Risken för ökad inflation till följd av kriget kan sätta den svenska lönebildningen i ett svårt läge. När parterna börjar förbereda nästa avtalsrörelse kan de stå inför en av de mest utmanande förhandlingssituationerna sedan industriavtalet slöts 1997, skriver German Bender.
Donald Trumps krig mot Iran har på kort tid skakat om det makroekonomiska läget i grunden. Oljepriset har stigit från runt 80 till över 100 dollar per fat. Europeiska gaspriser har följt efter. Marknaden har, även i Sverige, på bara några dagar vänt från förväntningar om räntesänkningar till farhågor om höjningar.
Som vi alla blev smärtsamt varse efter den senaste inflationskrisen letar sig höjda energipriser så småningom in i alla möjliga priser, eftersom energi krävs för att producera och transportera det mesta. Enligt EU:s ekonomikommissionär Valdis Dombrovskis kan inflationen överstiga 3 procent redan i år. SEB:s chefsstrateg Olle Holmgren beräknar att varje femdollarsökning i oljepriset ger ett genomslag på 0,10 procentenheter i konsumentprisindex (KPI). Håller prisnivåerna i sig handlar det alltså om betydande inflationsimpulser.
Hur ska Riksbanken agera?
Den kan höja räntan för att dämpa efterfrågan och hoppas på att bromsa löne- och prisökningar den vägen. Men en inflation som drivs av utbudschocker – stigande energipriser, kapade handelsvägar och dyrare insatsvaror – svarar inte på räntepolitik på samma sätt som en efterfrågedriven inflation. Återigen något vi blev smärtsamt varse under inflationskrisen 2022–2023, som utlöstes av energiprisstegringar efter Rysslands invasion av Ukraina och av pandemins störningar i globala leveranskedjor.
Då höjde centralbanker runtom i världen sina räntor kraftigt. Visserligen pressades inflationen så småningom ned, men det är svårt att entydigt tillskriva det räntepolitiken. En betydande del av prisneddragningen förklaras av att de externa störningarna klingade av. En räntehöjning som svar på oljepriseffekter av kriget mot Iran riskerar att återigen straffa hushåll och investeringar utan att adressera inflationens faktiska källa.
Det betyder att Riksbanken i praktiken befinner sig i ett svårt läge om den nuvarande situationen fortsätter att förvärras. Om den inte agerar (alltså höjer räntan) kan inflationsförväntningarna dra i väg. Men räntehöjningar riskerar att bromsa en ekonomi som redan i utgångsläget inte återhämtar sig tillräckligt snabbt, samtidigt som man inte rår på utbudschocken. Det går kort sagt inte att påverka krigsdrabbade energipriser med räntehöjningar.
Ingen vet vad Donald Trump gör. Begreppet TACO (en engelsk akronym som betyder ”Trump fegar alltid ur”) har hittills varit marknadens fromma förhoppning. Kanske bestämmer sig USA:s instabila och impulsiva president plötsligt för att förklara kriget som vunnet och lägga ner bombningarna? Och kanske häver Iran blockaden av Hormuzsundet och avstår från att bomba oljefält i regionen?
Ingen vet. Men ju längre detta pågår, desto svårare blir det för Trump att ensidigt dra sig ur kriget. Risken är betydande att förloppet får sin egen logik. Och ju längre det pågår, desto allvarligare blir konsekvenserna för världsmarknaden.
Mot denna bakgrund framstår den kommande avtalsrörelsen som potentiellt mycket svårnavigerad. Förhandlingarna går in i sitt mest intensiva skede våren 2027, men förberedelserna inleds redan under hösten 2026. Och redan innan dess kan effekterna av en eventuell inflationsuppgång ha börjat märkas i folks vardag.
Hur ska parterna agera?
Grundfrågan är densamma som vid den förra inflationskrisen: ska lönekraven formuleras med utgångspunkt i faktisk och förväntad inflation eller i Riksbankens tvåprocentsmål? Under 2022–2023 valde parterna tvåprocentsmålet och höll därmed löneökningarna långt under den dåvarande inflationstakten. Det innebar att löntagarna under en period fick avsevärda reallönesänkningar, alltså tappade köpkraft.
Många menade att löntagarna agerade ansvarsfullt och bidrog till att hålla ned inflationsförväntningarna, vilket även gjorde det lättare för Riksbanken att börja sänka räntan. Men parterna hanterade då vad som ansågs vara exceptionella omständigheter. Man såg inte framför sig att detta skulle kunna upprepas i en relativt snar framtid.
Om inflationen ligger markant över tvåprocentsmålet hösten 2026, faller den förutsättningen. Det kan visa sig svårt att be löntagarorganisationerna ta ett kollektivt ansvar för en ny utbudsdriven inflationsstegring, orsakad av geopolitiska beslut utanför deras och Riksbankens kontroll, när man just genomgått en period av kännbart försämrad köpkraft.
Å andra sidan är det troligt att Riksbanken kommer att betrakta nominellt höga lönekrav som en risk för löne-prisspiraler. Det skedde i samband med oljekriserna på 1970-talet och bidrog då till stagflation, ett läge där inflationen och arbetslösheten ökar, samtidigt som tillväxten minskar. Stagflation är som bekant alla centralbankers mardrömsscenario, eftersom både räntehöjningar och räntesänkningar riskerar att försämra det ekonomiska läget.
Till detta kommer att den kommande avtalsrörelsen sannolikt behöver hantera den kanske mest komplicerade frågan för den svenska partsmodellen sedan industriavtalet etablerades 1997, nämligen de allt starkare kraven på generell arbetstidsförkortning. Om arbetstidsförkortning ska betalas med löneutrymme, som arbetsgivarna kräver, ställs de fackliga lönekraven inför ännu större tryck. I ett läge med hög och osäker inflation, eventuellt stigande arbetslöshet, svagare tillväxt och pressade företagsmarginaler blir förutsättningarna minst sagt utmanande.
Men förberedelserna inför avtalsrörelsen är inte det enda som händer i höst.
Kommande regering bör förbereda sig
I september går Sverige till val. Om löntagarna för andra gången på kort tid tvingas acceptera reallönesänkningar för att hålla ned inflationen, får den tillträdande regeringen ett politiskt problem i knät: hur ska den hantera kostnadskrisen?
Min kollega Elinor Odeberg har sedan den förra inflationskrisen, bland annat i boken Dyrtider, argumenterat för att finanspolitiken har verktyg som penningpolitiken saknar. Verktyg som politiker i hög grad har avhänt sig, men i betydligt större utsträckning borde använda.
En kommande regering bör redan nu förbereda sig på att öppna den finanspolitiska verktygslådan, om det visar sig att lönebildningen ännu en gång tvingas axla en stabiliseringspolitisk börda som egentligen ligger utanför dess mandat.
Här är några förslag, som ni kan diskutera i smågrupper:
Dämpade energikostnader. Pristak på el testades med framgång i vissa europeiska länder. Riktade stöd till hushåll för el- och drivmedelskostnader, liknande de som användes under 2021–2022. Administrativt enkelt att sjösätta, men träffbilden är trubbig och subventionerar konsumtion av just det som driver inflationen.
Transfereringar till låg- och medelinkomsttagare. Höjd bostadsersättning, höjt bostadstillägg för pensionärer, barnbidragshöjningar. Mer träffsäkert fördelningspolitiskt, men kräver riksdagsmajoritet och kan ta tid att sjösätta.
Aktiv arbetsmarknadspolitik, högre a-kassa och kompetenssatsningar. Inte ett direkt stöd, men om inflationen sammanfaller med svagare konjunktur kan riktade insatser mildra sysselsättningseffekter, särskilt i sektorer med pressade marginaler.
Investeringar i infrastruktur och offentlig sektor. Debatten om den svenska investeringsskulden är inte ny. Enorma satsningar krävs sedan länge på vägar, järnvägar, vattenledningar, elnät, bostäder och mer personal i vård och skola. Det tillgodoser inte bara reella behov, utan kan också dämpa prisökningar.
Den gemensamma nämnaren är att riktade åtgärder mot låginkomsttagare (särskilt barnfamiljer) och kostnadsslag (särskilt energipriser och livsmedel) är att föredra framför breda stimulanser – det senare riskerar att gynna de som redan har det bäst ställt och förstärka just den efterfrågedrivna komponent av inflationen som Riksbanken försöker kväsa.
Mycket av detta behövs oavsett hur det går med kriget. Men innan det gått så långt att vi har en ny inflationskris får vi hoppas på TACO.
German Bender
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
