Demonstranterna behöver allt stöd de kan få när regimen svarar med blodigt våld.
När den iranska regimen för tre dagar sedan stängde ned internet var det många som varnade för vad som kunde vänta.
Att stänga ned människors möjligheter att kommunicera, med varandra och med omvärlden, har flera gånger tidigare varit det första steget mot ett ännu mera brutalt våldsanvändande mot demonstranterna.
Så tycks det också ha blivit. Rapporterna om antalet döda och skadade blir mer och mer fruktansvärda.
Soldater skjuter rakt in i människomassorna. Enligt organisationen CHR, som brukar ha tillförlitliga källor och korrekt information, har över 500 personer dödats. Andra uppgifter talar om flera tusen.
Skyr inga medel
I går, söndag, läckte flera videofilmer ut som visade liksäckar som anlände till ett bårhus. De var staplade på varandra i långa rader. Så har det sett ut på många platser i Iran sedan massakern inleddes.
– När bårhuset blev fullt staplade de kroppar på varandra i bönerummet, sade en källa till brittiska BBC.
Uppenbarligen har den iranska regimen inga som helst skrupler när det gäller att behålla makten. Det visste vi sedan tidigare, varje proteströrelse sedan revolutionen för snart 50 år sedan har mötts med brutalt våld, och under de senaste dagarna har mullorna än en gång visat vad de är kapabla till. De skyr inga medel för att behålla makten.
Regimens talespersoner anklagar å sin sida demonstranterna för att vara ”inhemska terrorister” stöttade av Israel och USA. De försöker till och med hävda att protesterna inte hade ägt rum utan påtryckningar utifrån. Det är förstås nonsens. Människor intar gatorna i Teheran, Shiraz, Karaj och de andra städerna för att de avskyr det sätt deras eget land styrs på. De vill slippa moralpoliser och förbud mot vissa sätt att klä sig. De vill ha yttrandefrihet och större ekonomisk frihet.
Paradoxalt nog låter regimens tal om inhemsk terrorism närmast som ett eko av vad Donald Trump och Vita huset säger när de talar ett påstått hot mot det egna samhället.
Samtidigt har Trump sagt att han är redo att bomba mål i Iran för att stötta de som demonstrerar.
Oberoende av vilket, det är de som protesterar som måste avgöra vilket stöd de behöver från omvärlden.
Klart verkar i alla fall att regimen under de senaste två veckorna mött sitt hittills hårdaste motstånd. Trots alla dödsoffer upphör inte demonstrationerna. Tvärtom tycks de öka i styrka och de som protesterar visar ett närmast osannolikt mod.
Det har nu spridit sig till över 100 städer och varje provins i Iran. Under söndagen hölls också manifestationer och stöddemonstrationer över hela världen.
Är detta slutet för en av världens hårdaste diktaturer?
Det är än så länge omöjligt att säga.
Men till och med de mest systemtrogna i den iranska eliten måste nu rimligen ändå ställa sig frågan.
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
