Vi trodde på de svenska reglerna

Migration Vi har arbetat, betalat skatt, följt lagen och uppfostrat våra barn här.

Vem är det som kastar ut oss från våra hem? Folket? Regeringen? Migrationsverket?

Vi vet inte längre vem vi ska fråga. Ska vi vända oss till Migrationsverket? Till regeringen? Till folket som röstade fram de?

Migrationsverket rycker på axlarna och säger: ”Vi följer bara lagen. Det här är ett beslut från regeringen.”

Regeringen pekar på folket: ”Det var folket som röstade på oss. Vi är bara deras företrädare.”

Vad händer med alla liv som byggts enligt den lagen?

Och folket? De flesta är tysta. En tystnad som är mer skrämmande än rop.

Ingen tar ansvar för våra sönderslagna liv – liv som vi byggt med tillit till Sveriges lagar.

Därför frågar vi nu er – ni som har makten i den svenska regeringen: Vem är det som kastar ut oss ur våra liv?

Vi är 4 700 etablerade invånare som trodde på de svenska reglerna. Inte bara med ord – utan med handling. Vi har arbetat, betalat skatt, lärt oss språket, skickat våra barn till skolan, byggt hem, slagit rot.

Vi gjorde Sverige till vårt hem. Men nu håller vårt hem på att kasta ut oss.

Den 1 april försvann plötsligt den lag – spårbyteslagen – som vi byggt våra liv kring. Ett riksdagsbeslut inte bara för framtiden, utan retroaktivt. Det betyder att vi, efter alla dessa år av hårt arbete, plötsligt blivit “olagliga” över en natt.

Och nu har vi tre veckor. Tre veckor att packa ihop våra liv: hem, arbete, skola, vänner, minnen, hopp. Och lämna landet. Men vart? Våra barn talar bara svenska. De känner inget annat land som sitt hem.

Ni säger att lagen har ändrats. Men ingen frågar: Vad händer med alla liv som byggts enligt den lagen?

Kan man verkligen radera människors hela liv med ett pennstreck?

Ni säger att ni bryr om barns rättigheter. Men gäller det bara svenska barn? Våra barn – födda och uppvuxna här – är de inte också barn? Har de inga hjärtan? Inget hemland?

Vi är inga brottslingar. Vi har inte brutit mot någon lag. Vårt enda “brott” är att vi litade på den svenska lagen och byggde våra liv därefter. Nu offras vi och våra barn, för att det ska se ut som att Sveriges problem löses om vi bara försvinner.

Är det verkligen rättvisa?

Tror ni verkligen att Sverige blir ett bättre land utan oss? Tror ni att 4 700 familjer – med sår, drömmar och barn – är en belastning? Ett problem? Något värdelöst?

Om svaret är “ja”, då ber vi er åtminstone ha modet att se våra barn i ögonen när ni kastar ut dem från sina hem. Men om svaret är “nej”, om det finns något samvete kvar – då måste ni svara oss:

Är detta verkligen det Sverige ni vill bygga? Ett Sverige där familjer som arbetat, betalat skatt, följt lagen och uppfostrat sina barn till att bli svensktalande medborgare, möts med orden: ”Ni ska ut?

Utan plan, utan värdighet, utan ett ord om allt dessa invånare gett till det här landet?

Vi är 4 700 människor. Med namn, med ansikten, med liv.

Vi är inte ett nummer. Vi är inte bara ett ärende. Vi är era grannar. Vi är sjuksköterskan som tar hand om era föräldrar, busschaufför, bilmekaniker, förskollärare och …. Vi är kollegan som varje dag arbetar för att hålla Sverige tryggt och fungerande.

Våra hjärtan har klappat för en framtid här.

Och nu kastar ni ut oss. Utan svar. Utan skam. Utan samvete.

Därför ställer vi er, Sveriges regering, en enkel fråga:

Är detta verkligen det land ni vill bygga – ett land utan dem som redan har varit med och byggt det?

Fereshte Javani, administratör och grundare av nätverket – Vi är 4700 arbetare