Hennes enda brott är att hon blivit populär i Vietnam

Analys Ekonomiska framsteg men ingen pressfrihet.

En ung kvinnlig vietnamesisk journalist sitter fast i Ho Chi Minh-staden. Hon arbetar vanligtvis i Bangkok, men åkte till Vietnam för att få sitt pass förnyat.

Det visade sig vara en fälla.

I stället för att få ut passet, som faktiskt utfärdats, fick hon sitta i förhör från nio på morgonen till nio på kvällen fem dagar i sträck inför en grupp aggressiva, betydligt äldre män. De kom från säkerhetspolisen. Ibland var de så många som tio och de ville veta vilka andra vietnameser hon arbetade med och om hon skrivit vissa artiklar de kopierat och visade henne.

Flera lagar används för att straffa

Detta hände för tre månader sedan. Den unga kvinnan fick aldrig sitt nya pass. Däremot beslagtogs hennes vietnamesiska ID-kort vid det första förhöret, vilket betyder att hon inte ens kan resa med buss eller tåg inom landet. Hennes föräldrahem, där hon vistas nu, står under ständig bevakning av säkerhetspolisen.

Kvinnan har talat med Dagens Arena på krypterade elektroniska medier, men vill att vi av säkerhetsskäl inte uppger hennes namn. Det enda brott hon begått är att hon blivit populär i Vietnam — och det ses inte med blida ögon av myndigheter som inte vill ha några alternativ till de medier de själva styr och kontrollerar.

Hon är långt ifrån den enda som drabbats av censurpolitiken och många har fått det betydligt värre. Flera lagar används för att straffa personer som enligt myndigheterna är ”fientligt inställda till staten”. Den mest drakoniska är brottsbalkens artikel 117 som stipulerar att det är straffbart att ”framställa, lagra, distribuera eller sprida material och föremål” som kan anses vara skadligt för ”Socialistiska republiken Vietnam”.

Brottsbalken innehåller även andra brett formulerade lagar som internationella människorättsorganisationer menar har använts för att tysta regeringskritiker, aktivister och journalister.

Ung bloggare fick tolv års fängelse

En annan är en artikel enligt vilken det är straffbart att ”missbruka demokratiska friheter och rättigheter för att skada statens intressen”. 2019 infördes en ny cybersäkerhetslag som ger myndigheterna befogenheter att övervaka onlineverksamhet, tvinga teknikföretag att lagra användardata och ta bort innehåll som anses vara ”olagligt”.

I oktober förra året användes 117 för att döma den unge bloggaren Duong Van Thai till tolv års fängelse och tre års skyddstillsyn för att ha ”spridit statsfientlig propaganda”. Han blev känd att ha avslöjat korruption inom den högsta ledningen och livesänt kritik av kommunistpartiet, det enda tillåtna i landet. När det började hetta till 2019 flydde han till Thailand där the United Nations High Commissioner for Refugees i Bangkok gav honom flyktingstatus.

Han försvann i april 2023 — antagligen gripen och utvisad — och hamnade i fängsligt förvar i Vietnam. Enligt Shawn Crispin, som är baserad i Bangkok för pressfrihetsorganisationen the Committee to Protect Journalists (CPJ), är hans hårda straff ”groteskt och skandalöst, särskilt med tanke på att anklagelserna om att han kidnappats i Thailand och tvångsförvisats till Vietnam”.

Den välkände journalisten och författaren Huy Duc, som också kallas Truong Huy San, dömdes i februari i år till trettio månaders fängelse för att ha skrivit inlägg på Facebook där han kritiserade regeringen. Myndigheterna menade att det haft ”negativa effekter på den sociala ordningen”. I augusti utfärdade myndigheterna en arresteringsorder mot Doan Bao Chu med motiveringen att han spridit statsfientlig propaganda. Chau, som tidigare arbetat som frilansfotograf för nyhetsbyråerna Associated Press, Reuters och Agence France-Presse och reporter för New York Times för att sedan ha en Faceboksida med över 200 000 följare, befinner sig nu gömd någonstans, men har varit i kontakt med CPJ och andra internationella organisationer.

”Antistatlig propaganda”

Bland de bäst kända fallen är Nguyen Ngoc Nhu Quynh som dömdes till tio års fängelse i juni 2017 för att ha spridit ”antistatlig propaganda”. Hon släpptes dock efter ett år och flyttade till USA där hon fortsätter att skriva, nu för internationella medier. Hon är känd som Me Nam, ”Moder Svamp”, vilket syftar på att hennes första barn som har smeknamnet ”Nam”, svamp, men också att bloggare som hon själv dyker och kommer att dyka upp som svampar ur jorden.

I juni i år besökte Vietnams premiärminister Pham Minh Chinh Sverige på inbjudan av Ulf Kristersson, och det bestämdes då att Sverige och Vietnam skall samarbeta inom vetenskap, teknikinnovation och digital utveckling. Chinh var tidigare generallöjtnant inom säkerhetstjänsten, och trots att han ofta talar om mänskliga rättigheter visar rapporter från organisationer som CPJ och Human Rights Watch (HRW) att yttrandefriheten i Vietnam är ytterst begränsad, i synnerhet online.

Och inget tyder på att det kommer att ändras. Tvärtom.

HRW hävdar i sin världsrapport för 2025 att läget förvärrats efter att To Lam, som var president från maj till oktober 2024, tillträdde den ännu mäktigare positionen som kommunistpartiets generalsekreterare i augusti förra året. To Lam är en före detta polisofficer som var säkerhetsminister under åren 2016 till 2021 och då initierade hård övervakning av oliktänkande med följden att hundratals journalister, bloggare och människorättsförsvarare blev frihetsberövade.

Imponerande ekonomiska framsteg

Enligt HRW fortsätter den vietnamesiska staten under To Lams ledning att ”kväva medborgerliga och politiska friheter och förbjuda oberoende rättighetsgrupper, fackföreningar, media, religiösa organisationer och alla enheter utanför dess kontroll”.

I CPJ:s senaste rapport om fängslade journalister världen över delar Vietnam, med minst 16 reportrar bakom galler, sjundeplatsen med Iran och Eritrea.

Det råder inget tvivel om att Vietnam under de senaste decennierna har gjort imponerande ekonomiska framsteg. Industrin växer så det knakar och Vietnam är nu ett medelinkomstland, fullt jämförbart med andra dynamiska ekonomier i regionen. Och det började 1986 när den gamle krigsveteranen Nguyen Van Linh tog över som kommunistpartiets generalsekreterare. Han ersatte det gamla sovjetinspirerade socialistiska systemet, som lett till stagnation och missnöje, med en ny politik han kallade doi moi. Det kan översättas ungefär med ”förnyelse”, men definieras oftast som perestrojka utan glasnost.

Och det är där problemet ligger. Vietnam är inte längre ett utpräglat jordbrukssamhälle. Medelklassen växer och ställer nya krav på stats- och partiledningen. Vietnam är också ett land där användandet av internet, till säkerhetspolisens stora förtret, är utbrett. Eftersom vietnamesiskan använder det latinska alfabetet var mjukvaran inte något större problem för folk i allmänhet ens i webbens barndom. Och via nätet har både unga och gamla i Vietnam kunnat stå i kontakt med utländska sajter och exilvietnameser i USA, Australien, Kanada och Frankrike. De inhemska bloggarna är många, men det lever farligt.

Varför inte Vietnam?

Men det är ytterst tveksamt om kritik från utländska organisationer som CPJ och HRW kommer att påverka situationen nämnvärt under nuvarande förhållanden. När det handlar om Vietnam, liksom om Kina, väger ekonomiska hänsyn tyngre än mänskliga rättigheter då regeringar i väst beslutar om de skall protestera eller inte.

Vietnam handlar med världens ledande ekonomier och det finns lukrativa investeringsmöjligheter för utländska företag. Men samtidigt är landet mindre, och därmed mer hanterbart, än det väldiga Kina, där frågan om nationell enhet står i vägen för ett mer decentraliserat och därför demokratiskt styre.

Vietnam skulle därför förr eller senare kunna utvecklas i samma riktning som andra tidigare auktoritärt styrda länder som Sydkorea, Taiwan och Indonesien. Om de länderna blivit demokratier, varför inte Vietnam? Det är den fråga de regimkritiker som dömts till långa fängelsestraff, den här unga kvinnan i Ho Chi Minh-staden och andra förföljda journalister och bloggare ställer sig. Och fått betala priset för.

Bertil Lintner