Debatt Skapar staten pengarna har vi råd att tillfredsställa alla folkets och naturens behov, skriver Oskar Brandt.
Veronika Palm skrev i Dagens Arena en lysande opinionstext om varför vi inte får glömma att satsa på tågen. Jag ville dock komplettera den med den ekonomiska, felaktiga logiken bakom varför Sverige privatiserat och skurit ned på tågen. Varför har så många svenska politiker ansett att vi inte har råd med bra, heltäckande och offentlig tågtrafik?
Korta budgethorisonter
Sedan 1990-talets införande av fiatvaluta har Sverige inte saknat pengar för järnväg. Sverige har däremot valt en ordning som gör att politiker och myndigheter pratar som om staten vore ett hushåll. Då hamnar järnvägen i kö, medan bilism och lastbilssystem får en struktur som rullar på av egen kraft genom privat kredit och löpande betalflöden. Runt 1996–1997 byggde Sverige ett finanspolitiskt ramverk med utgiftstak, överskottsmål och en stark norm om ”ordning i statsfinanserna”.
Dessutom har Sverige delat upp järnvägen i infrastruktur och trafik och drev fram konkurrens, upphandling och fragmenterat ansvar. Underhåll blev en pressad kostnadspost i kontrakt, inte en långsiktig systemsäkring. Resultatet gav fler signalfel, trängsel på spåren och en växande underhållsskuld. En järnväg kräver planering i decennier. Ramverket driver i stället korta budgethorisonter.
Skatten finansierar inte staten
Här behöver man hålla isär pengar och reala resurser. En monetärt suverän stat som Sverige med egen valuta har alltid råd i finansiell mening. Staten skapar kronor när den spenderar. Skatt skapar efterfrågan på valutan och flyttar resurser, men skatten ”finansierar” inte staten på samma sätt som ett hushåll finansierar sig. Staten behöver inte obligationer för att få pengar. Staten använder obligationer främst för att hantera bankreserver, räntestyrning och sparandeinstrument, alltså penningpolitiska och finansiella funktioner. Den verkliga gränsen går vid reell kapacitet: arbetskraft, material, maskiner, entreprenadkedjor och projekteringsförmåga. Om politiken säger ”vi har inte råd” när resurser finns, då beskriver den en regel och en prioritering, inte en naturlag.
Bilismens och lastbilssystemets ekonomi passar finanskapitalets logik bättre än järnvägens gör. Privata bilar och flottor skapar många krediter, leasingavtal och försäkringar som göder bankerna och finanskapitalet. Bränsle, service, däck, reservdelar och fordonshandel ger återkommande kassaflöden och snabb omsättning. Banker, leasingbolag och försäkringsbolag tar räntor och avgifter i varje led. Vägnätet förstärker dessutom ett logistiskt system som gynnar spridd, just-in-time-styrd varucirkulation, ofta med stora aktörer som kan pressa villkor i långa kedjor.
Järnväg ett naturligt, statligt monopol
Järnväg fungerar annorlunda. Den kräver stora initiala investeringar och har lång livslängd. När staten äger infrastrukturen blir den grundläggande intäktsbasen mer reglerad och mer kollektivt organiserad. Finansaktörer kan fortfarande tjäna på upphandlingar, driftkontrakt, fordonsleasing och projektfinansiering, men själva systemets kärna ger färre och mindre kontrollerade privata ränteströmmar än bilismens masskreditmarknad. Därför leder bilcentrering ofta till större finansiell ”yta” för privat avkastning, medan järnväg tenderar att dra åt hållet naturligt monopol och offentlig samordning.
Slutsatsen blir dubbel. Sverige har råd med järnväg i kronor, eftersom staten skapar valutan och inte behöver obligationer eller ett visst ränteläge för att kunna spendera. Sverige har samtidigt byggt regler, organisationsformer och prioriteringar som gör järnväg svår att genomföra stabilt och långsiktigt. Bilism och lastbilssystem ger dessutom fler privata betalflöden genom skuld, leasing och försäkring, vilket ofta gynnar finanskapitalet mer än ett robust, offentligt ägt järnvägsnät.
Pengar födelse och död
Att basera ett samhälles försörjning på vinst för det privata finanssystemet kräver ständigt dock ökande privat upplåning. Till slut når vi punkter där folk inte har råd att låna mer och kanske dessutom börjar betala av på sina lån. Då minskar penningproduktionen och det blir finanskris. Så vill vi ha en stabil ekonomisk utveckling så bör samhället förlita sig mer på statligt än på finanskapitalets penningskapande. För pengar uppstår inte av sig själva och har inte evigt liv.
Antingen skapar staten pengarna med invånarnas skatteplikt och produktionsförmåga och våra naturresurser som garant. De pengar staten lägger i budgeten skapar den ur tomma intet. Pengarnas värde är folks skyldighet att betala skatt. När folk betalar statlig skatt, upphör denna skattskyldigheten för den enskilda statliga kronan och då upphör denna att existera.
Därtill kan privatbanker inteckna folks arbetsförmåga eller reella resurser och ge dem ett lån ur tomma intet. När människorna betalar igen lånet, har det som gav affärskrediten dess värde, nämligen låntagarens betalningsskyldighet, upphört att existera. Därför försvinner affärskrediten (pengar skapade av privatbanker) vid återbetalning till banken.
Arbete och konsumtion
Skapar staten pengarna har vi råd att tillfredsställa alla folkets och naturens behov så länge vi har arbetskapacitet och klimat samt natur överlever. Då behöver vi inte hög skatt på vanligt folk. De mindre bemedlade försörjer staten genom att arbeta och/eller konsumera, eftersom ett land med en fiatvaluta inte försörjs av landets skatt utan bara av folkets skattskyldighet som får medborgarna att arbeta och konsumera.
Vill vi skapa bilar för att försörja finanskapitalet eller järnväg och annat som människorna och naturen mår bra av och betjänas av?
Oskar Brandt
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
