Brutalt svar från regimen men någon gång måste den falla.
Protesterna i Iran har snart pågått i två veckor och inget tyder på att de minskar i styrka.
Den omedelbara bakgrunden är landets svåra ekonomiska situation, bland annat med skyhög inflation och en valuta som kollapsat.
Men detta är förstås bara ytliga orsaker. I botten ligger ett grundmurat missnöje mot den iranska regim som styrt landet med järnhand sedan revolutionen 1979. En revolution som till en början genomfördes av en bred koalition av politiska och religiösa grupper men som snart kapades av Ayatolla Khomeini och de fundamentalistiska mullorna i landets religiösa elit.
Våg efter våg av protester
Under de senaste decennierna har det brutit ut en rad proteströrelser mot den teokrati de etablerade under 1980-talets första år. Protester som liknat de vi nu ser på bilderna från Iran. Till exempel efter presidentvalet 2009, då hundratusentals människor protesterade mot utgången i presidentvalet när den konservative Mahmoud Ahmadinejad omvaldes i en uppenbart riggad valprocess.
Eller de som drev fram över landet 2017 och 2018. Även den gången riktades missnöjet till en början mot den ekonomiska situationen, de höga levnadskostnaderna, korruptionen i landets ledning och den höga arbetslösheten. Och då som nu kom demonstrationerna snart att riktas mot hela det politiska och religiösa systemet. Den gången spreds protesterna också över hela landet, och till alla samhällsklasser.
Några år senare var det dags igen. I september 2022 dog den unga kurdiska kvinnan Mahsa Amini i den iranska moralpolisens förvar efter att hon gripits för att inte ha burit sin hijab (huvudduk) tillräckligt heltäckande.
Den gången leddes protesterna främst av kvinnor, som under slagordet Kvinna, liv, frihet slet av sig slöjorna på offentlig plats.
Varje gång folket rest sig har regimen svarat med brutalt våld. Människor har skjutits till döds på gatorna och klubbats ihjäl i gränder och fängelser. Tusentals människor har arresterats och många har dömts till långa straff.
Många döda
Regimen förnekar sig inte. Enligt Iran Human Rights Activists News Agency (HRANA) och flera internationella medier har omkring 40 personer dödats och ett tusental skadats och kastats i fängelse i den senaste protestvågen.
Och för varje gång blir det allt tydligare att vapenmakt är det enda regimen har att svara med.
Nu har regimen också stängt ned internet. En ofta använd metod i Iran och ofta ett förebud för ännu mer brutal våldsanvändning. I går kväll slog säkerhetsstyrkorna till mot flera stora folkmassor.
Alla tidigare protestvågor har väckt hoppet, både hos befolkningen inne i Iran och bland de miljontals som flytt landet sedan 1979. Men regimen har suttit kvar.
Inte mycket tyder tyvärr på att motståndet skulle nå större framgång den här gången, men låt oss hoppas att den profetian slår fel. Någon gång måste regimen falla och det finns en gräns för hur många folkliga proteströrelser den kan stå emot.
En sak som skiljer sig åt är den ställning den tidigare shahen har fått bland de som vill kasta omkull teokratin. Vid revolutionen 1979 var Shah Reza Pahlavi hatad av de flesta. På 1950-talet hade han med stöd av USA skaffat sig total makt över landet och hade styrt med järnhand sedan dess.
Greppar efter halmstrån
Efter snart 50 år av ännu brutalare teokratiskt styre har många paradoxalt nog börjat längta tillbaka till den tiden. Den gamle shahen gick bort redan 1980 men hans son, kronprins Reza Pahlavi, lever, och eldar på protesterna från sin exil. Han har också sagt att han är redo att leda en övergångsregering om den nuvarande regimen skulle falla.
Det går att resa starka invändningar mot en sådan nostalgisk tillbakablick mot en tid som också präglades av diktatur, men det går också förstå en befolkning som greppar efter varje halmstrå som skulle kunna innebära förändring.
För även om demonstrationerna skulle ebba ut även den här gången, så visar de att det finns ett genuint folkligt stöd för ett annat Iran. Ett Iran som inte styrs av en mix av religiösa dekret och ren militärmakt.
Jesper Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
