Reglerna för arbetskraftsinvandring är en konsekvens av två vägval.
Ursäkta en mycket cynisk vinkel på detta (skyller ifrån mig på den cyniska samtiden) men är det inte dags att konstatera att Svenskt näringsliv har fått den arbetskraftsinvandring de förtjänar?
En gång i tiden var arbetskraftsinvandringen till Sverige behovsanpassad.
Det fanns möjlighet för svenska arbetsgivare att rekrytera personal utomlands. Om det fanns behov.
Det där med behov är lite svårt att definiera. För arbetsköpare är ”behov” ofta det samma som ”arbetskraft till ett visst pris”, snarare än att det är omöjligt att uppbåda en arbetstagare i Sverige med den kompetens som eftersöks.
Så dealen var arbetsmarknadsprövning: representanter för arbetsgivarna och arbetsgivarna sågs och tog ställning till behovet av arbetskraftsinvandring genom att pröva varje ansökan om arbetstillstånd. Från början tillsammans med Arbetsmarknadsstyrelsen AMS, senare fick arbetsmarknadens parter enbart en rådgivande roll. De allra flesta ansökningarna beviljades. Den som fick arbetstillstånd fick i regel permanent uppehållstillstånd. Handläggningstiden var några veckor.
Tippade balansen
Men arbetsgivarna var inte nöjda. Arbetskraftsinvandringen skulle helt styras av arbetsgivarnas behov, tyckte man, och fick Reinfeldt-regeringen att göra om reglerna för arbetskraftsinvandring i grunden.
Den nya lagen för arbetskraftsinvandring som trädde i kraft 2008 avskaffade den myndighetsbaserade arbetsmarknadsprövningen. Istället skulle alltså arbetsgivarens behov vara utgångspunkten: så länge arbetsgivarna kunde garantera lön och villkor i enlighet med relevant kollektivavtal skulle det inte finnas några begränsningar i antal eller till vissa delar av arbetsmarknaden. Uppehållstillstånden för arbetskraftsinvandrare blev tidsbegränsade: de begränsades till anställningens längd, och som längst två år, med möjlighet att förlänga i ytterligare två år. Sedan, efter fyra års arbete inom fem år, skulle det gå att ansöka om permanent uppehållstillstånd.
Detta tippade balansen till arbetsgivarnas fördel. Inte bara för att arbetsgivarna ensidigt fick bestämma vad som är ett ”behov” att rekrytera utomlands (istället för att anställa personer som redan befinner sig i Sverige, kanske till ett lite högre pris) utan också för att tidsbegränsade uppehållstillstånd förstärker nyanländas utsatthet på arbetsmarknaden. Denna sårbarhet för utnyttjande och därmed risk för sämre villkor sätter press nedåt på villkoren på arbetsmarknaden. För alla.
Fick inte rätt resurser
Det fanns fördelar med reformen av arbetskraftsinvandringen. Många av oss hoppades att en mer öppen arbetskraftsinvandring skulle minska risken för utnyttjande av irreguljär, papperslös arbetskraft i Sverige. Många av oss trodde också att myndigheterna skulle klara av att kontrollera att arbetsgivarna uppfyllde sin del av dealen: kollektivavtalsenliga villkor, och en lägsta månadsinkomst på 13 000 kr. Att detta till och med – ja, det var väl naivt – skulle öka kollektivavtalstäckningen, eftersom kollektivavtalsenliga villkor skulle vara ett krav för att kunna rekrytera utomlands.
Men myndigheterna fick inte de resurser de behövde för att göra kontroller, och arbetserbjudandet blev aldrig juridiskt bindande, så många arbetskraftsinvandrare fick jobberbjudanden som på pappret verkade erbjuda kollektivavtalsenliga villkor, men som visade sig ge en helt andra villkor i praktiken, på plats i Sverige. Pinsamt för Sverige som med myndighetsstämplar sanktionerade fusket, och förödande för de utsatta arbetskraftsinvandrarna. Förödande för hela branscher, faktiskt. Den illa fungerande arbetskraftsinvandringen har bidragit till att tippa balansen också mellan seriösa och oseriösa företag, och underlätta framväxten av rent kriminella företag.
Många år av försök till reformer lyckades inte göra mycket mer än att förlänga handläggningstiderna för arbetstillstånd.
Nu har den nuvarande regeringen dragit i handbromsen. Rejält. Istället för att säga: låt oss ha arbetskraftsinvandring som stärker den svenska modellen, till exempel genom att återinföra arbetsmarknadsprövning med en viktig roll för arbetsmarknadens parter, så har man infört ett lönekrav. En anomali i svenska arbetsmarknadspolitik, där regeln ju är att parterna förhandlar om löner och villkor, utan att staten lägger sig i. Lönekravet är motsvarande 90 procent av medianlönen. Det är så högt att regeringen redan har tvingats ge Migrationsverket i uppdrag att föreslå undantag.
Parterna tog ansvaret tillsammans
Det blir ”tvärstopp att rekrytera utanför EU” säger arbetsgivarorganisationen Almega.
Ja, så blir det.
De nya reglerna för arbetskraftsinvandring är en konsekvens av två vägval som de svenska arbetsgivarorganisationerna har gjort.
För det första, att istället för att försvara och utveckla en modell där parterna tillsammans tog ansvaret för arbetskraftsinvandringen, driva på för en modell som prioriterar enbart arbetsgivarnas intressen. Nu får de istället ett lönekrav som enligt Svenskt näringslivs chefsekonom Sven-Olov Daunfeldt är ”ett stort ingrepp i den svenska arbetsmarknadsmodellen”.
För det andra, och det mest avgörande: det är en konsekvens av de borgerliga partiernas samarbete med SD. Som arbetsgivarna har lobbat för. Sverigedemokraterna vill inte ha någon invandring. Det finns ingen annan fråga som är mer prioriterad för Sverigedemokraterna, invandringsmotståndet är deras DNA. Ändå verkar det komma som en överraskning när en regering som är helt beroende av SD prioriterar att minska invandringen. Till vilket pris som helst.
Friskoleföretagen inom Almega, och de andra vinstdrivande välfärdsföretagen som utgör den tärande delen av näringslivet, fick SDs löfte om att inte ge sig på vinster i välfärden. Priset var ett tvärstopp för att rekrytera kompetens utanför EU. ”Jag tror att politikerna har blandat ihop arbetskraftsinvandring med annan invandring”säger Vistas förhandlingschef yrvaket. Jasså?
Svenskt Näringsliv bjöd SD på middag – nu välter de bordet, konstaterar Karina Cubilla träffsäkert i Arbetet. Det är en bra beskrivning.
Det kanske är lite cyniskt, men jag tycker att näringslivet fått den migrationspolitik de förtjänar.
Lisa Pelling
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
