Minnesord Han lämnar ett tomrum som ingen kan fylla.
Det är Björn Elmbrants röst från Sveriges Radio jag tänker på allra först, när jag får reda på att han gått bort.
Björn hade en övertygande melodisk och lyssningsbar stämma. En fantastisk radioröst.
Han hade en förmåga att göra komplicerade sammanhang begripliga. Han satte punkt på rätt ställe. Han kunde leverera utan att staka sig, meningarna satt som ett smäck. Han var vän med det svenska språket. En sak är att kunna hantera bokstäverna och kunna skriva bra, men Björn var precis och koncis både i skrift och tal, i direktsändning enastående.
En naturbegåvning.
Men för att kunna leverera måste man läsa på. Du är aldrig bättre än din senaste sändning eller text. I samband med att hans första bok kom ut på vårt bokförlag Atlas berättade han för Jesper Bengtsson (då förlagschef) om ett enormt ”arkivskåp”, där han samlade tidningsklipp i temaflikar. Saker som var bra att ha. Rejäl research är grunden för god journalistik. Den frodas bäst med fakta och kunskap, erfarenhet och perspektiv. Då är det möjligt att leverera på en hög nivå. Länge.
Vi såg upp till Björn
Vi yngre såg upp till Björn, såg hans integritet och självständighet, professionalism och engagemang. Det är lätt att bli nostalgisk dagar som dessa. Och fråga sig om inte Björn var en del journalistikens guldålder. Var Björn ”the last man standing”? För nu är pressen hög, tiden knapp och redaktionerna anorektiska.
Björn hade arbetat som journalist och politisk reporter sedan 1960-talet, och formades förstås av tidsandan under de åren. Han hade varit på Rapport och var chefredaktör för Nya Norrland, innan han kom till radion, där han en period var chef för Ekot och sedan under många år politisk kommentator. Han blev något av en institution. Han representerade i mina ögon god public servicejournalistisk, som var och ska vara oberoende och kritisk, ifrågasättande och analyserande, utbildande och folkbildande. Han hade förmågan att skaka av sig sina egna politiska preferenser när sändningen satte igång.
Det var helt logiskt att han tilldelades Lukas Bonniers stora journalistpris år 2000 ”för informativa, analytiska och spetsiga perspektiv på politiska och ekonomiska frågor”.
Under radioåren inledde Björn ett betydande författarskap. Arkivskåpet kom säkert väl till pass när han skrev ”Politikens ABC”. Biografierna om Olof Palme och Thorbjörn Fälldin står sig fortfarande som högklassiga verk om två centrala svenska politiker under senare delen av 1900-talet. ”Så föll den svenska modellen” var inledningen på ett bärande tema i Björns senare journalistiska liv och värv. Som skulle resultera i ett antal böcker som på olika sätt belyste och synliggjorde skiftet från keynesianism till nyliberalism, från blandekonomi till marknadsdominans. Det började med Thatcher och Reagan på 80-talet. Björn bevakade och följde skiftet också i den svenska modellen de där åren. Efter 1989 då vi klev in i globaliseringens tidevarv inleddes marknadsideologins segertåg runt om i världen. Björn var tidigt ute och skrev om det här epokskiftet, vars långsiktiga konsekvenser vi lever nu lever med fullt ut.
Björn Elmbrant kom även att bli mycket viktig för oss på Arena. Som skribent och författare, som inspiratör och vän. Vi hade ett samarbete som sträckte sig över tre decennier.
Blev en storsäljare
Det inleddes när vi startade tidskriften Arena 1993. Björn Elmbrant blev en återkommande medarbetare. Jag minns att han skrev om en avhandling om den malmöitiska modellen, som också den började krackelera. Han var ju själv en Malmöpåg. På den vägen var det. Särskilt en artikel förtjänar att nämnas för att påminnas om att det var många som lyssnade på Björns röst. Han skrev om den svenska demokratin kris i Arena. Det blev sedan en hel bok, hans första på Atlas, som fick titeln ”Dom däruppe, dom därnere”. Den blev en storsäljare. Björn Elmbrant konstaterade där att ”Demokratin har kommit lite på mellis”. Ännu ett uttryck för att alltid kunde alltid hitta träffsäkra formuleringar. En som läste var dåvarande statsminister Göran Persson som blev orolig och tillsatte en demokratiutredning, som kom att ledas av den tidigare kultur- och utbildningsministern Bengt Göransson, vars slutrapport fick namnet ”En uthållig demokrati! Politik för folkstyret på 2000-talet”.
Det blev sedan en lång rad böcker på Atlas varav flertalet laborerade på samma tema, men med olika ingångar. Det handlade om demokratins och välfärdsstatens tillbakagång. Om de ökade klyftorna och spänningarna i landet och i världen. Om den globala maktförskjutningen till förmån för internationella storbolag och finanskapitalister. En av Björns böcker hade för övrigt titeln ”Hyperkapitalismen”. Björn var här mycket uthållig och konsistent. Vilket har boktitlar bär vittnesbörd om. ”Dansen kring guldkalven” handlade om de som nu tjänade stora pengar på börsen och stigande tillgångsvärden, utan att den reala ekonomin växte nämnvärt. Boken fick lysande recensioner och sålde mycket, mycket bra.
Det som hänt det senaste decenniet efter Brexit och Trumps första valseger bekräftar bara att Björn var något viktigt på spåren. I ”Innan mörkret faller” drog han paralleller till 1930-talet. En jämförelse som fått en skrämmande aktualitet bara de senaste två tre åren. Många av hans böcker finns inte bara på biblioteken utan även på Bokus och Bokbörsen, för alla som vill få perspektiv på allt som händer nu.
Lite av en outsider
När vi startade Dagens Arena 2007 blev Björn Elmbrant en av ledarskribenterna, han hade då precis lämnat sin fasta anställning på Sveriges Radio. Vi träffades varje måndag morgon för att diskutera veckans frågor. I sexton år diskuterade vi vilka ledarteman vi skulle välja. Björn var alltid förberedd och hade en lista på saker han ville skriva om eller sådant han tyckte att någon annan skulle ta sig an. Han hade en stark vilja och hade ju varit chef. När jag söker på Dagens Arena hittar jag uppemot 700 texter han skrev för Dagens Arena.
Det var en ynnest att ha fått samarbeta med och jobba med Björn Elmbrant. Okuvlig och ihärdig. Kritisk men också alltid uppmuntrande. Där fanns allvaret med även skojet och skrattet. Jag minns särskilt några av hans anekdoter från mediala tider när vi andra inte varit med. Det var anekdoter från ett långt liv i mediernas och politikernas värld. Han var för övrigt kanske lite av en outsider i båda. Björn valde sin egen väg. Jag minns exempelvis att han som chefredaktör på Nya Norrland själv skrev insändare från ”andra sidan”. Allt för att få igång debatten. Och historien om den där ledaren som alltid låg och väntade om en ledartext inte levererades, och inget annat fanns allt tillgå. Rubriken löd ”Dödläge i Geneve”. Geneve var ju på den tiden de internationella organisationernas och förhandlingarnas eldorado.
Vilket läge det är nu vet jag inte riktigt. Jag är innerligt tacksam över att ha fått samarbeta med Björn Elmbrant. Det är så sorgligt att han inte längre finns bland oss. Han lämnar ett tomrum efter sig som ingen kan fylla. Jag saknar Björns röst. Vi har inget annat att göra än att låta oss inspireras av den.
Håkan A Bengtsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
