ledare Det finns alltid en ny kris, en ny kupp eller ett nytt krig att rapportera om. Men så snart utvecklingen frusit fast, hur illa det än är ställt, drar medierna vidare.
I dag, måndag, skulle det hållas stora demonstrationer på Kuba. En grupp dissidenter planerade att protestera mot de många politiska fångar som finns i landet.
Men regimen hann före.
I helgen greps flera av organisatörerna, liksom några spanska journalister som tänkte bevaka demonstrationerna.
Händelsen speglar två saker. För det första är den kubanska regimen fortfarande ovillig att släppa ifrån sig ens det minsta av makt, och de slår till mot alla som försöker sätta sig upp mot det socialistiska styre som präglat landet sedan revolutionen på 1950-talet.
För det andra är det fascinerande hur Kuba på senare år försvunnit ur mediernas fokus i vår del av världen.
Repressionen på Kuba är ju inte särskilt mycket mindre än den var för 20 eller 30 år sedan
Repressionen på Kuba är ju inte särskilt mycket mindre än den var för 20 eller 30 år sedan, när landet regelmässigt bevakades på nyhetsplats i svenska medier. Många hoppades nog att läget skulle bli dramatiskt annorlunda när 59 år av Castro-styre upphörde 2018 och Miguel Díaz-Canel valdes till president.
Redan under Raúl Castros presidentskap genomfördes försiktiga reformer. Det blev bland annat lagligt med privat företagsamhet i mindre skala och trycket mot oppositionella minskade något.
Efter 2018 har det inte heller funnits några tecken på en sådan utveckling. I den konstitution som antogs 2019 slås visserligen de mänskliga rättigheterna fast som en grundläggande princip, och – enligt svenska utrikesdepartementets rapport om demokrati och mänskliga rättigheter – stärktes även det rättsliga skyddet för individen.
Men i grunden ruckade man inte på kommunistpartiets maktmonopol.
Däremot har en ny generation av journalister, författare och aktivister formats på senare år. Internet har blivit mer tillgängligt i landet och genom nätet har människor hittat varandra, organiserat samtal och protester.
I somras utbröt det stora demonstrationer, triggade av umbäranden under pandemin, bristen på mat och mediciner, men de politiska kraven handlade om politiska reformer. Udden var tydligt riktad mot kommunistpartiet. Presidenten slog fast att det fanns tre sorters protesterande: kontrarevolutionärer, kriminella och sådana som bars fram av en ”legitim frustration”.
En regimvänlig mobb beväpnad med batonger angrep de som protesterade och de som enligt regimen ingick i de två första grupperna (kontrarevolutionärerna och de kriminella) fängslades efter några dagars protester.
Människorättsorganisationer rapporterade om 700 politiska fångar.
Den andra frågan, om mediernas oförmåga att rapportera om läget på Kuba, handlar om ren medielogik. Några texter dyker alltid upp. I går hade Dagens Nyheter till exempel en text om de nya arresteringarna.
Men det är påfallande hur lätt Kuba eller andra auktoritära regimer faller ur nyhetsflödet så snart det inte händer något nytt. På senare tid har jag flera gånger hamnat i sådana diskussioner. Varför rapporterar man inte längre om Myanmar, läget är ju minst lika allvarligt som under vårens militärkupp? Varför tystnar man om Belarus, trots att regimen tagit ett allt hårdare grepp?
Sanningen är väl att medielogiken inte tillåter något annat. Så snart utvecklingen frusit fast, hur illa det än är ställt, drar medierna vidare.
Det speglar också de senaste årens tyvärr ganska dystra utveckling i världen. Det har alltid funnits en ny kris, en ny kupp eller ett nytt krig att rapportera om.
Kanske händer det ändå något på Kuba i dag, måndag. Organisatörerna har varit flexibla och bland annat uppmanat de som vill protestera men kanske inte vågar sig ut på gatorna att hänga vita skynken från sina fönster och balkonger.
Om det verkligen händer något i dag kanske protesterna till och med på allvar når fram till det svenska nyhetsflödet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
