Debatt De som skräpat ner mest också bör ta det största ansvaret för att städa upp.
Klimatkrisen framställs ibland som om det är vanligt folk som måste försaka mest för att klara omställningen. Mindre flygresor, dyrare bensin och förändrade levnadsvanor. Men faktum är att bara en bråkdel av världens befolkning ligger bakom en mycket stor del av de utsläpp som har orsakat klimatkrisen. Det är de allra rikaste. Därför är det också de som måste vara med och betala mer av det som krävs för att rädda planeten. Vi kan inte acceptera att den ekonomiska eliten tar en springnota för en kris de själva varit med och orsakat.
Allt fler reagerar nu mot den skriande orättvisa som råder och en klar majoritet efterlyser en mer aktiv klimatpolitik. I en ny rapport i Tankesmedjan Tidens klimatserie – De rika måste betala – presenterar vi en rad konkreta förslag för hur de största utsläpparna också kan bidra mest till klimatomställningen.
Rapporten är en genomgång av förslag som redan finns på bordet. Det råder ingen brist på idéer.
Flyget tydligt exempel
Rättviseorganisationen Oxfam riktar till exempel 17 förslag till Sveriges regering, bland annat en förmögenhetsskatt. Och den globala aktionsgruppen GSLTF förordar solidaritetsavgifter för fossila branscher och får allt fler anhängare.
För kärnan här är att klimatomställningen inte bara handlar om planetens överlevnad – vilket den naturligtvis gör – utan också om en grundläggande fråga om rättvisa.
Flyget är ett tydligt exempel. Uppskattningsvis 80 procent av jordens befolkning har aldrig suttit i ett flygplan. Samtidigt står mellan 1 och 2 procent av världens befolkning för över hälften av flygets utsläpp. Och även om svenskar i genomsnitt flyger mer än världens befolkning i stort är även här utsläppen extremt ojämnt fördelade.
Därför är det rimligt att åtgärder för att minska flygets klimatpåverkan riktas mot de rikaste. Bland Oxfams förslag finns exempelvis förbud mot eller kraftig beskattning av privatflyg och lyxyachter. Även GSLTF – The Global Solidarity Levies Task Force – driver denna linje och försöker samla så många länder som möjligt i en så kallad ”Premium Flyers Coalition”. Ungefär tio länder, bland annat Frankrike och Spanien, har redan anslutit sig och utlovat avgifter på flyg i första klass och privatjet.
73 procent av svenskarna stödjer också någon form av flygskatt. Om den utformas tydligt progressivt borde det gå att få en ännu starkare uppslutning. Särskilt om intäkterna används till att göra livet bättre för den stora majoritet som kanske flyger någon enstaka gång om året, om ens det.
Miljardärsskatt
Men klimaträttvisa handlar inte bara om konsumtion. Den handlar också om resurser. Den gröna omställningen kräver enorma investeringar, och därför växer nu kraven på att även de allra rikaste ska bidra mer direkt.
Frågan om en miljardärsskatt är inte längre marginell. Den har varit ett inslag i både den norska och nu den danska valrörelsen. Det tycks som att väljarna tycker det är en bra idé.
Även bland miljardärerna själva börjar insikten om det egna ansvaret vakna. Vid årets världsekonomiska forum i Davos krävde nätverket Patriotic Millionaires hårdare beskattning av extremt rika individer. Och här hemma efterlyste finansmannen Robert Weil i en DN-artikel ett skattesystem där bolagsvinster och kapitalvinster beskattas på helt andra nivåer än dagens. Hit hör också den Sverigeaktuelle klimatforskaren Gabriel Zucman som i en ny bok föreslår en ”minimiskatt” på 2 procent för miljardärer. Det är en idé som fått brett stöd i Frankrike och som påminner om Oxfams modell.
Ofta beskylls beskattning av de rikaste för att vara symbolpolitik utan större effekt. Men siffrorna visar något annat.
I Oxfams modell skulle den som har en nettoförmögenhet på 50 miljoner kronor betala 2 procent i skatt. För nettoförmögenheter över 500 miljoner kronor blir skattesatsen 3 procent. Har man över 10 miljarder kronor blir den 5 procent.
Minska de superrikas klimatskuld
Det betyder att en nettoförmögenhet på 50 miljoner sjunker till 49 miljoner. Den som har 500 miljoner får nöja sig med 485 miljoner, medan den som har 10 miljarder får försöka klara sig på 9,5 miljarder kronor.
Enligt Oxfams beräkningar skulle detta generera 158 miljarder kronor varje år. Det är mycket pengar som kan användas till att minska de superrikas klimatskuld och samtidigt göra omställningen lättare för breda grupper.
De samlade biljettintäkterna för all kollektivtrafik i Sverige uppgick som en jämförelse till knappt 30 miljarder kronor förra året. Vi skulle alltså kunna finansiera både avgiftsfri kollektivtrafik och en rejäl utbyggnad med pengarna från miljardärsskatten. Och dessutom ha utrymme att kraftigt subventionera övergången till elbilar, ge bidrag till energieffektivisering och täcka upp för de anpassningar vi ändå måste göra utifrån de klimatförändringar vi redan befinner oss mitt i.
Grunden i detta är inte avundsjuka. Utan snarare en enkel princip om rättvisa: att de som skräpat ner mest också bör ta det största ansvaret för att städa upp efter sig.
Det är en princip det borde gå att få en bred folklig uppslutning bakom.
Bengt Rolfer, journalist och rapportförfattare
Johan Sjölander, chef för Tankesmedjan Tiden
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
