Migration Då brast beredskapen. Nu bygger Sverige statliga mottagningscenter för asylsökande. Men för ett väl fungerande mottagande behöver vi lära oss av erfarenheterna från hösten 2015, skriver Rickard Olseke, expert i migrations- och asylfrågor.
Beredskapsfrågan försummas i migrationspolitiken, skrev jag för fem år sedan. Hanteringen av flyktingsituationen i Sverige 2015 hade utvärderats och granskats, lärdomar och rekommendationer hade formulerats. Det kunde konstateras att det hade funnits brister i beredskapen och att myndigheterna därför inte hade varit tillräckligt förberedda. Men om erfarenheterna av insatserna tillvaratogs skulle det finnas bättre förutsättningar för ett väl fungerande flyktingmottagande i framtiden. Bland viktiga byggstenar för att stärka vår förmåga nämndes en tydligare myndighetsstyrning från regeringen, effektivare informationsdelning mellan myndigheter och kommuner, och ett bättre samarbete med civilsamhället.
I den politiska debatten hösten 2015 talades det om ”systemkollaps” och Margot Wallström (S) varnade för att mottagningssystemet skulle ”braka ihop”. Detta föranledde Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) att publicera en dementi: ”att säga att det är en systemkollaps är helt enkelt inte sant”. Samtidigt stod det redan då klart att myndigheterna saknade den beredskap som situationen krävde.
Och trots att en blocköverskridande majoritet i riksdagen – uppbackad av en växande flyktingvänlig opinion – hade slutit upp kring asylrätten och att människor som flytt från krig och förtryck skulle kunna få skydd i Sverige, fanns det inte en uthållig politisk vilja att underlätta mottagandet och öka mottagningskapaciteten.
Överbelastade mottagningscenter
I stället beslutade regeringen den 11 november att återinföra inre gränskontroll, vilket skapade ”en flaskhals i väntan på registrering vid gränspassagerna framför allt i Skåne”, för att citera Riksrevisionens granskningsrapport. De som anlände till den svenska gränsen hölls kvar och kunde inte längre resa vidare på egen hand. Sovplatser i Malmö blev en bristvara och resvägen till Finland och Norge skars av, vilket bidrog till en ojämnare fördelning av asylsökande inom Norden.
Två veckor senare kallade statsminister Stefan Löfven (S) och vice statsminister Åsa Romson (MP) till pressträff och utlovade den så kallade tillfälliga lagen (som skulle inskränka möjligheterna att få uppehållstillstånd) och krav på ID-kontroll i Danmark i syfte att avskräcka och hindra människor från att söka asyl i Sverige. Omsvängningen lade grunden för en allt mer hårdför och restriktiv svensk migrationspolitik. Sverigedemokraternas migrationspolitiska talesperson Markus Wiechel kunde nöjt konstatera att regeringens politik ”är SD-politik”.
Forskaren Bernd Parusel har varnat för att strategin att försöka minimera antalet asylsökande snarare än att rusta mottagningssystemet inför nya flyktingsituationer, är riskabel. Nu bygger Sverige ett system med gränsnära statliga mottagningscenter som snabbt riskerar att överbelastas. Migrationsverkets generaldirektör Maria Mindhammar har inte oväntat påpekat att beredskapen kan komma att behöva stärkas. I det arbetet behöver vi återvända till erfarenheterna av flyktinghösten 2015 – men även lära oss av mottagandet av ukrainska flyktingar sju år senare.
Rickard Olseke, expert i migrations- och asylfrågor.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
