Energipolitiken underminerar en rättvis omställning

Debatt En systematisk försummelse av en demokratiskt förankrad klimatomställning.

I vår polariserade samtid har klimatomställningen blivit ett politiskt slagträ. Samtidigt enades EU:s institutioner i december 2025 om en ny uppgörelse som slår fast fortsatt ambitiösa utsläppsminskningar fram till 2040.

En hörnsten i den europeiska klimatpolitiken är mekanismen för rättvis omställning, som genom program och plattformar ger riktat stöd för att lindra omställningens samhällsekonomiska effekter, däribland ren energi-paketet (REP) från 2019.

Försuttit möjligheten

I REP anges energigemenskaper som ett särskilt viktigt verktyg för en rättvis omställning. Energigemenskaper innefattar lokala sammanslutningar som producerar, lagrar och delar förnybar energi med syfte att skapa miljömässiga, ekonomiska och sociala samhällsfördelar. EU-direktiven är tydliga: medlemsstaterna ska identifiera hinder, anpassa regelverk och aktivt främja energigemenskaper som ett sätt att stärka lokal delaktighet och bidra till ett mer robust och flexibelt elsystem. Möjligheten att uppnå detta har två svenska regeringar dock försuttit.

Enligt paraplyorganisationen för europeiska energikooperativ är Sverige sämst i klassen när det kommer till att införliva REP-direktiven. Den bedömningen är svår att invända mot. Både föregående och nuvarande regering har förlagt ärendet som utredningar hos olika myndigheter, utan att åtgärder därefter vidtagits. Denna vaga behandling har kritiserats av flertalet aktörer som menar att energigemenskaper i praktiken förhindras utan nya ramverk eller incitament.

Möta växande motstånd

Det gotländska pionjärförsöket Austerland Energi är ett av de initiativ som fått känna på konsekvenserna av detta misslyckande. När REP lanserades gick en grupp eldsjälar samman för att etablera en solenergigemenskap, med social hållbarhet och lokal förankring i förgrunden, liksom att avlasta det ansträngda elnätet.

Austerland byggde från början på samma principer som lyfts fram som avgörande för att undvika konflikter i klimatomställningen: brett deltagande bland boende och verksamma i området, att omställningens nyttor i stor utsträckning tillfaller den plats där energin produceras samt reella möjligheter för medborgare att påverka beslut om hur energisystemet utformas och drivs.

Genom att främja sådant engagemang skulle energigemenskaper som Austerland kunna möta det växande motståndet mot klimatomställningen. Det vore ett sätt att demokratisera den omstridda frågan om markanvändning, så som när multinationella bolag bygger stora vindkraftparker utan att lokalsamhällen ser tydliga fördelar.

Skjuts i sank

Utfallet är dock nedslående. Austerland har tvingats navigera ett regelverk som kräver resurser och expertis som gräsrotsinitiativ inte besitter, och riskerade rentav att upphöra till följd av detta. Trots att hindren är väl kända, och upprepade gånger har pekats ut, har inga åtgärder vidtagits. Austerland, tänkt att bli en lokal manifestation av Parisavtalet, lämnas alltså inte bara utan stöd. Det riskerar att skjutas i sank till följd av både nuvarande och föregående regerings medvetna åsidosättande av åtagandena i EU:s energipolitiska ramverk.

Detta är i förlängningen inget mindre än en systematisk försummelse av en demokratiskt förankrad klimatomställning. Det handlar inte bara om bristande handlingskraft eller administrativ tröghet, utan om ett politiskt vägval som i praktiken sätter dessa ambitioner ur spel. Energimyndigheten har i flera skriftliga inlagor poängterat behovet av gräsrotsorienterade pionjärförsök, med Austerland som gott exempel. Samtidigt har EU-kommissionen upprepade gånger manat Sverige till handling, med hot om böter. Att peka med hela handen mot ny kärnkraft som lösning är inte tillräckligt. Det är att fortsätta ignorera både EU:s mål om en rättvis omställning och drivkrafterna hos de medborgare som försöker realisera dessa.

Att energidemokrati handlar om att främja medborgares inflytande över energiproduktionen och hur dess nyttor fördelas tycks svensk klimatpolitik helt blind för.

Frågan är vilken omställning Sveriges regering egentligen vill se – om någon alls?

Fredrik Envall, forskare vid Tema Miljöförändring, Linköpings universitet

Daniel Andersson, forskare vid Tema Miljöförändring, Linköpings universitet

Johanna Liljenfeldt, forskare vid Institutionen för Geovetenskaper – avdelningen för vindenergi, Uppsala universitet

Magnus Jennerholm, teknisk projektledare, Energicentrum Gotland