Från folkfest till fasad

Debatt Vad hände med demokratin i Visby och Almedalsveckan?

Varje sommar samlas politiker, opinionsbildare, företag och organisationer i Visby under Almedalsveckan – ett arrangemang som ofta kallas demokratins högtidsvecka. Men i takt med att evenemanget vuxit i omfattning och professionaliserats väcks också frågan: Vems demokrati är det egentligen vi firar?

Från början var Almedalsveckan något enkelt och uppriktigt. Ett partiledartal från ett lastbilsflak, till en publik där avståndet mellan väljare och makthavare var minimalt. I dag kostar det stora summor att arrangera ett seminarium, samtidigt som tillgång till nätverk och medieutrymme är avgörande för att bli hörd. För många har Almedalen blivit en symbol för exkludering snarare än för inkludering.

Förtroendet minskar

Ur ett statsvetenskapligt perspektiv är detta inte trivialt. En demokratisk offentlighet ska vara tillgänglig för breda grupper i samhället – inte bara för de som redan har resurser, utbildning och inflytande. Den tyske filosofen Jürgen Habermas har lyft vikten av deliberativa forum, där idéer möts och prövas i en öppen, rationell dialog. När samtalet i stället styrs av kommunikationsstrategier och medieanpassning riskerar det demokratiska innehållet att tunnas ut.

Det är särskilt viktigt att komma ihåg i en tid då tilliten till politiska institutioner är under press. Förtroendet för partier, medier och beslutsfattare minskar i många demokratier – även i Sverige. Då måste de arenor där politik förs uppfattas som meningsfulla och öppna. Om människor upplever att de inte hörs, att deras livsvillkor inte syns i debatten, ökar risken för politisk apati eller populistisk frustration. Det är en risk vi inte har råd att ignorera.

Samtidigt har Almedalsveckan blivit en spegel av det politiska landskapets förändring. Partiernas kommunikation har blivit allt mer professionell, ofta med fokus på image, budskapsdisciplin och digital spridning. I den utvecklingen riskerar de stora samhällsfrågorna att reduceras till korta, välformulerade talepunkter. Det är effektivt, men inte alltid upplysande. Fördjupning och konflikt ersätts av retorisk taktik – ett samtal där positioner bekräftas snarare än utmanas.

Postdemokrati

Detta har fått flera statsvetare att tala om ett tillstånd av postdemokrati – där de demokratiska institutionerna formellt fungerar, men där verkligt inflytande i praktiken koncentreras till smala skikt. Almedalen är i detta perspektiv inte bara en mötesplats – utan också ett symptom.

Det betyder inte att veckan saknar värde. Det finns fortfarande gott om seminarier, samtal och spontana möten som berikar det demokratiska samtalet. Men det krävs medvetna åtgärder för att åter göra Almedalen tillgänglig för fler. Att sänka trösklarna, stärka det civila samhällets närvaro och ge plats åt röster som annars inte hörs – ungdomar utan partibakgrund, landsbygdsbor, ensamstående föräldrar eller nya medborgare – är fullt möjligt, men kräver vilja och prioriteringar.

Digitala forum, lokala Almedalsinitiativ runt om i landet, och stärkta dialogformer mellan beslutsfattare och medborgare kan vara en väg framåt. Ett alternativ är att samverka med bibliotek, skolor och ideella föreningar för att skapa samtidiga demokrativeckor i hela landet. Tekniken finns – frågan är om viljan gör det.

Demokrati är mer än retorik och representation – det handlar om faktisk delaktighet. Det förutsätter inte bara att människor får rösta, utan att de känner att deras röster spelar roll – även mellan valen.

Om Almedalsveckan ska överleva som en levande demokratisk mötesplats måste den åter bli en plats där idéer möts, inte bara där positioner bekräftas. Annars återstår bara en välregisserad föreställning – och ett tomt skal av det som en gång var.

Mikael Bertilsson
Statsvetenskapsstuderande och samhällsdebattör