I dag skriver integrationsminister Erik Ullenhags (FP) statssekreterare Jasenko Selimović (FP) en replik på Jonas Hassen Khemiris hyllade text ”Bästa Beatrice Ask”. Där Khemiri pekar på hur Ask gör liten skillnad på personer med mörkare hud och personer som är ”tidigare dömda” frågar Khemiri när en personlig upplevelse egentligen blir en rasistisk struktur. Khemiri beskriver sedan i exempel efter exempel hur personer med en annan bakgrund eller bara mörkare skinn bemöts annorlunda eller framställs ofördelaktigt. Han sätter detta i sammanhang och pekar på hur polisens metoder kommit att leda till rasprofilering och förföljelse i tunnelbanan, det vi (ibland alltför slarvigt) sammanfattar som Reva.

Statssekreterare Jasenko Selimović (FP) skriver följande i sin text: ”Reva står mig upp i halsen. Jag kan knappast skriva vad jag tycker om det.” 

Där har vi en brännande punkt i Selimovićs text. Han, som arbetar för regeringen, som arbetar för integrationsministern, meddelar att Reva står honom upp i halsen. Det låter som en viktig politisk diskussion att ta. Inne på regeringens departement står tillämpningen av regeringens politik integrationsministerns statssekreterare upp i halsen! (FLASH? FLASH!) Men Selimović skriver inte om detta.

I stället ifrågasätter han Jonas Hassen Khemiris berättelse. Rasistiska poliser kanske bara gör som de gör för att de bråkat med chefen eller är ”allmänt jobbiga typer”. Khemiri, och andra som larmar om rasism, förtryck och diskriminering, har enligt Selimović rätt till hjälp och kamp mot diskriminering. Men Khemiri borde hållit tyst, undvikit offerrollen, menar statssekreteraren. Khemiri har genomgått samma självindoktrinering som de främlingsfientliga:

”…du väljer att tolka det som rasism. […] Vi väljer och ofta väljer vi det som bekräftar den sanning vi vill se. På samma sätt som Avpixlat, som skapar den sanning de vill se.”

Det är en sensationell beskrivning från integrationsministerns statssekreterare (Erik Ullenhag (FP) själv hyllade snabbt detta på twitter).

Khemiri, och andra som pekar på eller berättar om diskriminering, väljer att se en sanning de ”vill” se, meddelar Selimović (FP). Allt är en subjektiv upplevelse, inga problem är för stora för att reducera till enskilda individuella upplevelser man inte behöver dra större slutsatser av.

För Selimović är detta dock inget nytt sätt att argumentera. Han har tidigare flera gånger varit ute ”i debatten” och krävt en debatt om integrationen, men alltid konsekvent vägrat konkretisera vad han menar och vad han drar för politiska slutsatser. När debatten han efterlyst nu pågår för fullt ger han sig alltså in i den på nytt och men landar i samma förvirring. Den blev inte vad han förväntade sig. Problemformuleringen blev inte hans. I oktober skrev Selimović i DN en uppmaning:
”Ni måste börja ta debatten om integration – inte på Sverigedemokraternas premisser men på era egna. Jag har förståelse för er rädsla att gynna de främlingsfientliga. Men tystnaden kommer att förvärra situationen. Om vi som tycker att invandrare ska vara välkomna till Sverige inte diskuterar de problem som finns med integra­tionen kommer de som föreslår minskad invandring att vara det enda alternativet. Då kommer vi snart att tvingas diskutera frågan: ska vi ha invandring över huvud taget.”

Konkretare än så blir Selimović aldrig, inte heller när han debatterat frågan i teve vid ett par tillfällen. I stället skriver han nu om att rasism är en upplevelse man väljer att se precis som Avpixlat väljer att se invandrare som ett hot.

Han skriver inget om Tobias Billströms (M) uttalande om trevliga blonda och blåögda svenskar och mindre trevliga personer med annan hårfärg. Däremot skriver han att Khemiri delar upp människor i goda och onda. Har han förväxlat migrationsministern och den uppburne författaren? (Tumregel: De med långt hår är författare, de med kort hår ministrar, Anders Borg undantagen).

Jasenko Selimović skriver att han avskyr Reva men han säger också uttryckligen att han inte vågar ta debatten om det. Det är rätt fegt för att komma från en politiker som oftare än nästan alla andra säger att vi måste våga ta debatten.