Krönika Varje dag hanterar de tusentals kilo smutsig sjukhustvätt. Men kvinnorna på Tvätten i Rimbo hyllas inte för sitt samhällsviktiga arbete. Medelklassens blick på dem är lika nedlåtande som alltid. Det skriver Liv Beckström.
Två miljoner människor i Sverige har ett kroppsarbete. Tvätteriarbetare, och i synnerhet kvinnorna i yrket, är bland de värst utsatta inom industrin. Det är tunga enformiga arbeten med risk för belastningsskador. Lönen ligger bland de lägsta på industriarbetarnas lönetrappa* och statusen är låg.
Cementerat klassamhället
År 1966 öppnade landstinget tvätteriet i Rimbo. Chefen gick runt och knackade dörr hos hugade hemmafruar och lockade med anställning. De fick självständighet och en trygg inkomst. Från Rimbotvätten, numera privata Textila Tvätt, skickas varje dag cirka 30 ton filtar, frottéhanddukar, lakan och personalkläder till framförallt de stora sjukhusen i region Stockholm.
I sociologen Lena Sohls engagerande bok Tvätten, en bok om kvinnor och klass (Natur & Kultur) möter vi tolv kvinnor som jobbat eller jobbar på Tvätten. Däribland:
Nanna som lyfter ungefär ett ton tvätt om dagen.
Linnea som dagligen går minst tjugotusen steg på jobbet.
Leila som inte klarar sig utan värktabletter dag och natt.
Sara som skäms för att säga var hon jobbar.
Sammantaget blir berättelserna en påminnelse om hur cementerat klassamhället är.
”Människorna som tillhörde min uppväxt är lätträknade i offentligheten – och när arbetares röster väl uppmärksammas är det ofta för att det talas om dem, men desto mer sällan med dem.” Som ung stod Lena Sohl själv där på lastbryggan och undrade vart hon var på väg. Nu är hon tillbaka och en av de intervjuade undrar: ”Såg du ner på oss? Tyckte du att vi var mindre värda än andra innan du lärde känna oss?”
Tillfälligt anställda
Kvinnorna i boken vet att utan dem skulle sjukvården i Stockholm inte fungera. Men också hur andra ser det: som ett smutsigt kvinnodominerat jobb med låg lön som de borde lämnat för länge sen. Överhuvudtaget blir kroppsarbete allt mer främmande för en allmänhet som mest jobbar med symboler och utan de röster inifrån verkligheten, som de tidigare arbetarförfattarna gav oss. Från Tvätten i Rimbo har vi just en sådan sällsynt skildring: Författaren Anne-Marie Berglund är, såvitt Lena Sohl vet, den enda som skrivit noveller om vad arbetet innebär, utifrån föräldrarnas erfarenheter av Rimbotvätten.
Att utbilda sig, lämna en liten ort och bli medelklass anses dessutom finare än att bära arbetarklassens yrken och värderingar. Det ger lägre status, skriver Lena Sohl.
Under decennierna som passerat har makten tippat till arbetsgivarnas fördel.
Arbetsplatsen är inte längre ett rakt spår till livslång anställning, utan idag snurrar ett stort antal tillfälliga anställda runt i 11-månaderscykler.
Johanna:
»Folk kommer och går, kommer och går. Man lär känna någon, börjar tycka om den och efter elva månader ska den bytas ut. Nu orkar jag inte fästa mig vid någon på jobbet längre, eftersom jag vet att de ändå kommer att försvinna.»
Friskvårdstimmen är borta och arbetsdagen hårt kontrollerad. Samtal på arbetstid är förbjudet:
Linnea:
”När jag började tyckte jag att det var roligt att jobba. Allt var mer avslappnat och det handlade inte bara om hur mycket vi skulle hinna göra per dag. Det kändes också som att man blev ihågkommen på den tiden. När man fyllde jämnt bjöd företaget på fika och man fick lite extra rast. Den som fyllde år fick tårta. Det finns inte idag. Nu är det bara jobb. jobb, jobb, jobb, jobb.”
Får bita ihop
Arbetsledarna upplevs som inriktade på övervakning, utan intresse för dem på golvet.
Sara:
”Cheferna är högre, dom är bättre, vi är dom som bara gör det tunga, vi kan inget. Vi har inget i huvudet.”
Den som har ont får bita ihop. Som Linnea:
”Nätterna är värst. Det är som att någon sticker in en kniv nere vid vaden och vrider runt. Varje gång jag ska vända mig i sängen har jag så ont att jag vaknar. Vissa nätter grinar jag. Jag tror ju att jag fått värken på grund av jobbet. Därför tycker jag att de borde kunna hjälpa till så att jag kan jobba på en annan avdelning, men det har inte varit möjligt för mig att byta.”
Ingen underklass
Allt är inte elände: Tvätteriarbetarna är ingen underklass, och delar inte gigarbetarnas och matbudens usla villkor. Flera trivs och vill inte byta. De anställda på tvätten i Rimbo har kollektivavtal och facket, IF Metall, är närvarande på arbetsplatsen. Flertalet av de intervjuade har haft fackliga förtroendeuppdrag.
Numera finns även viss arbetsrotation, skyddsskor och arbetskläder.
Det senaste, helt färska löneavtalet, innehåller bland annat låglönesatsning, arbetstidsförkortning, bättre ersättning för deltidares mertid. Pensionsvillkoren är, genom avtal, bättre än för manliga arbetare utan tjänstepension och kollektivavtal, exempelvis på Tesla.
Synen på arbetare har blivit krassare de senaste decennierna. Lena Sohl skriver:
”De flesta förflyttar sig inte bort från det arbete som sliter ut deras kroppar, utan det är frånvaron av möjligheter som präglar livet för många i arbetarklassen.”
Det finns mängder med nödvändiga uppgifter i samhället som inte är glassiga och ett stort antal glassiga uppgifter som inte är nödvändiga.
Utan tvätteriarbetarna skulle Sverige bli mer ohygieniskt, smutsigt och farligt.
De borde hyllas, inte hånas.
Varför inte visa deras värde med en staty på Rimbos torg, precis som änkan och niobarnsmamman Johanna Jönsson, som tvättade åt sommargästerna, fått en egen gränd i Skanör, Johanna Tvätterskas Gränd.
Fotnot:
*Lägstalönerna i Tvättavtalet är 1 juli 2025
24 579 kronor/månad
Om man varit anställd 2 år, 26 372 kronor/månad
Om man varit anställd 4 år 28 167 kronor/månad.
Liv Beckström
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
