USA Erik Åsard skriver om en teveserie som påverkade politiken i USA.
Hösten 1978 påbörjade jag ett forskarår i USA. Jag mötte ett land i snabb politisk och kulturell förändring, fast hur omvälvande den skulle bli kunde ingen ana då. För samtidens liberaler fanns det åtskilligt att glädjas åt.
Jimmy Carter hade just upplevt sin största triumf som president, Camp David-avtalen som gjorde slut på fiendskapen mellan Egypten och Israel. I kongressvalet samma år lyckades Demokraterna behålla majoriteten i båda husen. Kvinnorna och minoriteterna flyttade stadigt fram sina positioner, lyckligt ovetande om den furiösa backlash som väntade ett halvsekel senare.
På Oregonuniversitetets campus skyndade stressade studenter förbi, ofta med en färsk papperstidning i näven.
Lägereldstevens gyllene epok
Under min tid där var jag inneboende hos en familj som hade en tv-apparat i snart sagt varje rum. Nånstans i huset stod en tv städse påslagen, och på kvällarna samlades hela familjen för att titta på populära sitcoms som ”Happy Days” och ”M*A*S*H”. Det var lägereldstevens gyllene epok, och inget program samlade större publik än ”All in the Family” som varje vecka inbringade tv-bolaget CBS enorma annonsinkomster. Under sin storhetstid hade det som mest uppemot 100 miljoner tittare, en siffra som inget nutida program kommer i närheten av. Jag såg åtskilliga episoder och roades av den ofta fyndiga och fräna ordväxlingen mellan aktörerna.
”All in the Family” var inte bara populärt utan också kontroversiellt. Det skapades av den progressive producenten Norman Lear som med en brittisk serie som förlaga (”Till death us do part”) ville göra en annorlunda show, en som inte enbart skulle underhålla utan också belysa tidens stora stridsfrågor. Aborter, sex, skilsmässor, droger, rasism, feminism, religion, Vietnam, Richard Nixon och Watergate var några av de många ämnen det tvistades om i tv-familjen. Den bigotte fadern Archie Bunker (Carroll O’Connor) råkade ideligen i gräl med dottern och hennes make, båda barn av 60-talets upprorsrörelser. Modern Edith (Jean Stapleton) gjorde sitt bästa för att tona ner kontrahenterna och agera medlare.
De orädda ämnesvalen ledde till återkommande protester från moralens väktare och från olika grupper som ansåg sig baktalade. Mest kritik inkom från judiska och polsk-amerikanska kretsar (svärsonen hade polskt påbrå). Men ”King Lear”, som tidskriften Time kallade honom, stod på sig och kunde avvärja de missnöjda genom att hänvisa till de skyhöga tittarsiffrorna, ett svårslaget argument i kommersiell television som de tvehågsna ägarna vanligtvis böjde sig för. Nothing succeeds like success.
Om detta trendsättande program skriver medieforskaren Oscar Winberg i den nyutkomna boken Archie Bunker for President. How One Television Show Remade American Politics (The University of North Carolina Press). Det är en exemplarisk och rappt skriven fallstudie, byggd på arkivforskning och intervjuer. Winberg redogör ingående för hur produktionen gick till, hur showen mottogs av publiken och diverse aktivister och hur prominenta politiker försökte dra nytta av dess breda popularitet.
Nixon insåg tidigt seriens slagkraft och skulle gärna velat ha stöd av Archie Bunker i presidentvalet 1972. Rollfiguren hade sina mest hängivna anhängare bland vita manliga arbetare, en eftertraktad väljargrupp som i växande grad röstade på Republikanerna. Men den liberale Carroll O’Connor hade inget till övers för Nixon och valde i stället att aktivt kampanja för hans motståndare, den radikale demokraten George McGovern, dock med påvert resultat (McGovern förlorade stort).
Användes för politiska syften
En pikant detalj som inte nämns är att Lear först erbjöd rollen som Archie till legendaren Mickey Rooney, som bestämt avböjde när han fick intrigen klar för sig. Även Harrison Ford, som var tänkt att spela svärsonen, hade svårt för den fördomsfulle familjefadern och tackade nej (rollen gick i stället till Rob Reiner). De var inte ensamma om att missbedöma seriens potential. Så länge den sändes (1971–79) rasade en debatt om huruvida den förstärkte rådande fördomar eller snarare fungerade som ett motmedel genom att friskt skämta om dem. De vitt skilda åsikterna bidrog till att bibehålla intresset för den dysfunktionella familjen.
Den mest givande delen av boken handlar om hur intressegrupper i skilda läger försökte använda serien för att främja sina politiska syften. Bäst lyckades kvinnorörelsen som via feministledaren Virginia Carter fick möjlighet att ge synpunkter på vissa manus och ordna förhandsvisningar för utvalda grupper, initiativ som i dag skulle förkastas som ”woke”. Men debatten mobiliserade även den politiska högern, särskilt efter att Högsta domstolens historiska beslut 1973 gjorde abortfrågan glödhet. Det var en utveckling som på sikt gynnade Republikanerna och hjälpte Ronald Reagan vinna valet 1980.
När Winberg ska summera seriens betydelse konstaterar han att den genom sina ämnesval vidgade debatten och förändrade vad som kunde sändas på prime time. Därigenom påskyndade den fusionen av politik och underhållning, en trend som vunnit terräng även här. I någon mån påverkade den också det politiska livet i stort, men hur mycket och hur varaktigt är svårt att veta. Frågan är komplex, och just därför önskar man att författaren hade diskuterat den närmare.
Konservativt motstånd
En annan slutsats man kan dra av studien är att kändisarnas och populärkulturens inflytande i politiken ofta överskattas. Carroll O’Connor hade trots sin ställning som ”Amerikas mest kända ansikte” ringa framgång när han engagerade sig i olika valrörelser. Detsamma gäller Jean Stapleton som aktiverade sig helhjärtat i kampanjen för ERA, ett författningstillägg för att stärka kvinnornas rättigheter. Förslaget väckte starkt konservativt motstånd och har aldrig formellt ratificerats. I fjolårets presidentval hjälpte det föga att Kamala Harris fick stöd av en räcka stjärnor med Taylor Swift i spetsen. Den brottsdömde skrävlaren och antifeministen vann ändå.
Det hindrar inte att bokens huvudfigur än i dag är en levande referenspunkt i offentligheten. Winberg avslutar med att citera en gammal välkänd och sliten graffititext i New Yorks tunnelbana: ”Archie Bunker for President”. Under den har någon tillfogat två ord av betydligt färskare datum: ”He is.”
Erik Åsard, författare och professor emeritus i nordamerikastudier, Uppsala universitet
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
