Sara Benabdellah

Krönika Sverige får bottenbetyg i sitt arbete mot rasism. 

FN:s rasdiskrimineringskommitté har granskat Sverige och är mycket kritiska. Kommittén ger Sverige ett tydligt bottenbetyg för arbetet mot rasism och diskriminering. Det är en skarp varning. Sverige måste förändra sin politik om alla människor ska känna sig trygga och ha samma rättigheter. 

Ett oberoende organ har alltså granskat Sveriges politik och kommit fram till det många av oss har känt gnagande under ett bra tag. 

Kritiken är inte bara allmän. 

Problemen inte abstrakta

FN pekar på lagar och beslut som riskerar att försvaga skyddet mot rasism. 

Vardagsrasism normaliseras, och vissa grupper får inte det skydd de behöver. Kommittén varnar särskilt för att vissa politiska beslut under den sittande regeringen och Tidöavtalet kan förstärka ojämlikhet och marginalisering genom bland annat striktare lagar och polisiära rutiner som riskerar att drabba vissa grupper hårdare. 

FN baserar sin kritik på Sveriges egna rapporter och på information från civilsamhället och Diskrimineringsombudsmannen. Kommittén konstaterar att diskriminering fortfarande sker i skolor, på arbetsplatser, och i vardagen. Människor med utländsk bakgrund får ofta sämre möjligheter till jobb, bostad och utbildning, och det påverkar deras livsvillkor på djupet. 

Det visar att problemen inte är abstrakta, de syns i människors vardag. 

Barn som berättar

Det bekräftas också av en ny undersökning från Rädda barnen tillsammans med Rädda Barnens ungdomsförbund. I en rapport där barn själva beskriver sina erfarenheter framkommer att rasism är en del av vardagen för många unga i Sverige. Rapporten bygger på berättelser från barn i åldrarna 9-17 år om hur de utsätts för rasism i skolan, på fritiden, i kollektivtrafiken och på nätet. 

Det handlar om barn som vittnar om hur rasistiska kommentarer, uteslutning och negativa stereotyper påverkar deras vardag. De beskriver hur vuxna i skolan ibland misslyckas med att förstå eller ta tag i problemen och att de som borde vara trygga vuxna ofta saknar verktyg för att agera. Det är en verklighet som inte kan ignoreras och som visar att rasism inte är något som bara händer någon annanstans, utan något som barn upplever här och nu. 

“När de med makt inte reagerar blir rasism till vardag.” 

FN påpekar också att Sverige saknar tillräcklig statistik och uppföljning om diskriminering. Utan data är det svårt att veta vilka grupper som drabbas mest och hur problemen ska lösas. Det gäller allt från skolor och arbetsplatser till hur myndigheter och rättsväsendet hanterar anmälningar om hatbrott och diskriminering. Utan ordentlig uppföljning fortsätter diskriminering i det tysta, och många vet inte vart de ska vända sig för stöd. 

Måste märkas i människors vardag

Jämställdhetsminister Nina Larsson bemöter kritiken med att regeringen växlar upp arbetet mot rasism och hatbrott, och att det är ett prioriterat område. 

Regeringen har lanserat en handlingsplan mot rasism och hatbrott. Men en strategi på papper gör inte mycket skillnad i ett samhälle där rasism är normaliserat.

Förändring måste märkas i människors vardag, och skyddet mot diskriminering måste vara verkligt och effektivt. Alla i samhället ska kunna känna sig trygga och lika värda, oavsett bakgrund. 

FN:s kritik är en spegel. 

Den visar att vissa politiska beslut under denna regering och Tidöavtalet riskerar att göra problemen värre genom att fokusera mer på kontroll än på förebyggande arbete och inkludering. Om Sverige menar allvar med allas lika värde måste politiken ändras. 

Väckarklocka att ta på allvar

Handlingsplaner räcker inte. Det behövs politiska beslut som stärker skyddet för utsatta grupper. Som bygger förtroende i samhället och säkerställer att rättigheter gäller alla. I skolan, på jobbet, och i vardagen. 

FN:s kritik är ingen liten påminnelse. Det är en väckarklocka som borde tas på allvar. 

Sverige måste lyssna och agera. 

Om vi inte gör det riskerar vi att fastna i ett samhälle där vissa människor aldrig får känna sig fullständigt trygga och lika mycket värda som andra. Och där den politik som sägs bekämpa rasism i själva verket riktar sig mot ojämlikhet.

Sara Benabdellah