Fredrik Reinfeldt sommartalade i helgen. Själv kom jag att tänka på Jonas Simas klassiska TV-dokumentär om Tage Erlanders sista valrörelse 1968. Inte för att dessa två svenska statsministrar har så mycket gemensamt. Erlander hade till exempel humor. Reinfeldt ser mest ledsen ut.

Reinfeldt lär inte heller kuska landet runt i en Volvo Amazon. Expressen berättade i lördags att Reinfeldts stab åkt limousin mellan Harpsund och Rosenbad. Tiderna förändras och politikerna med dem.

Men vissa politiska grundknep går igen. En klassisk statsministerstrategi är att dra nytta av och spela på sitt föregivna statsmannaskap. I valrörelsen 1968 talade Erlanders allra mest om att den borgerliga oppositionen var splittrad. Han lyckades frammana ett mått av osäkerhet. Kanske också i motståndarleden.

Reinfeldt strategi inför 2014 är en favorit i repris från 2010. Hans huvudbudskap är (påståendet) att oppositionen inte lämnar några ”besked”. Och att de rödgröna är splittrade! Dessutom fortsätter moderaterna att placera sig nära eller anamma oppositionens förslag. Detta är en fördel regeringspartier alltid besitter, de kan vänta in sina motståndare och svara med att flytta några pjäser på det politiska schackbrädet. Så agerade regeringen inför valet 2010.

I helgen presenterade Reinfeldt förslag som den rödgröna oppositionen tidigare fört fram. Han vill nu ha en t-baneutbyggnad i Stockholm. Tidigare var detta ett ”oansvarigt” projekt. Moderaterna kan nu tänka sig höjda trängselavgifter i huvudstaden. En avgift som moderaterna tidigare helt varit emot. Och det blir också andra infrastruktursatsningar. Nyss hotade dylika investeringar de sunda statsfinanserna.

Om de borgerliga partierna vinner en tredje mandatperiod permanentas ett borgerligt systemskifte. Men hösten 2012 knakar det i alliansens fogar. Reinfeldt tackade i helgen ja till ett omstartsmöte med de borgerliga partierna i Annie Lööfs Maramö. Efter många om och men. Ett försök att reprisera partiledarmötet i Maud Olofssons Högfors 2004. Förspelet den här gången tyder på att allt inte står rätt till i regeringssamarbetet.

Moderaterna har tagit kommandot på den borgerliga kanten. Och Alliansen är i sämre skick än tidigare. De små borgerliga partierna kämpar mot den allt starkare moderata maktapparaten. Annie Lööfs ledaregenskaper ifrågasätts. Göran Hägglund är skadskjuten efter ordförandestriden tidigare i år. Både Centern och Kristdemokraterna är nära eller under fyraprocentspärren. Jan Björklund utspel klingar allt mer falska och partiet trampar vatten i opinionen.

Den sittande regeringens största motståndare är verkligheten. Tvärtemot vad Fredrik Reinfeldt hävdade i en artikel på DN Debatt i fredags har arbetslösheten och utanförskapet inte minskat sedan 2006. Tvärtom.

Oppositionens — och i synnerhet socialdemokraternas — stora utmaning är att bryta mönstret från 2010 och formulera en självständig politik som både är trovärdig och utlovar förändring.

Om oppositionen inte gör den hemläxan kan Reinfeldt — mot alla odds — vinna en tredje gång.