Visst kan man ha åsikter om att en tjej övertygar sin kille att ta viktminskningsmedicin, men är det inte mer upprörande om någon har sex med en utan samtycke eller övertygar sin tjej att göra abort utan att ha frågat vad hon vill? Virve Ivarsson tycker att debatten om Amanda Romares nya bok har fått fel fokus.
Som litteraturrecensent visste jag någon månad innan jag läste Amanda Romares nya bok ”Judas” att jag skulle läsa den. Och av debatten som rasade om romanen innan dess recensionsdag fick jag vibben att boken skulle vara typ en tokrolig skildring av att vara en elak flickvän.
Det var i alla fall var komikern Emil Arvas var inne på i en märklig text i SvD, som påstods handla om ”Judas” trots att han var öppen med att han inte läst boken.
Och det var vad Sanna Samuelsson tycktes hävda i Aftonbladet där hon använde Romares nya bok som ett tecken på att det inte finns några gränser för vad heterotjejer kan säga om sina killar, dock också skrivet på ett sådant sätt att man undrade om inte heller hon hade läst romanen.
Helt chockad
När jag sedan slog igen ”Judas” efter att ha läst klart den kände jag mig helt chockad. Dels över att romanen framställts som så lättsam, dels över att debatten om boken handlat om hur dålig en tjej egentligen får vara mot sin kille och att ”Judas” även anklagats för att vara ”litteratur som inte vill resonera kring något”, för att citera Dante Löfmarck i GP.
Romanen var nämligen så mörk men på ett bra sätt. Och det som stannade kvar i mig var skildringen av killar som bagatelliserar övergrepp och – spoilervarning – skildringen av Amandas drömkille som själv typ gör sig skyldig till ett övergrepp och som övertygar henne att göra abort men inte finns där för henne när hon gör den.
Amandas kontrollerande sätt – som ju för övrigt verkar vara en del av hennes ångest och genomsyra allt i hennes liv – var enligt mig inte alls lika upprörande som detta. Och det känns helt sjukt att ”Judas” inte genererat någon debatt om vad killar kommer undan med.
För visst kan man ha åsikter om att en tjej övertygar sin kille att ta viktminskningsmedicin, men är det inte mer upprörande om någon har sex med en utan samtycke eller övertygar sin tjej att göra abort utan att ha frågat vad hon vill?
Och vad menar Dante Löfmarck med att ”Judas” inte vill resonera kring någonting? För mig var romanen en smärtsamt ärlig skildring av hur det kan vara att ha hajpat upp något otroligt mycket – till exempel att ha pojkvän – och sedan fråga sig hur mycket uppoffringar denna relation egentligen är värd.
Hur vågar hon vara så ärlig?
I slutet av boken funderar Amanda på några ord som hennes mamma sagt om att det är fel att vilja förändra en annan människa, och hon verkar landa i att det är bättre att acceptera saker som de är. Men det är så långt ifrån en triumferande slutsats, och när jag slog igen romanen tänkte jag att ”Shit, hur vågar hon vara så ärlig?”.
För personligen kan jag känna att det där att någon som man är i en relation med sviker är så skambelagt och att det – för inte minst tjejer – ligger så mycket status i att vara i en relation att man lätt vill låtsas att allting bara är bra. Och om det är någon som det känns svårt att skärskåda i en roman så är det ens pojkvän, för hur ska ens närmaste relation överleva det?
Men att ”Judas” vågar visa upp allting osminkat, att man också får se pojkvännens fina sidor och att Romare inte serverar några enkla svar gör att jag verkligen blir imponerad över att hon lyckas skildra ett vanligt liv så bra utan att vare sig döma eller försköna.
Därför blir jag mycket förvånad när Dante Löfmarck med källa feeling anklagar boken för att vara ett PR-trick och när Mikaela Blomqvist, även hon i GP, menar att ”Judas” riskerar att ta in litteraturen på en farlig väg.
Blomqvist tycks ha invändningar mot att Romares eget liv ligger för nära romanen och skriver bland annat såhär om boken:
”Lockelsen med ’Judas’ består i att den skildrar ett verkligt och väldigt underligt liv. Hur illa kan bokens Amanda behandla Emil utan att han bryter upp? Och vad kan Amanda Romare säga om Jens i intervjuer utan att han gör slut? Det är nästan som att hon prövar om utsagor har någon mening alls. Jag tror att det är en farlig väg för litteraturen att slå in på.”
Och igen känner jag: Va?
Vem ska då berätta?
För det första uppfattar jag livet som skildras som väldigt relaterbart, och min fråga vid läsningen var snarare hur illa Emil kan behandla Amanda innan hon bryter upp.
För det andra begriper jag inte varför Blomqvist sätter likhetstecken mellan att vara ärlig om att ens bok baseras på verkliga händelser och att inte bry sig om sina ord?
För visst har såväl bokens som verklighetens Amanda en extrovert och lite desperat energi, men kanske är det just det som gör att hon förmår berätta om livet så ärligt att det känns som en käftsmäll.
Att avkräva författare större distans och kylighet till ämnet som de skildrar tror jag snarare är det som skulle föra in litteraturen på en farlig väg.
För vem ska då berätta om det som så många av oss redan inte vågar prata om?
Virve Ivarsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
