En dag sade jag upp mig från Finansdepartementet. Det fanns flera skäl till att jag inte trivdes så bra i rollen som politiskt sakkunnig där. Ett av dem var den galopperande ojämlikheten. Hur hårt vi än jobbade så tickade siffrorna på åt fel håll.
Det var 2019 jag fick jobb på Finansdepartementet. Januariavtalet hade just tecknats. Glad i hågen – ovetandes om vad som väntade – klev jag in genom stålbågarna på Jakobsgatan 24.
Åren efter Handelshögskolan hade jag jobbat som affärsutvecklingskonsult. Jobbet som politisk sekreterare saknade jag erfarenhet av. Det hade jag försökt göra klart för de som rekryterade mig. De sade att det nog skulle gå bra.
Där gick min gräns
Arbetet på Finansdepartementet är i perioder tufft. Budgetar ska levereras på löpande band. Prognospresentationer, sysselsättningssiffror, internationella möten och förhandlingar. Det ska sägas ja eller nej till olika politiska förslag. Finansministern är ofta hårt ansatt, både av sina egna och av politiska motståndare. Det är sällan någon som är helt nöjd. Dessutom radar kriserna upp sig – gängvåld, skogsbränder, terrordåd, pandemi, krig i Europa.
I januariavtalet hade S, MP, C och L kommit överens om en rad reformer. Till de värsta – ur ett vänsterperspektiv – hörde skattesänkningar för de rikaste, krav på marknadshyror, försämringar i anställningsskyddet, privatisering inom Arbetsförmedlingen och locket på för att rulla tillbaka marknadisering av välfärden.
Och för mig gick där en gräns. Kanske egentligen inte en politisk gräns – socialdemokrater vill ju hålla sin del av ett avtal – utan en gräns för vad jag tyckte att det var meningsfullt att syssla med till vardags. Jag har inget emot att jobba hårt, men när effekten av det hårda arbetet stavades ”större ekonomiska klyftor”, då tappade jag lusten. Socialdemokrat hade jag ju blivit för att jag brann för ökad ekonomisk jämlikhet.
Ökande fattigdom
Ginikurvan gjorde förvisso ett pyttelitet glädjeskutt 2020 – efter massiva coronakrisstöd – men den långsiktiga trenden var och är negativ: den ekonomiska ojämlikheten växer. Gapet ökar mellan de som har riktigt mycket och de som har för litet.
Och här står vi nu. Efter tjugo år av högermajoritet i riksdagen har vi facit: 730 000 personer i Sverige klassas av SCB som fattiga. Siffran har fördubblats sedan 2021. De stigande priserna på mat, busskort, bränsle och el lägger ytterligare sten på bördan. Samtidigt är arbetslösheten orimligt hög, nära 9 procent. Var tionde person har svårt att ha råd med det mest grundläggande.
Det som också smärtar mig är att fattigdomen – precis som arbetslösheten – inte verkar angå så många fler än de drabbade (och de civilsamhällesorganisationer som måste kliva fram när det allmännas skyddsnät inte fungerar som det ska). Gör skammen att människor tystnar? Fokuserar medierna för mycket på medelklassens livsvillkor? Eller handlar det om att de drabbade i oproportionerligt hög utsträckning är utrikes födda?
Jag fortsätter som vanligt att fantisera om det ljuva 2030-talet med hållbar tillväxt och arbete åt det stora flertalet – där den som behöver kan gå till tandläkaren, där man inte behöver ta sms-lån för att klara hyran och där en sjukskrivning inte innebär att hushållsekonomin havererar. Kanske kan Finansdepartementet, med hjälp av en vänster-mitten-majoritet i riksdagen, infria mina förhoppningar?
Silvia Kakembo
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
