Ibland är det mycket oväsen för en omelett. Som den storsvenska medierapporteringen om Fredrik Reinfeldts triumf vid det senaste EU-toppmötet. Man fick ett tag en svindlande känsla av att euron räddats genom att Sverige tillåts vara med på ett toppmöte i euroområdet om året.

Statsministerns triumf var att nästan ingen under ett par veckor talade om Europas verkliga problem. Om grekiska barn som svimmar av undernäring. Eller hundratusentals ungdomar som emigrerar från Italien eller Portugal för att det där inte finns några jobb. Under ett par veckor talades det inte om de faktiska problemen. Bara om stolen, den stol som skulle stå tom om inte Sverige gick med i finanspakten.

Det absurda är att det fortfarande inte nämns några motiv till att Sverige ska vara med i pakten. Inflytandet vi får är försumbart.

Argumentet – som ännu inte sägs högt – att vi stöttar Angela Merkel i ett politiskt spel för att pressa fram mer pengar av Bundestag och ECB är intressant. Om det är sant. Men samtidigt legitimerar Sverige en felaktig, alltför fyrkantig nedskärningspolitik. Socialdemokraternas nej som blev ett ja sammanfattas väl av LO-ekonomen Claes-Mikael Jonsson: ”Bättre säga ja till en feltänkt pakt än att utsättas för misstanken om ansvarslöshet”.

Medierna har förklarat att det nu är klart med pakten. Men det är inte sant. Jurister menar att alla 27 EU-länder behöver ratificera pakten för att Eurodomstolen ska kunna utdöma böter. Det är fortfarande en öppen fråga om Irland går med. Möjligheten finns att det kommer att avgöras efter en folkomröstning, som man kan misstänka slutar i ett nej till att överlåta mer makt till EU.

Den nationella suveräniteten utmanades också i ett tyskt utspel om att stationera en ny EU-kommissionär på det grekiska finansdepartementet. Denne skulle ha sett till att de skatteintäkter som kommer in i första hand ska gå till att betala av på statsskulden. Det betyder i praktiken ytterligare brutala neddragningar av en redan urholkad välfärd i en ekonomi i djup nedåtspiral.

Tidningen The Guardian kallade på ledarplats denne tänkte kommissionär för en ”vicekung” – ett ord med kolonial klang. Det är väl att ta i att påstå att det handlar om imperialism. Men den tyska idén bygger på antagandet att det är politikerna i regeringen som blockerar att fattade beslut inte genomförs, när problemet framförallt är att det saknas en oberoende kompetent förvaltning, som uppe i våra nordliga länder.

Det förslaget har nu Merkel tack och lov dragit tillbaka. Installationen av en vicekung i Aten skulle bara ha resulterat i ännu större kaos i detta djupt dysfunktionella land.