Fiskare utnyttjas under slavliknande villkor

Manila-Donggang Världshaven har blivit den osynliga fläcken där slavarbetande fiskare misshandlas, svälter, törstar och dör av utmattning. Och där fackföreningar arbetar motströms.

– Jag tvingades dricka vattnet från luftkonditioneringen, berättar filippiniern Jeffrey Masagca, 37.

Jeffrey Masagca hade kunnat vara en figur tagen ur en realistisk 1800-talsroman, från en tid då arbetares fackliga motstånd var en kamp på liv och död. Men för fiskaren handlade motståndet inte ens om fackliga rättigheter, utan om mänsklig värdighet. Han bor med sin fru och två barn i en liten enrummare i cement och betong, i en stekhet gränd i Teresa, öster om huvudstaden Manila. Filippinerna är en av de största reserverna för arbetskraft i en fiskeindustri som i Europa marknadsför sig som om den utgjordes av vita, medelålders män med skägg. 

20 timmars arbetsdag

Jeffrey Masagca har en kraftig baksmälla när han öppnar plåtdörren en tidig söndagsmorgon. Han vet att han dricker för mycket och för ofta på sistone. Det kommer jämte sömnsvårigheterna, de oförklarliga humörsvängningarna och ångesten. Liksom med mardrömmarna från hans mönstring som fiskare på ett taiwanesiskt fiskefartyg under pandemin, det 55 meter långa Hong Chin. Mitt i Indiska oceanen var han helt utlämnad, nio månader i sträck, utan kontakt med fastlandet.

– Vi arbetade 18 till 20 timmar per dygn, alla dagar i veckan. Jag var ny på jobbet och hade bara fått ett par dagars introduktionskurs till anställningen, berättar han. 

Så med utmattningen gjordes misstag; fiskar slet sig och saker trasslade till sig. Sanktionerna blev omedelbara från kapten och hans officerare.

– De slog mig huvudet, sparkade mig i magen. De drog in mina matransoner till ett mål per dygn, berättar han.

Ibland mulade officerarna hans ansikte med inälvor från fisk. Hans kamrater övertygade honom att allt skulle bli flera resor värre om han gjorde motstånd. Så han gjorde som de andra. Bet ihop, drack det illa renade havsvattnet de kunde få tag i, och ibland även vattnet från luftkonditioneringen. 

Dog av arbetsbelastningen

Flera kollegor blev ännu mer uttorkade av de följande diarréerna. En morgon, någonstans utanför Sydafrikas kust, vaknade inte hans britsgranne, en man i trettioårsåldern som var i god kondition när han mönstrade.

– Hans kropp hade redan börjat stelna när vi fann honom. Jag är säker på att han dog av arbetsbelastningen, säger Jeffrey Masagca.

När båtens kapten valde att förvara den avlidne landsmannens kropp bland fisken i båtens frys och fortsätta färden som om inget hade hänt blev det för mycket. Att de levande förnedrades kunde  besättningen ta, men inte föraktet för den döde. Det blev myteristämning.

– Vi krävde att fartyget skulle ta kroppen till land i Sydafrika. Vi var ett dussintal som inte längre ville jobba, minns Jeffrey Masagca.

Upproret lyckades. Men det kostade. Än i dag har inte Jeffrey Masagca fått mer än lite drygt 8oo dollar (eller runt 8000 kronor) för sina nio månader på slavbåten.

– Jag vill aldrig mer att han mönstrar på en båt. Att han arbetar utomlands kan jag förstå, men aldrig mer på havet, säger hans fru Cecilia, 26.

Omvärlden blundar

Efter ett par veckor i Filippinerna och i Taiwan börjar de flesta vittnesmålen från fiskare, så kallade migrant fishermen, likna varandra. Ur tårarna och skammen över att ha blivit lurade eller låtit sig bli lurade tar sig ett mönster av rå och cynisk exploatering form. Ett utnyttjande som omvärlden blundar för, hävdar sakkunniga.

– De här brotten mot mänskliga rättigheter händer tusentals kilometer bort och fisken som de fångar kan mycket väl hamna på våra tallrikar. Fångsten från de här långväga fiskeflottorna som använder filippinsk arbetskraft exporteras ofta till Europeiska unionen. Utan insyn och spårbarhet för konsumenter är det omöjligt att veta om tonfisken i din lokala närbutik är fångad av en fiskare under våldsamma och slavliknande förhållanden med stulen lön, säger Steve Trent, direktör och grundare av Environmental Justice Foundation, EJF.

Han får medhåll från fackliga, internationella nätverk som Internationella transportarbetarfederationen, ITF, i London. De för sedan länge en kamp för att konsumenter inte bara ska ta i beaktande hur beständigt fisket är, utan även under vilka arbetsförhållanden som den dras upp.

Botten av hierarkin

Problemet är att fiskarna är i botten av de globala sjöfararnas hierarki. 

– I princip finns det ingen fiskebåt över 24 meter som har en vit besättning, annat än som möjligen högsta befäl. All besättning är från det globala syd: Ghana, Filippinerna, Myanmar, Indonesien, säger Chris Willia, på ITF, i London och tillägger:

– Oftast är det en blandning av flera nationaliteter. Befälen vill inte ha en homogen grupp under sig, de föredrar att härska genom att söndra och ha en besättning med flera olika nationaliteter.

Han får medhåll av Gary Misa, på Sjöfararnas stödförening, APSU i Manila.

– Jag tror tyvärr att det kommer att ta lång tid innan fiskarna får samma villkor som de andra sjöfararna, säger Gary Misa.

Har inga rättigheter

Andra sjöfarare inom till exempel handelsflottan kan stödja sig på ett dokument som heter Magna Carta och som ska garantera ett minimum av rättigheter. Men inte fiskare.

Det hjälper till exempel i krav på säkerhetsutbildningar och hur man ska bete sig på en båt om olyckan är framme. Sådan utbildning är obligatorisk för andra sjöfarare och utförs bland annat på en kursgård med simbassänger, brandslangar, livbåtar och fartygsdäck utanför Manila.

– Fiskare får ingen utbildning alls att tala om. Vi gör vad vi kan för att få in dem i vad som kallas Convention 188. Men det kommer att ta tid, säger Gary Misa.

Han syftar på den text som den Internationella arbetsorganisationen, ILO, tog fram 2007, men som fortfarande inte har blivit verklighet. Med avsaknad av arbetsrätt följer också laglöshet, rovfiske och tystnadskultur. 


– Vi ser sällan det ena utan det andra. Fiskbeståndet sjunker snabbt över hela jorden, så allt fler fartyg fiskar efter mindre fisk. För att fortsätta vara lönsamma så vänder sig skrupelfria operatörer till illegalt fiske, trafficking, slaveri och andra brott för att sänka kostnaderna, säger Steve Trent på EJF.

Var i chocktillstånd

Den internationella fiskeindustrin ägnar sig i dag åt illegalt rovfiske, förstörelse av den biologiska mångfalden och inte sällan åt narkotikasmuggling. Jätten Kina har vid flera tillfällen visat sig ignorera internationell havsrätt och arbetsrätt. 

Den filippinske fiskaren Jonathan Baclor, 30, fick slita 20 timmar om dygnet på två kinesiska fartyg, först i Arabiska sjön i Indiska Oceanen och sen utanför Falklandsöarna i södra Atlanten.

– Vi fick sova mellan klockan tre och sex på morgonen, resten av tiden arbetade vi. Vi bottentrålade också med tunga stenar. I våra nät fastnade massor av sönderslitna korallrev, säger han.

Bottentrålning liknas ofta med att plocka blommor med schaktmaskin. Det pågår kampanjer för att få det förbjudet i så stor utsträckning som möjligt då det är en katastrof för både klimatet och den biologiska mångfalden. Liksom Jeffrey Masagca i Indiska oceanen fick Jonathan Baclor skära av fenorna på hundratals hajar.

– Jag har förstått att det är både dåligt och olagligt, men vad skulle jag göra? Jag var tvungen att göra som officerarna sa, säger Jonathan Baclor.

Han har nu lovat dyrt och heligt att aldrig mer ta värvning på ett kinesiskt fartyg.

– När jag kom hem så var jag länge i chocktillstånd. Jag kunde inte förstå att jag hade överlevt, säger han.

Vilda Västern

Strax innan midsommar i år togs frågan om bottentrålning upp under en FN-konferens om världshaven i franska Nice. Främst i fråga om hur det ska kunna förbjudas på fler områden om FN:s havsfördrag blir verklighet innan slutet på 2025. Havsfördraget, som Sverige skrev under 2023, ska ge möjligheter att skydda större ytor vatten, även utanför territorialgränserna. Åtminstone i teorin. Än så länge förblir haven ett Vilda Västern utan sheriff.

Stormakter som Kina lägger också under sig hamnar och fiskevatten genom påtryckningar på fattigare stater. År 2007 så investerade till exempel Sri Lanka 300 miljoner lånade dollar från Kina för att bygga ut sin hamn (med kinesiska företag). Tio år senare tvingades de överlämna kontrollen till Kina eftersom de inte kunde betala tillbaka.

– Trots att Peking hävdar att de följer lagar och regler för sin flotta för fjärrfiske så kommer det hela tiden bevis på motsatsen, säger Steve Trent, direktör på Environmental justice foundation, EJF.

Men inte heller i Taiwan är situationen önskvärd. På det taiwanesiska fartyget där Jeffrey Masagca misshandlades var laglösheten lika stor som respekten för den biologiska mångfalden var obefintlig.

– Jag tror att vi måste ha skurit av fenorna på kanske tusen hajar. När vi väl kom i hamn så vägde enbart fenorna 140 kilo, säger han.

Laglösheten till havs blir inte bättre av de geopolitiska förvecklingarna. Taiwan är en av de största fiskenationerna och ett nav i den globala fiskhandeln. Men under 1980-talet lyckades Kina få Taiwan utkastat från Interpols samarbete. Ren galenskap, anser John Coyne, direktör för det nationella säkerhetsprogrammet på det australiensiska institutet för strategiska studier, ASPI.

– Taiwan som har en av världens största långdistansflottor spelar en central roll. Många av de här fartygen opererar i områden med svag brottsbekämpning, lite insyn och skumma ägarförhållanden. Allt detta blir en perfekt grogrund för trafficking och modernt slaveri, säger han.

Facket motarbetas

En stor del av den taiwanesiska fiskeflottan utgår från den södra delen av ön, där hamnarna Donggang och Kaohsiung ligger. Det är här som eldsjälen Alisson Lee, 61, sen flera år försöker bygga upp en facklig verksamhet för de utländska fiskarna i YMFU. Men det är som att bygga på kvicksand.

– Nationellt så uttalar man en massa goda intentioner, men i verkligheten så motarbetas vi av de lokala myndigheterna. De senaste tio åren har situationen bara förvärrats för de utländska fiskarna, säger hon. 

Alisson Lee berättar att hon just har avslutat en studie av arbetsförhållanden på 92 fiskebåtar i de taiwanesiska hamnarna. 

– På två av de 92 båtarna var arbetsförhållandena korrekta, säger hon.

Hennes fackliga arbete kräver uthållighet och en förmåga att glädja sig för droppar i havet. Men ibland också att låta tårarna komma.

– För ett par veckor sen kom en indonesisk familj till en uppgörelse efter att deras pappa och make blivit ihjälslagen på en fiskebåt. Det har tagit tio år sen jag först började arbeta med fallet, säger Allison Lee. 

Anställa av agenturer

Nere i Donggangs hamn räknar fiskaren Ramon, 44, åren i tiotal som han har arbetat långt från sin familj i Indonesien med att dra upp tonfisk. Tillsammans med sina kollegor bor han på sin arbetsgivares båt. Vi måste huka oss och lysa upp med en ficklampa för att hitta det mörka kyffet på ett par kubikmeter där han sover under däck.

Det luktar av fukt, tjära och bränsle. 

– Där borta på andra sidan sover ytterligare tre till. Vi har också en dusch. Ja, med kallt vatten, men ändå, säger Ramon.

När solen går upp följande morgon inspekteras båten av de lokala myndigheterna. Men det är inte hytten, råttorna eller sängen som mäts.

– Vi kollar att de respekterar kvoten av tonfisk och att ingen tonfisk väger mindre än trettio kilo. Ja, alltså vi kollar fisken, inte fiskarnas förhållanden, säger inspektörernas gruppchef som inte vill träda fram med sitt namn utan tillstånd från sina överordnade.

– Fiskarnas villkor är lite komplicerat. De är ju i regel anställa av agenturer utomlands, så ja det är vad det är, säger han.

Text: Magnus Falkehed

Bild: Ezra Acayan