Liberalernas svar på att väljarna lämnat dem på grund av SD-samarbetet är att öppna för SD i regering. Partiet framstår som en person i en destruktiv relation, skriver Virve Ivarsson.

Jag är född 1989, uppväxt i Uppsala och upplever att hela vår uppväxt främst gick ut på att lära oss en sak: Låt inte rasister få makten igen. Ibland kändes det nästan överflödigt att gå i ännu en Prideparad eller demonstration mot rasism – för de här sakerna kändes det som att det fanns en så pass bred uppslutning kring.

Som 15-åring gick jag med i dåvarande Folkpartiets ungdomsförbund, Liberala ungdomsförbundet – för att två av mina nära manliga vänner var med och för att sossarna haft makten sedan jag blev medveten om politik och jag trodde att det kanske skulle kunna hjälpa min mamma som var småföretagare om det blev maktskifte.

En absolut kärnfråga

Alltså, jag hade inte så bra koll, men ville verkligen hjälpa min mamma. Och partiet var något annat då än vad det är nu. Jag läste om Birgitta Ohlsson och såg i henne någon som både brann för hbtq-frågor, antirasism, feminism och småföretagare och hela partiet genomsyrades av en stark tro på asylrätten och att hjälpa flyktingar.

Jag minns att jag tänkte på det som en av partiets absoluta kärnfrågor, något som verkligen definierade vilka de var.

Efter en kort tid i ungdomsförbundet gick jag dock ur. Jag hade kommit dit för att jag verkligen behövde politisk förändring men väl där såg jag att förbundet mest bestod av privilegierade killar i skjorta som spelade tv-spel och vars största fråga var att de ville legalisera cannabis. Och när det väl blev maktskifte kände jag ingen glädje. Dock tänkte jag länge efteråt att man i alla fall kan lita på Liberalerna i fråga om flyktingar, hbtqi, feminism och antirasism.

Och när företrädare för Moderaterna, Centerpartiet och Kristdemokraterna i juni valåret 2018 öppnade för att SD-politiker skulle kunna bli ordföranden i utskott sa Jan Björklund, dåvarande partiledare för Liberalerna, nej– och hänvisade bland annat till att han lovat sina adopterade barn att aldrig samarbeta med SD.

Och då kände jag ändå en viss stolthet över Liberalerna, trots att jag annars rört mig bort från partiet.

Minst sagt hotfullt brev

Men sedan kom partiledarvalet 2019 då Torkild Strandberg, dåvarande ordförande för Liberalerna Skåne, lyckades manipulera ombuden till landsmötet att rösta på Nyamko Sabuni i stället för på favorittippade Erik Ullenhag (som ville stå fast vid Januariavtalet och samarbetet med Socialdemokraterna).

Trots att ombuden till landsmötet som väljer partiledare enligt Liberalernas stadga ska rösta enligt egen övertygelse och i en sluten omröstning förekom då dock så kallade medlemsomröstningar som bara var tanken att vara rådgivande. När flera av dem visade stöd för Nyamko Sabuni uppmanades dock ombunden att rösta i enlighet med medlemsomröstningarna – även där valdeltagandet i omröstningarna, som i Skåne, varit lägre än 50 procent.

Torkild Strandberg skickade ut ett minst sagt hotfullt brev till ombuden där det stod:

”Styrelsen har beslutat att du, som ombud, förväntas följa Skånerådets beslut. Om du inte kan ställa dig bakom en sådan förväntan och förespråka den kandidat som Skånerådet beslutar sig för, bör du därför omedelbart anmäla förhinder så att en ersättare kan kallas in.”

Och därefter valdes Sabuni överraskande till partiledare. Hon menade att det faktum att hon öppnade för SD-samarbete och sa att hon företrädde Ulf Kristersson som statsminister över Magdalena Andersson skulle rädda Liberalerna kvar i riksdagen.

Något stort lyft kom dock inte och i stället ledde besluten till splittring och väljartapp. När Sabuni avgick låg stödet för Liberalerna på 2,1 procent och 69 procent av väljarna saknade helt förtroende för henne.

Närmandet till SD, stupid!

Tänkte Sabuni och ledningen runt henne att det viktiga inte var att fråga sig vad väljarna ville, utan vad man själv ville att de skulle vilja?

Detta tankesätt har dock nu lett Liberalerna till en situation där de länge legat på ett stöd stadigt under riksdagsspärren, generellt tycks partiet bara ha ett väljarstöd på cirka 2 procent, vilket betyder att det tappat hälften av sina väljare. Flera partitoppar har även lämnat sina uppdrag i partiet.

Med denna bakgrund i färskt minne kan man tycka att svaret borde vara ganska självklart när Liberalerna nu kämpar för sin överlevnad och frågar sig vad som gick fel. Man vill bara skrika: ”Det var närmandet till SD, stupid!”

Man kan liksom redan höra eftervalsanalysen när partiet åkt ur riksdagen och alla skriver att det var resan från väljarna till SD som sänkte dem. Och man kan fundera på hur det skulle gå för partiet om det gjorde den analysen redan nu och bytte partiledare till någon som sa typ:

”Uppenbarligen har SD-samarbetet inte gagnat oss och det var fel av oss att gå emot våra väljare, mea culpa. Nu öppnar vi för att samarbeta med vilket block som helst men ej med SD. Vi kommer även släppa Romina till M/KD/SD och skaffa en klimatpolitik i enlighet med forskningen och prioritera skolan mer genom att till skillnad från Centerpartiet men i likhet med de svenska väljarna vara för förbud för vinster i välfärden.”

Som en otrogen som verkligen försöker reparera

Visst skulle man förlora några väljare men min gissning är att flera av de gamla väljarna skulle komma tillbaka och att man skulle kunna stjäla väljare från både Centerpartiet och vänstern men kanske faktiskt också från Moderaterna och Kristdemokraterna.

Och man skulle i alla fall bli ihågkomna som ett parti som gick lite fel men som insåg sina misstag och till slut lyssnade på sina väljare och försökte få dem tillbaka – som en otrogen person som ångrar sig och verkligen försöker reparera allt den kan. I stället för att gå under med devisen ”Samarbete med Tidö/SD framför allt” och mer framstå som en person i ett destruktivt förhållande som helt glömt bort sina verkliga vänner, sitt värde och sin identitet.

I stället har Liberalerna nu valt att öppna för SD i regering. Några spadtag till ville man tydligen ta i att gräva partiets grav. Och Martin Melin (L) förklarade i veckan i en debattartikel i Expressen beslutet bland annat såhär:

“Min logik var enkel – om vi är nöjda över vad vi åstadkommit ihop ska vi fortsätta samarbeta.”

Liberalerna väljer alltså att tillåta SD i regering för att de inte vill vara för bråkiga, för att det är besvärligt om inte partierna i ett block är överens. Och för att de menar att acceptansen för SD behövs för att Liberalerna ska få genomföra sin politik som ger ett resultat som de är nöjda med.

Fick igenom även med S

För det första vill jag då påpeka att Liberalerna fick igenom politik även i samarbete med Socialdemokraterna – till exempel krav på en mer flexibel arbetsrätt, krav på att stärka etableringen och fokus på ordning, reda och ökad kunskap i skolan – så det var ingen nödvändighet att söka sig högerut för att få igenom sin politik.

För det andra har Liberalerna under Tidösamarbetet på punkt efter punkt varit med och genomdrivit politik som går tvärtemot partiets beslut på landsmötet. Något som väckt frågan om Liberalerna ens är ett demokratiskt eller liberalt parti längre och om de verkligen får igenom så mycket av sin politik. Och bara hälften av partiets väljare tycks vara för att ha SD i regering.

För det tredje gör det mig förvånad att Liberalerna känner sig stolta över en politik där klimat- och miljöminister Romina Pourmokhtari (L) för en lön på 161 000 kronor i månaden totalt kraschat det som benämns som vår tids viktigaste fråga det vill säga klimatfrågan och där Tidögängets klimatpolitik främst består av en utredning som inte behövs och vars resultat ska redovisas först fram till valet.

En politik som även utvisat rekordmånga etablerade invandrare med fast jobb och som lett till att arbetslösheten är hög och tillväxten låg. Dessutom har Tidöpartierna uppgett att de redan spenderat hela reformutrymmet för nästa mandatperiod (!).

Hur Liberalerna utvecklats

Sist men inte minst fastnar jag verkligen för det här med att Liberalerna tycks uppleva att det bästa med att de nu öppnar för SD i regering är att det gör att de visar att de inte är bråkiga. Igen låter det lite som en misshandlad partner som försöker visa för roten till alla dess problem (SD/den misshandlande partnern) att de inte kommer käfta emot – i hopp om att det ska lösa allting trots att det för allmänheten är uppenbart att det är parten de vänder sig till som orsakat alla problem.

Men när jag funderar på hur Liberalerna och världen utvecklats från de där Pride- och antirasist-demonstrationerna i Uppsala i min ungdom tänker jag också på boken ”Den banala ondskan: Eichmann i Jerusalem”.  Boken skrevs av den judiska filosofen Hannah Arendt efter att hon analyserat rättegången mot Adolph Eichmann, nazisten som var ansvarig för att organisera transporten av miljoner judar och andra till koncentrationsläger.

Det hon menade med frasen ”den banala ondskan” var att ondska inte alltid ser så Satanslik ut som vi tror utan att ondska uppstår när omoraliska principer blir normaliserade och accepterade av personer som inte tänker så mycket på hur de påverkar andra. Detta kan leda till en situation där vi försvarar omoraliska åsikter och handlingar, inte nödvändigtvis för att vi själva slagit fast att de är värda att försvara, utan för att de blivit ”normala”.

Virve Ivarsson

Låt fler få veta – tipsa Dagens Arena