Några få har blivit väldigt mycket rikare 

Och det gemensamma har blivit fattigare.

”Nästan alla har blivit rikare”. Så sammanfattar Daniel Waldenström en ny rapport som han och andra forskare har skrivit för Research Institute of Industrial Economics / Institutet för Näringslivsforskning om förmögenhetsutvecklingen i Sverige 1999-2020.

Trots att rapporten ännu inte publicerats låg den till grund för ett avsnitt av SVT Ekonomibyrån.

Jag fick möjlighet att kommentera rapportens slutsatser tillsammans med tidigare näringsminister och styrelseproffset Anders Sundström.

”Nästan alla” döljer en stor ojämlikhet. En femtedel av befolkningen har en negativ förmögenhet – de har större skulder än tillgångar. Och de allra rikaste har blivit extremt mycket rikare. Sverige har en och en halv gång så många dollarmiljardärer per capita jämfört med USA.

Privata förmögenheter vuxit

Enligt UBS Global Wealth Report 2025 har Sveriges Gini-koefficient ökat till 0,75 (högre värde betyder större klyftor), vilket gör oss till det sjätte mest ojämlika landet i världen.

Samtidigt har Daniel Waldenström rätt i att de privata förmögenheterna har vuxit i Sverige. Men det beror framförallt på att bostadspriserna ökat, och på att pensionssystemet har gjorts om. Dessutom har ju kapitalskatterna sänkts.

Priserna på bostäder har ökat på ett dramatiskt sätt, inte minst under tiden med nollränta (Arena Idés chefsekonom Elinor Odeberg har skrivit om detta i sin bok Dyrtider – läs den). Några har haft tur, de köpte i rätt tid. Samtidigt har de skenande bostadspriserna skapat en enorm generationsklyfta. De som är unga idag tvingas inse att de är körda. De kommer aldrig att komma ikapp: de kommer att få det sämre än sina föräldrar.

En annan anledning till att de privata förmögenheterna har vuxit är att pensionssystemet har gjorts om. En andel av det vi tidigare sparade gemensamt flyttades år 2000 till premiepensionssystemet PPM. På pappret ser det ut som om vi svenskar blev mer förmögna då, men det är samma pensionspengar som tidigare. Pension är ju uppskjuten lön, oavsett om staten förvaltar den och placerar den i fonder eller om du placerar den själv. När premiepensionssystemet PPM infördes var det ca 60 procent som aktivt valde olika fonder. Men den siffran har sjunkit drastiskt. Av nytillkommande personer är det under 1 procent som gör ett aktivt val, de allra flesta låter pengarna vara kvar i ”ickevals-alternativet” 7:e AP-fonden.

Miljardärsskatt skulle ge till det gemensamma

Skattesystemet blivit alltmer gynnsamt för de superrika. Vi har inte längre någon förmögenhetsskatt, ingen arvs- eller gåvoskatt, ingen värnskatt och ingen fastighetsskatt. Bolagsskatten har sänkts, och ISK-kontona har inneburit kraftigt sänkt skatt på kapitalavkastning – särskilt för de som har haft möjlighet att spara stora summor.

En viktig insikt är att ingen bli miljardär på egen hand. Även ”framgångsrika entreprenörer” behöver ett fungerande samhälle, med allt från rättsväsende till järnvägar och utbildad arbetskraft. Det är rimligt att de är med och betalar – efter bärkraft.

Höjda kapitalskatter skulle dessutom ge viktigt tillskott till den gemensamma välfärden som fått betala för de senaste årtiondenas skattesänkningar. Mer rimliga kapitalskatter skulle kunna stärka sjukvården, omsorgen, vårt skol- och utbildningssystem. Intäkter från en miljardärsskatt skulle kunna hjälpa till att finansiera de stora framtidsinvesteringar vi måste göra för att fortsätta vara ett rikt land, inte minst investeringar i klimatsmart energi och en grön industri.

Det som har hänt de senaste decennierna är inte att ”nästan alla har blivit rikare”. Några få har blivit väldigt mycket rikare – och det gemensamma har blivit fattigare.

Lisa Pelling