Hyresrätter i villaområden innebär inte ”tvångsblandning”

Segregation Det pågår en debatt om segregationen i Sverige. Men några förslag eller åtgärder för att ”tvångsblanda” befolkningen finns inte. Bättre integration skulle kräva bostäder som även nyanlända kan efterfråga. Så att människor kan bo kvar där de börjat etablera sig.

Debatten om segregationen i Sverige har blåst upp ordentligt det senaste året. Sedan 1990-talet har antalet socioekonomiskt blandade områden krympt drastiskt och olika inkomstgrupper lever allt mer åtskilt. Framför allt bor höginkomsttagare åtskilt från andra, men utvecklingen har varit tydligast bland låginkomsttagare.

I och med invandringen har också segregationen fått en starkare etnisk prägel. 

Detta har Socialdemokraterna, med partiets integrationspolitiske talesperson Lawen Redar i spetsen, gjort till en av sina huvudfrågor.

I det nya partiprogram som klubbades i våras står bland annat att segregation ska byggas bort genom fler hyresrätter och blandade upplåtelseformer. Socialdemokraterna vill också att nyanlända inte ska kunna välja var de ska bosätta sig. De ska i större utsträckning anvisas till socioekonomiskt starkare områden. 

Bygga i trädgårdsstäder

Bara veckor innan Socialdemokraternas partiprogram antogs släppte Hyresgästföreningen en rapport om trädgårdsstäder. Genom att förtäta ”de tio mest utvecklingsbara villaområdena i Stockholmsområdet” menar föreningen att regionen kan få ett tillskott på 287 600 bostäder. Högerdebattören Per Gudmundsson menar att Hyresgästföreningens ”radikala vision” går väl ihop med Socialdemokraternas ”plan att blanda befolkningen”. 

Politiker på högerkanten har rasat över idén om flerbostadshus i villaområden. Migrationsminister Johan Forssell menar att Socialdemokraterna vill ”tvångsblanda” befolkningen. Samma sak hävdade Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson i en debatt med Magdalena Andersson i Aktuellt i veckan. ”Fungerande villaområden ska inte användas som integrationsverktyg”, skriver KD-politiker från Stockholm i en debattartikel i SvD.

Men skulle det verkligen komma en malström med nyanlända och mindre bemedlade människor till de här rika områdena bara för att det byggs hyresrätter där?

Det är inte särskilt troligt med tanke på ur bostadsmarknaden och bostadspolitiken ser ut i dag. 

Sker redan i dag

Låt oss börja med Socialdemokraternas förslag om att nyanlända ska anvisas till mer välbärgade kommuner. Detta sker redan i dag. Bosättningslagen från 2016 slår nämligen fast att nyanlända ska fördelas jämnt utifrån kommunernas befolkningsstorlek och arbetsmarknadsläge. Syftet är att de nyanlända ska få förutsättningar att etablera sig i samhället. År 2020 anvisades 83 procent av de nyanlända (som placerades via Migrationsverket) till en kommun med låg eller relativt låg socioekonomisk utsatthet.

Men efter tre år hade en tredjedel flyttat, visar en undersökning av länsstyrelserna. Av dem flyttade 41 procent till en kommun med högre socioekonomisk utsatthet. Från rika kommuner i Skåne som Vellinge och Staffanstorp hade samtliga nyanlända som anvisats dit flyttat efter tre år. 

– Vi ser hur anvisningarna generellt placerar personer initialt i kommuner med bättre förutsättningar och lägre socioekonomisk utsatthet. Men sen ser vi att de som flyttar i högre andel gör det till kommuner med sämre förutsättningar. Syftet med lagen går förlorat på sikt, sade Sandra Lundberg, integrationsutvecklare på Skånes länsstyrelse, under en presentation av statistiken.

“Lokal gränskontroll”

Länsstyrelserna i Sverige framhåller att det kan finnas flera anledningar bakom flytten. Den mest relevanta för denna analys är att det helt enkelt inte finns bostäder för den här gruppen. I bosättningslagen står det inget om vilken typ av bostäder kommunerna ska tillhandahålla. Många ger de nyanlända tillfälliga kontrakt i stället för permanenta.

Forskningen menar att den kommunala bostadspolitiken används som en ”lokal gränskontroll”. Kommunerna som hade lägst flyktingmottagande innan bosättningslagen trädde i kraft 2016 har i dag den mest restriktiva bostadspolitiken.

Det betyder att kommunerna tolkar bosättningslagen som att de har ett bostadsansvar de första två åren, därefter ska de nyanlända själva söka bostad. Detta riskerar förlänga och försvåra integrationsresan. Flera gånger har det i media rapporterats om familjer som etablerat sig – barnen har kommit in bra i skolan och åtminstone en av föräldrarna har fast anställning – men de måste ändå flytta för de får ingen bostad i området. 

Nyproduktion är dyrt

Det är inte nödvändigtvis så att det fattas bostäder. Men nyproduktion är dyrt, även för etablerade löntagare med medelinkomst, och de billigare hyresrätterna finns ofta i mer utsatta områden eller så är det många års kö till dem. Uthyrningskraven är inte sällan strikta med inkomstkrav på tre gånger hyran. Enligt forskare finns helt enkelt en missmatch mellan fasta bostadslösningar och en stark arbetsmarknad.

Alla flyttar från anvisningskommunen är naturligtvis inte av ondo, men det finns ett mönster som såväl myndigheterna som forskningen uppmärksammat och lyft som potentiella problem för integrationen. Att enbart styra mer över placeringen av nyanlända kommer troligtvis inte hjälpa. Det kommer att behövas bostäder som de kan efterfråga. Så att de kan bo kvar där de börjat etablera sig.

Bostadsproblemet drabbar inte bara nyanlända. Det slår brett över flera grupper i samhället. Men att bygga bostäder åt dem som står längst ifrån bostadsmarknaden är inte helt lätt i Sverige. Och det är själva kruxet i debatten om ”tvångsblandning” och Socialdemokraternas förslag om blandad bebyggelse för att bryta segregationen. 

Frihamnen i Göteborg

Om detta skrev Dagens Industri nyligen ett reportage. Där lyfts exemplet Frihamnen i Göteborg. Planen var att bygga en stadsdel med bostäder för alla inkomstgrupper för att bryta segregationen. Det kommunala bostadsbolaget Älvstranden fick i uppdrag att se till att en viss andel av hyresrätterna skulle kunna efterfrågas av ”någon med en betalningsförmåga i linje med en ensamstående undersköterska.” Men när det kom till själva fördelningen uppstod friktion.

På Älvstranden såg man en risk att de billiga hyresrätterna inte skulle gå till dem med behov, utan till höginkomsttagare med lång tid i bostadskön. Bostadsbolaget föreslog därför att de med lägre inkomster skulle få förtur. Då fick det ett nytt ägardirektiv som slog fast att bolaget inte ska syssla med så kallad ”social housing” (subventionerade bostäder åt grupper med lägre inkomster), berättar bolagets hållbarhetschef för Dagens Industri.

Ett liknande dilemma uppstod i Vallastaden i Linköping.

Där var visionen en blandstad med fokus på social hållbarhet för att bryta segregationen i Linköping. Vad gäller själva bebyggelsen har målet uppfyllts. Av de 1 600 bostäderna är mer än 60 procent hyresrätter. 22 procent av dem har genom det statliga investeringsstödet, som avvecklades 2022, fått en lägre hyresnivå. Men inte heller där kan man inte garantera att de med störst behov får tillgång till dem.

Rött skynke

Social housing har länge setts som ett rött skynke i svensk bostadspolitik. I Sverige har vi i många decennier haft en idé om att det som byggs ska kunna efterfrågas av alla. Med inkomst och kötid ska man kunna hävda sig på bostadsmarknaden. Såväl Socialdemokraterna och Moderaterna anser att socialbostäder skulle vara stigmatiserande. Även Hyresgästföreningen och Sveriges Allmännytta är emot.

– Det är den egalitära tanken vi har i Sverige, att man inte ska göra skillnad på folk och folk. Om det är något som erbjuds ska alla erbjudas det. Det ska inte finnas speciallösningar för fattiga som blir utpekande. Det är sympatiskt på många sätt, men också problematiskt. Det leder till att man har svårt att hjälpa en del grupper, sa bostadsforskaren Anna Granath Hansson nyligen till Dagens Arena.

Det innebär generellt att om det byggs billiga hyresrätter på Lidingö kan vem som helst, med tillräcklig kötid hos bostadsförmedlingen, flytta in där. Troligtvis inte så många nyanlända eller arbetslösa. Ett argument från högerpartierna för att avveckla det statliga investeringsstödet 2022 var bland annat att de billigare hyresrätterna ofta gick till personer som kunnat efterfråga dyrare bostäder.

Marginell inverkan

Förra året tog Boverket på eget initiativ fram en modell för ”inkluderande bostadsbyggande”. Det går i korthet ut på att kommunen anvisar mark med krav på att en viss andel av lägenheterna ska ha en 70-80 procent lägre hyra. De ska sedan förmedlas via ett förturssystem till dem med behov. Detta för att bland annat motverka boendesegregation och få en mer blandad stad. Politiken var dock föga intresserade. Hyresgästföreningen och Sveriges Allmännytta sa nej eftersom det liknade ”social housing”, även om de delade myndighetens problembild.

En KTH-rapport slog nyligen fast att blandad bebyggelse har marginell påverkan på inkomstsegregationen. Både när det gäller att bygga fler ägda boenden i områden som domineras av hyresrätter och tvärtom. 

– En anledning till att effekterna inte är större av att bygga hyresrätter i höginkomstområden kan vara att kösystemet gynnar dem som stått länge i bostadskön, människor med höga inkomster. Och vill man stödja vissa grupper så kan man göra det på olika sätt, med till exempel förturer eller höjda bostadsbidrag, säger KTH-professorn Mats Wilhelmsson till bostadspolitik.se

I Socialdemokraternas partiprogram nämns ingenting om förtur. Visst öppnas möjligheten för fler inkomstgrupper att flytta till mer attraktiva områden om det byggs hyresrätter där. Men så länge tillgången på prisvärda bostäder är begränsad och fördelningen styrs av kötid och inkomstkrav, är farhågor om ”tvångsblandning” betydligt överdrivna.

Olle Bergvall