Varför har vår statsminister så svårt att sätta ner foten och vad är egentligen hans politiska projekt?
Ulf Kristerssons ledarskap är en gåta. Liksom vad som utgör hans politiska projekt och bärande idé. Var går hans röda linjer?
Saken är särskilt aktuell eftersom statsministern inte offentligt satt ner foten efter att Ebba Busch fronderade mot regeringens utspel om att frysa handelsavtalet med Israel. Busch är ju inte vem som helst. Regeringar fattar kollektiva beslut och det går inte att driva särlinjer hursomhelst. I synnerhet inte i utrikespolitiken. Och särskilt inte om man är vice statsminister som Ebba Busch. Efter en lång tystnad var det till sist utrikesminister Maria Malmer Stenergard som fick slå fast att regeringens linje ligger fast. Det naturliga hade förstås varit om statsministern hade trätt fram.
Varför gjorde han inte det? En förklaring kan ha en taktisk karaktär och natur. Spinndoktorerna som sköter kommunikationen och värnar mediebilden av Kristersson vill säkert undvika dålig publicitet som föranleds av interna bråk.
Det finns skäl att fråga sig om Kristersson ledarskap eller brist på ledarskap vittnar om en fundamental hållningslöshet.
Men det kan också finnas internpolitiska förklaringar. Regeringen ställde ju sig in i det längsta bakom Israels krig, trots de alltmer uppenbara allvarliga krigsbrotten och den akuta svält som Israels regering försatt Gazas befolkning i. Opinionen har också blivit mer kritisk till Israels krig allt eftersom, det har ju snart pågått i två år. Den nya linjen motiverades säkert av en rädsla att hamna på fel sida om historien. Men många aktiva i Tidöpartierna är instinktivt lojala med Israel, oavsett vad landet tar sig för. Den opinionen dominerar i Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna, men är också stark i Moderaterna och Liberalerna. Så Kristersson har förstås en intern borgerlig opinion som inte gillade den nya linjen om att sätta press mot Israel.
Det finns helt enkelt en starkt dogmatisk och instinktiv uppslutning bakom Israel, och en oförmåga att erkänna att det finns en palestinsk sida som har rättmätiga krav på fred och frihet. I det perspektivet var den nya linjen överraskande och oväntad. Kanske beror Kristerssons tystnad på att han inte vill stöta sig med en stark intern borgerlig opinion. Eller att han inte vågar, eftersom den är så betydande. Någon annan fick därför städa upp och sätta punkt. I det här fallet blev det utrikesministern som fick göra jobbet.
Men handlar inte ledarskap om att vara tydlig och konsekvent, även om en och annan i de egna leden blir förbannade? Den som vill vara vän med alla har snart inga riktiga vänner. Den som vågar vara tydlig vinner respekt, i alla läger. Det är därför en hel del av Kristerssons politiska problem kokar ner till hans ledarskap. Frågan är om han leder eller låter sig ledas? Den som duckar när det bränner till leder inte.
En ledare behöver i och för sig vara en bra förhandlare och hålla ihop sitt lag. Har inte Kristersson varit framgångsrik i detta avseende? Jo, kanske. Det faktum att han fick ihop Tidösamarbetet var en framgång som innebar att han blev statsminister, en gammal dröm för Kristersson. Men vad ska man säga om innehållet i de politiska förhandlingarna som avgjordes på Tidö slott? Det finns förstås en rejäl dos genuin gammal borgerlig eller moderat politik i Tidööverenskommelsen. Samtidigt är det svårt att se att Sverigedemokraterna tvingades överge några av sina viktigaste krav, förutom att partiet inte kom in i regeringen. Snarare var det storslam för Jimmie Åkesson. Möjligen var Kristerssons största ”bedrift” att han lyckades baxa in Liberalerna i regeringssamarbetet och därmed forma en parlamentarisk majoritet, om än smal, för sin regering.
Moderaterna har liksom många andra högerpolitiker i vår tid övergett bärande ståndpunkter i sin egen moderna liberala politiska historia. Och Ulf Kristersson gav så sent som för några år sedan ett heligt löfte att aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna. I sin politiska ungdom var han anhängare av fri invandring. Alla kan ändra sig och det är klokt att revidera sina ståndpunkter när nya erfarenheter och kunskaper tillkommer. Motsatsen vore förödande. Men här talar vi om principiella och grundläggande frågor. Det finns skäl att fråga sig om Kristerssons ledarskap eller brist på ledarskap vittnar om en fundamental hållningslöshet, där den egna politiska överlevnaden kommer i första rummet. Den politiska makten bär alltid på en lockelse. Vissa är mer lockade av dess former och ceremonier än andra.
Ett annat uttryck för ett tunnare och svagare ledarskap i Sverige generellt är att vi anonymiserats internationellt. Ingen efterfrågar längre Sverige på den globala arenan. Norges statsminister Jonas Gahr Støre och finansministern (tidigare Natochefen) Jens Stoltenberg har en plats på den internationella scenen. Samma sak kan sägas om Danmarks regeringschef Mette Frederiksen, även om den inte alltid är så politiskt stilfull. Och Finlands president Alexander Stubb satt mitt emot Donald Trump vid mötet i Washington i veckan, även om den senare inte kände igen den finske presidenten, trots att de två spelat golf ihop.
Sverige har förvisso tappat positioner globalt under en längre period, och allt kan inte bara skyllas på Ulf Kristersson. Men det är talande att hans utrikesminister har svaga internationella kunskaper och erfarenheter. Föregångaren Tobias Billström ska ha avgått i vredesmod. Och Kristerssons tidigare nationella säkerhetsrådgivare (och gamle vän) Henrik Landerholm står inför rätta anklagad för vårdslös hantering av hemliga och säkerhetsklassade uppgifter.
Vad allt detta säger om Ulf Kristersson och hans ledarskap får framtiden avgöra. För även en ”förhandlare”, skicklig eller hållningslös, kan kanske överleva och vinna ännu ett val. Det har väl hänt tidigare i historien. I varje fall om oppositionen är svag och splittrad.
I vilket fall som helst. Kristersson är inte den vuxne i rummet. Snarare låter han sig ledas än att han leder. Det vittnar Ulf Kristerssons tystnad efter Ebba Buschs utflykter i fablernas värld om. Med all önskvärd tydlighet.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
