Min kära tjuv
Betyg: 3/5
Film Filmen lyckas på ett ypperligt sätt skildra vanliga människors vardag. Det tycker Jon Andersson som sett den franske regissören Robert Guédiguians nya film “Min kära tjuv”, som har svensk premiär i helgen.
Robert Guédiguian är en av Frankrikes skickligaste och mest produktiva filmskapare. Hans filmer handlar om vanliga människor, ofta med arbetarklassbakgrund, som kämpar för att få tillvaron att gå ihop. Filmerna utspelas nästan alltid i Guédiguians hemstad Marseille och dess arbetarkvarter. Det gäller även hans nya film “Min kära tjuv”, som har svensk premiär i helgen.
Stjäl från kunderna
I huvudrollen ser vi som vanligt Guédiguians fru Ariane Ascaride. Hon spelar Maria, en kvinna som jobbar med hemtjänst åt äldre i Marseille. Maria är väl omtyckt av de äldre och hon behandlar dem med både kärlek och respekt. Det finns bara ett problem. Hon stjäl från dem. Det slinker ner en extra tioeurosedel i fickan lite då och då, efter att hon gjort ärenden åt dem. När hon är ute och handlar fisk till en av de äldre hon tar hand om passar hon på att köpa lite extra ostron. För hans pengar förstås.
Det ska snart visa sig att den inte ont anande äldre rullstolsbundne mannen (Jean-Pierre Darroussin) blir lurad på mycket mer än bara ett par ostron. När hans son (Grégoire Leprince-Ringuet) upptäcker att fadern betalar för hyran av ett piano leder spåren till Marias sonson, en ung pianotalang. Det visar sig att Maria förfalskat checkar från honom för att kunna hyra pianot.
Vanliga människors vardag
“Min kära tjuv” är på de flesta sätt en typisk Guédiguianfilm. Här återfinns de vanliga människor från arbetarklassen som den franske regissören är så bra på att skildra. Förutom Maria får vi stifta bekantskap med hennes man Bruno (Gérard Meylan) som spelar bort det mesta av den magra pensionen på kortspel, deras dotter Jennifer (Marilou Aussilloux) som jobbar som snabbköpskassörska och är gift med lastbilschauffören Kevin (Robinson Stévenin).
Filmen tar upp viktiga frågor som moral, föräldraskap och förmågan att förlåta. Guédiguian lyckas som vanligt på ett alldeles ypperligt sätt skildra helt vanliga människor och deras vardag. I Guédiguians värld är det fabriksarbetarna, sjuksköterskorna och snabbköpskassörskorna som är hjältarna. Något som fått många att göra en jämförelse med Ken Loach, vilket inte är fel.
Ljusare än Loach
Det finns dock en skillnad jämfört med Loach. Guédiguians filmer brukar ha en tendens att ha ett lite ljusare budskap än Loach filmer. Ofta som i klassiker som “Snön på Kilimanjaro” (2011) eller förra årets “Drömmen lever vidare” lyckas han hitta rätt balans mellan det ljusa och det mörka. Den här gången tycker jag tyvärr att slutet tippar över lite för mycket åt det sockersöta. Det är synd på en annars mycket bra film.
Men med det sagt så är “Min kära tjuv” fortfarande mycket sevärd. Jag längtar redan efter Robert Guédiguians nästa film.
Jon Andersson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
