Unga mödrar

Dardennebröderna har ännu en gång lyckats skapa ett socialrealistiskt mästerverk. Det konstaterar Jon Andersson som sett de belgiska filmbrödernas nya film “Unga mödrar”, som har svensk premiär i helgen. 

Jean-Pierre och Luc Dardenne har gjort sig kända för socialrealistiska skildringar av människor som lever i utsatthet. Oftast är det barn eller unga vuxna som står i centrum. Som i “Tori och Lokita” från 2023. En film som handlar om tonårsflickan Lokita (Joely Mbundu) och den unge pojken Tori (Pablo Schils) som flytt från Kamerun och Benin för att försöka skapa sig ett bättre liv i Belgien. Väl där utnyttjas de av hänsynslösa människosmugglare och droghandlare.

Ett annat exempel är den den Cannesprisade filmen “Barnet”från 2005. Filmen kretsar kring 20-årige Bruno (Jérémie Renier). En kille som försörjer sig och flickvännen Sonia (Déborah François) genom att begå olika småbrott. Men när han säljer parets nyfödda bebis till ett adoptiosnätverk på svarta marknaden inser han till slut att han gått för långt. 

Fått barn tidigt

Dardennebrödernas nya film “ Unga mödrar” handlar om fem unga kvinnor eller flickor (den yngsta är inte mer än 15 år) som fått barn tidigt i livet. De kommer alla från svåra ekonomiska och sociala förhållanden och saknar ansvarsfulla föräldrar eller släktingar som kan ta hand om dem och deras barn. De bor därför alla på ett hem för unga mammor.  Där är tanken att de ska lära sig att ta hand om sina barn så att de sedan ska kunna klara sig själva. 

Jessica (Babette Verbeek) försöker knyta kontakt med sin mamma, som lämnade henne vid ung ålder. Hon vill försöka förstå varför hon blev lämnad så att hon inte gör samma misstag själv. Perla (Lucie Laruelle) har ett annat problem. Hon försöker desperat övertyga sin struliga pojkvän att han ska flytta in med henne och bebisen i en lägenhet så att de kan vara som en riktig familj. 

Ariane (Janaïna Halloy Fokan) har bestämt sig för att hon vill adoptera bort sin dotter. Men beslutet möts av stort motstånd från hennes mamma. Detta trots att mamman själv aldrig varit någon bra förälder och låtit dottern växa upp i ett hem präglat av våld och alkoholmissbruk.  I ytterligare en sidohistoria får vi träffa Julie (Elsa Houben). Hon är en före detta narkoman som försöker skapa ett nytt liv med sin pojkvän och deras gemensamma barn. I en femte och lite kortare historia ser vi Naima (Samia Hilmi) som fått kämpa för att få sin muslimska familj att acceptera henne och hennes bebis. 

Fantastiska skådespelare

Filmen skulle från början ha handlat om en ung mamma som försöker knyta an till sin bebis. Men när  Jean-Pierre och Luc Dardenne  besökte ett riktigt hem för unga mödrar i belgiska Liège, där filmen också utspelas, för att göra research insåg de snart att det fanns så mycket att berätta om dessa flickors situation. Det räckte inte med en karaktär. Ett helt riktigt beslut. Filmskaparna lyckas på ett mycket skickligt sätt att berätta de fem tjejernas berättelse och ge både djup och mening åt varje karaktär. 

Mycket av det har att göra med de fantastiska skådespelarna. Det känns trovärdigt och äkta. Vi känner verkligen med Ariane, som vill skapa ett bättre liv för sin dotter och därför tar det svåra beslutet att adoptera bort henne. Detsamma gäller historien om Perla som efter ett tag börjar inse att hon måste uppfostra sitt barn på egen hand eller Julie som försöker kämpa mot sitt sug efter droger för att kunna starta ett nytt liv med sitt barn och sin pojkvän.

Djup och värme

Manuset (som fick pris på Cannesfestivalen) är mycket skickligt gjort. Den rappa och naturalistiska dialogen bidrar till känslan av autenticitet. Det här är en film som handlar om riktiga människor med riktiga problem, långtifrån Hollywoods klichéer.

Att bröderna Dardenne har en bakgrund som dokumentärfilmare är något som märks i alla deras spelfilmer. Men frågan är om det någonsin varit så tydligt som här. Kameran är sällan stilla och följer de unga tjejernas steg nära oavsett om de befinner sig på mödrahemmet eller ute på stan. Avsaknaden av filmmusik bidrar ytterligare till den naturalistiska känslan. 

“Unga mödrar” är utan tvekan en av årets bästa filmer. En film som innehåller både djup och värme. Det finns ingen film från 2026, förutom möjligen ”Hind Rajab – rösten från Gaza”, som berört mig så mycket. Betyget är givet. Fem av fem. Dardennebröderna har ännu en gång lyckats skapa ett socialrealistiskt mästerverk. 

Jon Andersson