Akuta kejsarsnitt och eftervårdens brister

Krönika Smärta och oro är också politik.

Det föds runt 100 000 barn i Sverige varje år. Var tionde förlossning slutar med ett akut kejsarsnitt. Den chock och rädsla kvinnorna upplever av den dramatiska situationen där barns liv står på spel måste få större plats. 

Graviditeter ska helst sluta med en bebis på magen och en bricka med flagga, kaffe och ostmackor till de nyblivna föräldrarna. Men så tränger sig verkligheten på. Akuta kejsarsnitt är en livräddande operation som alla landets cirka 40 förlossningskliniker kan utföra. När orden “Akut kejsarsnitt, 20 minuter från nu” hörs i ett rum där ofödda barns liv är i fara är uppställningen snabb och professionell. Men också skrämmande för den kvinna vars födsloarbete inte fungerat. Sängen rullas iväg direkt, narkos ges för en omfattande bukoperation som ska göras i en operationssal, ofta inom några minuter.

Lever han?

“Plötsligt rusade vårdpersonal in i rummet och jag greps av panik. Det var som att inse att bergochdalbanevagnen inte håller på att stanna lugnt och tryggt på perrongen för att turen snart är slut, utan att den i själva verket står på krönet av den högsta och brantaste backe du någonsin sett”

Så skriver Christina Lindenstrand Cuenca i den nyutkomna antologin “Ärr” (Atlas), där tio kvinnor delar sina berättelser om akuta kejsarsnitt. Det är bultande, starka texter med mycket mörker i sig. Men också ljus och kärlek. Så småningom. När ärren bleknat. 

För här kommer ju alla smärtor och oro efteråt, när barnet är fött och mamman ligger på ett uppvak eller i en operationssal och kanske undrar om barnet lever? Eftersom ingen har haft tid att tala om det. En fruktansvärd väntan, vittnar flera kvinnor i antologin. 

Nina Elfström:
Jag hör hur det piper av maskinerna i bakgrunden. Ingen säger något och det enda jag uppfattar är hur någon hastigt försvinner bort med dig. “Lever han, lever han, lever han?”, upprepar jag, men får inget svar.
Då skriker du ett vårskrik. 

Lyckligt slut

Alla antologins bidrag har lyckliga slut. Barnen överlever. I en annan tid, på en annan plats, hade de inte gjort det. Som Cecilia Alstermark formulerar det i sin långa dikt om ett akut kejsarsnitt som räddar ett mycket litet barn till världen.

Cecilia Alstermark:
/—/ Om jag varit gravid i en annan tid

hade jag varit en av alla dessa kvinnor på film
som inte lämnar ens ett barn efter sig
bara en stor röd pöl
i vita lakan

Han som älskar mig är intill mitt ansikte när jag vaknar
Lever hon?
Ja, hon har dina vita ögonbryn
dina ögon
mina fötter, mina tår

Jag somnar om

De själsliga ärren

Men trots de livräddande insatserna verkar nyblivna mammors själsliga ärr viktas lägre än den fysiska läkningen. Allt har ju gått bra. De tio kvinnorna skriver om sorg, stress, panik och starka känslor av ensamhet och även otillräcklighet. Om ologiska och orimliga självförebråelser över att inte ha “lyckats” genomföra den vaginala förlossningen. Om besvikelsen att inte få vara närvarande när barnet lyfts ur magen. Rädslan att förlora barnet i plötslig spädbarnsdöd. Ensamheten. För de nyblivna, akutsnittade mammorna är det efter förlossningen som smärtorna kommer. 

Christina Lindenstrand Cuenca:
“Såret var mitt minsta problem. Det var förlossningsdepressionen som puttade ner mig i självtvivlets mörka hål. /—/Det tog nästan ett år innan allt det svarta bleknade, och jag kunde bli mig själv igen.”

Erica Elfström: 
“Varje natt när min partner och bebis sov kastades jag tillbaka till operationsbordet. Jag kunde inte somna själv. Jag fick panik om min partner inte låg bredvid mig. Men han kunde inte röra mig. Min kropp klarade inte beröring. Den enda fysiska kontakten som fungerade var den med min bebis. Men jag var tvungen att hålla min partners hand på kvällen. Annars visste jag inte hur jag skulle orka komma tillbaka till operationsbordet varje kväll.”

Egenvård

Elfströms posttraumatiska stress förväntas klaras med egenvård, konstaterar hon: 
“Jag funderade mycket på varför man inte blev sjukskriven efter en av de största bukoperationer man kan genomgå. Försäkringskassan förklarade att jag är förälder och följaktligen får föräldrapenning. Då ska man tydligen klara vad som helst. Sjukskriven behöver man inte vara.” 

Marika Rasmusson, bokens redaktör: 
 “Jag känner ingen annan som snittats akut. Ingen frågar om jag vill berätta om min förlossning. Jag håller det inom mig när jag träffar andra. Oroar mig för att någon ska bli skrämd om jag drar upp all dramatik och mina kluvna känslor. Oroar mig för att jag inte ska kunna återge förloppet utan att det svindlar för mig själv. Istället lyssnar jag till andras berättelser om lustgas och krystvärkar, om hur barnen gled ur dem och hur all smärta gick över. Berättelser om urkrafter, om barn som landade smetiga och rosiga på mammors bröst. Om lugnet efteråt. Nöjdheten. Jag förblir stum.”

Ont om personal

Att föda barn framställs ofta som det naturligaste som finns. Föräldrar på 2020-talet planerar sin förlossning noggrant, skriver förlossningsbrev, går igenom önskemål med barnmorska på mödravården. Många går profylaxkurser som fortfarande lär ut att födsloarbetet är något kvinnan kan andas sig igenom, i stort sett utan smärta. Att kroppen vet vad den ska göra. “Falsk marknadsföring” konstaterar en av författarna: “Nu var jag villig att ta vad som helst. /—/ Vem fan brydde sig egentligen om en naturlig förlossning? Det skulle krävas en plåtkvinna för att kunna andas igenom ett sådant här helvete!”

Den privatiserade Stockholmsvården har gott om barnmorskemottagningar och förberedelsekurser, men fortfarande ont om personal som vill arbeta i den offentliga förlossningsvården. Bidrar obalansen när barnmorskor omfördelats från förlossning till privat vård till att öka riskerna för födande kvinnor och deras barn när de kommer till BB? 

Värst på vårdavdelningar

Det här är inte en antologi om resursbrist eller dålig förlossningsvård. Men det som kvinnorna vittnar om är ändå signaler på ohälsosam och riskabel stress i akutsjukvården.  Det finns skäl att oroas när Lars Lööw, generaldirektör för Arbetsmiljöverket, slår larm i DN under rubriken Livsfarlig arbetsmiljö inom svensk sjukvård. Värst är läget på akutsjukhusens vårdavdelningar.

Hela 80 procent av akutsjukhusens vårdavdelningar lever inte upp till arbetsmiljölagens krav. Den mest genomgående bristen handlar om ohälsosam arbetsbelastning, det Lööw kallar “obalans mellan krav och resurser.” Merparten av dem som utsätts för stress och dåliga arbetsvillkor är kvinnor. Kvinnor som förväntas att snabbt och professionellt ta hand om andra kvinnor när livet står på spel. Lööw har förstås rätt i att detta är en helt orimlig situation!

Smärta och oro är också politik.

Liv Beckström

ANTOLOGI. Ärr Berättelser om akuta kejsarsnitt (Atlas)

Cecilia Alstermark, Erica Elfström, Nina Elfström, Gudrun Furumark, Idha Holmlund, Christina Lindenstrand Cuenca, Ulrika Nettelblad, Sofie Olovsson, Agneta Ottosson, Marika Rasmusson

Fotnot: Namnet kejsarsnitt kommer av det italienska caecesura, som betyder skära. Det livräddande snittet görs in magen och livmodern så att fostret kan tas ut. Totalt föds vart femte barn i Sverige med kejsarsnitt, akuta eller planerade, en ökning från 5 procent av alla förlossningar i början på 1970-talet.