprang om ett av sina syskon, ramlade ner och döden var ögonblicklig. De skulle möta sin farmor som kom från staden, så arma föräldrar det var bara att vända. För varje gång så länge vi var små var det alltid någon utav oss som sa, här slog Erland ihjäl sig, när vi gick förbi platsen.

En gång när jag var sex år, sa en av lotsarnas flickor till mig: Om du hoppar ner här från högsta stället på landgången ner till sjön ska du få en kaffeservis av mig. Ingen stor servis, ett par koppar och fat. Jag minns ännu hur den såg ut. Jag hoppade och fick servisen. Men när pappa sen fick se var jag hade hoppat blev han hemskt arg. Jag hade kunnat slagit ihjäl mig. Det var högt med en stor sten på ena sidan och landgångens ställning på den andra. Men han sa inget till flickan som hade lurat mig. Det sades aldrig något till andras barn det var bara vi som fick skäll.

En gång fick jag och Gudrun stryk för att Gösta ramlade ner från landgången. Vi var ju små själva, men skulle ändå ha sett efter. Han var ju den första pojken efter fem jäntor så han blev bortskämd. Sista gången jag fick stryk glömmer jag aldrig. Vi lekte på soffan i rummet, det var dåligt väder ute så det fanns inte mycket att göra. Det var jag, Gudrun och Gösta som fick stryk. Det fanns alltid ett ris på innerkåpan. Han var sträng ”Fader vår”.

Så var det åskan som vi var så rädda för. Om det mullrade det allra minsta när vi var i badet eller någon annanstans, bar det iväg hem och inomhus. Åskan gick hårt därute bland berg och stenar men vi hade åskledare så faran var väl inte stor. När den gick ner i fyrtornet och ut i havet så blixtrade det och small väldigt. Det var väl det som vi tyckte var otäckt.

”Harald äldstebror” mönstrade som 15-åring på en båt som hette Lydia. Han fick stiga på utanför Agön. Det glömmer man aldrig. Mamma var så ledsen så hon låste in sig och grät. Ja, en mor kan få utstå mycket.

När fyrtornet skulle målas då var det spännande. De hängde sittande på en bräda som firades nerifrån fyrens balkong. Först var det stegar nerifrån så långt dom nådde. Det var alltid pappa August som hissades till väders. Likadant var det när vindmätaren skulle målas. Han fick sitta och dingla då också och det såg värre ut för det fanns inte så mycket att fästa repen i. Pappa var van att klättra i master sen ungdomen ombord på skutor. Mamma Hilma tyckte att någon annan kunde ha utsatt sig för faran eftersom han hade så stor familj att ta hand om.

Hösten 1932 började jag i skolan. Mamma packade kläder i två stora spånkorgar och så bar det iväg till Mössön på fastlandet där vi gick i skolan. Vi var tre stycken som bodde borta under mitt första skolår. Det var jag, Sonia och Gurli.
I nästan fyra månader fram till jul var vi borta från mor, far och syskon. Det kan kännas ganska hårt för en sjuåring. Vi var inneboende och fick ligga tre i samma säng som var så smal att när en vände på sig måste vi andra vända oss också.
På kvällarna fick vi sitta som tre tända ljus på en soffa. Inte leka och inte rita. Läxorna var redan avklarade på eftermiddagen.
All mat som serverades fick man lov att äta. Jag hade aldrig ätit ärtsoppa. Första gången var det hemskt, men nästa gång var jag väl hungrig och tyckte till och med att det var gott och det tycker jag än idag.

Ja, det var lyckliga sommarlov vi hade som barn, men när det blev skoldags var avskedet svårt. Vi snyftade och grät så länge vi såg Agön. Det skulle gå fyra månader innan vi fick komma hem igen. En gång hade mamma kokosmaränger och vi snyfta och åt varannan gång.

Den dan kriget bröt ut 1939 permanentade jag håret för första gången. Hemma på Agön kunde vi stå på landgången inne på gården och se hur upp till 30 båtar gick i konvoj efter land.  Man förstod inte hur allvarligt det var. Vi klarade oss bra med vår matranson. Vi hade en viss förmån. Vi måste ju få i förskott eftersom vi provianterade i ”förskott”.

Mamma dog ifrån oss barn endast 45 år gammal, sommaren 1940. Hon var sjuk i 12 dagar och vi hade hem en läkare som sa att hon hade lunginflammation och att hon skulle klara sig för hon hade ett starkt hjärta. Om hon kommit in på sjukhus hade hon nog överlevt. Hon blev för sjuk att fraktas iland och den 12 juli dog hon med sex av barnen runt sängen. Den dagen fick vi vara ute hela dagen och vänta tills pappa kom tillbaka med kistan från stan. På kvällen kom tant Ingeborg Myrgren och svepte. Hon bad mig att leta några blommor att sätta i hennes händer. Jag gick ut och tog de blommor jag kunde hitta men då sa hon att det skulle vara blommor från hemmet. Hon tog en vit och en röd pelargon i hennes händer.

Nu började ett annat liv för oss. Gunborg fick dra det tyngsta lasset med bekymmer för skolbarnen. Jag fick stanna hemma och hushålla för pappa och hela barnaskaran på somrarna och jullov. En nog så stor uppoffring för en 16-åring och aldrig fick man ha riktigt roligt. Man kom ju bort från sina kamrater på landbacken. Det var svåra år. Bäst som det var klev min yngsta syster upp på bordet och tittade ut genom fönstret och ropade på mamma. Då grät både pappa och jag. Det var också jobbigt att se pappa gråta och sörja för han var ju ung.

Tiden gick och det var tvätt, strykning och matlagning hela dagarna. En 5 liters kastrull med potatis varje måltid och bena fisk till de minsta. Fisk åt vi minst en gång om dagen och ibland två. Alla åt utan att gnälla.

Flera år senare gifter fyrvaktaren August om sig. Hilmas och hans elva barn sprids ut över världen.

När Hilma dör har min farmor redan lämnat Agön och Hälsingland. I sena tonåren flyttade hon till huvudstaden, och samma år som hennes mor avlider föder Sonia sitt eget första barn.

Mina barndoms somrar tillbringade jag på en annan ö, tillsammans med min farmor. Hon pratade en del om sin uppväxt, men när jag läser hennes systers ord önskar jag att min farmor berättat mer. Och att jag hade frågat mer. Jag förstod aldrig varför hon var så rädd för åskan. Nu vet jag.

Ha en bra helg, ta hand om dina kära och be dem berätta om sina liv, innan det är för sent.

 

Jonas Nordling
Chefredaktör