Högst troligt att partiet ramlar ur riksdagen i höst.
I den senaste opinionsmätningen gör Liberalerna ännu ett bottennapp. Enligt Indikator ligger partiet nu på 1,4 procent.
Inget annat riksdagsparti har någonsin mätt så svagt och lågt.
Partiet har tappat stöd i flera mätningar. Nu är det långt upp fyraprocentspärren och det är bara åtta månader till valet. Klockan tickar. Partiet har närmare till noll än till fyra procent. I politiken kan visserligen allt hända. Men det är fara värt att Liberalerna trillar ur riksdagen i höst, ja, det är till och med högst troligt. Om partiet är på väg att försvinna kan ännu fler väljare lämna det sjunkande skeppet.
Internationellt mönster
Detta är ett större internationellt mönster. Det är inte bara i Sverige som de liberala partierna kämpar för sin överlevnad. I senaste tyska och norska valen förlorade Liberalernas systerpartier sin representation i Förbundsdagen och Stortinget. Samma liberala kris ser vi i många andra länder. Tyngdpunkten på högerkanten har dessutom förskjutits bort från mitten.
Liberalerna i Sverige har också en längre tids kräftgång bakom sig. Så det är inte bara fråga om den nuvarande partiledaren Simona Mohamssons tillkortakommanden. Hon kastades ju in efter Johans Perssons överraskande avgång förra året. Persson hoppade i sin tur in några månader före förra valet 2022 men lyckades mot alla odds rädda kvar partiet i riksdagen.
Killen vid grillen klarade spärren. Han efterträdde Nyamko Sabuni som avgick lika överraskande efter en kort partiledartid.
Sedan har det varit en rad avhopp i partitoppen, ministrarna, partisekreterarna och statssekreterarna har kommit och gått. Vilket förstås skapat oro och osäkerhet internt. Framgångsrika partier lyckas balansera mellan tradition och förnyelse. Med för mycket förnyelse blir det inte mycket kvar av traditionen, inte heller den liberala traditionen. Den kritiska massan av politiker och tjänstemän i Liberalerna imponerar inte.
Tärt på partiets förtroendekapital
Liberalernas kris hänger förstås samman med de politiska vägvalen under senare år. Efter förra valet accepterade Liberalerna att ingå i en regering med stöd av och i ett djupgående samarbete med Sverigedemokraterna. Kanske blev Tidöavtalet Liberalernas dödskyss med makten. Bara för något år sedan hade detta varit omöjligt. Tidöavtalet innehöll många svårsmälta inslag för varje liberal och detta har tärt hårt på partiets förtroendekapital.
De interna konvulsionerna har varit förödande.
Inför valet i höst landade partiet i att förespråka ett nytt Tidöavtal men inte med Sverigedemokraterna i regeringen. Men regeringsmedverkan är ett absolut krav från Jimmie Åkesson, som leder ju det största partiet på högerkanten. Kristdemokraterna och Moderaterna accepterar detta. Andra borgerliga väljare som vill samma sak har därmed inte några skäl att rösta på Liberalerna, som därmed har försatt sig i en omöjlig situation. Vart man än vänder sig blir någon missnöjd och överger partiet. Blocktillhörigheten med högersidan i svensk politik har blockerat andra vägval. Därför kan dödskyssen på Tidöslott vara en dödsruna över den svenska liberalismens parlamentariska historia.
Simona Mohamsson har samtidigt särskilt profilerat sig som kritiker av friskolesystemet och marknadsskolan. Det gamla skol- och lärarpartiet var länge ideologiskt benhård försvarare av skolpengen och privata skolor. Men kritiken mot marknadsskolan är numera på goda grunder stark även bland borgerliga väljare. Vilket väl är skälet till att partiet nu bytt fot, i ett senkommet och desperat försök att vinna tillbaka väljare. Det finns en rad vettiga skäl att lägga om dagens svenska skolsystem. Men vad tycker de väljare som nyss röstade på ett parti som hyllade marknadsskolan? Hänger väljarna med i dessa svängningar? Någon politisk leverans i form av reformering av marknadsskolan har vi inte sett något av, trots att Sverige har en liberal minister med ansvar för utbildning. Varför rösta på någon som lovar något men som inte gör något åt saken? Man röstar i det långa loppet inte på munväder. Varför sviker väljarna Liberalerna? Ja, dom kanske inte har hängt med i alla dessa 180-gradssvängningar och positionsförflyttningar. Och vem har det? I nuläget bara 1,4 procent.
Liberalerna befann sig i mitten
Liberalernas historia berättar om ett parti som befunnit sig i politikens mittfält. I början av 1900-talet var partiet vänster i opposition mot högern och dess försvar för den tidens odemokratiska maktordning. Liberalerna drev tillsammans med Socialdemokraterna på för en övergång till allmän och lika rösträtt för män och kvinnor, för en demokratisering av Sverige. Partiet var i långa stycken delaktiga i formandet av den moderna välfärdsstaten. Liberalerna (eller Folkpartiet som partiet hette på den tiden) var för bistånd och internationell solidaritet, demokrati i arbetslivet, jämställhet och ett bredare uppbrott från fadda gamla patriarkala och hierarkiska värderingar och traditioner. Liberalerna befann sig med andra ord i mitten, någonstans mellan höger och vänster, var villigt att göra överenskommelser åt båda hållen.
Den stora frågan i dag är emellertid mer grundläggande och betydligt viktigare än den som handlar om ett enskilt partis vara eller icke vara. Är mittens rike numera ett politiskt ingenmansland där väljarna inte vill vara?
Men en sak är uppenbar, Liberalernas har självmant steg för steg övergett detta politiska mittfält. Och har i långa stycken valt att acceptera nyliberalismen, prioriterat skattesänkningar och varit pådrivande i marknadifieringen och privatiseringen av välfärden. I värderingsfrågor valde partiet att länge stå upp mot högerkonservatismen. Men nu har även denna liberala barriär fallit. Inte undra på att Liberalerna kämpar för sitt politiska liv.
Håkan A Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
