Sydostasien Osäkerheten i det sedan länge splittrade Sydostasien kommer att bestå så länge Trump sitter kvar vid makten. Det skriver Bertil Lintner.
Nu i maj träffades ledare för de kinesiska och thailändska arméerna i Beijing för att diskutera läget i regionen och stärka vad som beskrevs som ”strategiskt samarbete”. Mötet kom efter att de två länderna genomfört en gemensam marinövning utanför den kinesiska Guangdong-provinsens kust och en rad liknande manövrar. Det är uppenbart att mycket har hänt sedan Kina understödde det thailändska kommunistpartiets väpnade upprorsrörelse och Thailand var USA:s närmaste bundsförvant i Sydostasien. Den omvandlingen började visserligen redan på åttiotalet men har blivit tydligare under de år som gått sedan dess. Och nu när Donald Trump flyttat in i Vita Huset och hotar med höga strafftullar mot inte bara Thailand utan alla andra länder i regionen har brytningen blivit markant. USA tappar mark i hela Sydostasien och Kina stärker sina positioner inom allt från militära angelägenheter och diplomati till handel, investeringar och utbyte inom undervisningssektorn.
Opålitlig partner
Alla försöker nu finna svar på vilket förhållande de ska ha till det nya USA, ekonomiskt, politiskt, emotionellt och socialt. Detta har skapat osäkerhet i regionen — och fört med sig nya, antiamerikanska stämningar inom den allmänna opinionen. Det är kanske mest påtagligt inom det civila samhället — bland dem människorättsorganisationer, institutioner som bistår flyktingar och exilmedia från till exempel Myanmar — som under Trumps styre förlorat det ekonomiska stöd de fick tidigare från den amerikanska statens olika organ.
Trump har också stängt ner USA:s ”soft power” i form av sändningar på lokala språk på Voice of America och Radio Free Asia. Det var knappast förvånande att Kina i ett officiellt uttalande välkomnade nedläggningen av de två radiostationerna, som i åratal försett folk i regionen med ocensurerade nyheter. Detta gäller i synnerhet i militärstyrda Myanmar, där Voice of America och Radio Free Asia hade många lyssnare, men även andra länder med auktoritära regimer som Kambodja, Vietnam och Laos. Och givetvis Kina och Tibet.
Förtroendet har sjunkit
Samtidigt som USA hotar med strafftullar höll försvarsministern Pete Hegseth ett tal vid ett möte i Singapore där han lovade att ”försvara regionen mot kinesisk aggression”. Mötet ägde rum i maj och det gick inte att ta miste på reaktionen från publiken. Tystnad. Långt ifrån alla i Sydostasien är positivt inställda till Kinas politiska och ekonomiska expansion och vill gärna se en balans där USA spelar en viktig roll, men den nuvarande amerikanska regeringen har blivit en opålitlig partner.
När Trump i april offentliggjorde de strafftullar han ville införa på import från länder i regionen blev det 37 procent för Thailand, 49 procent för Kambodja, 46 procent för Vietnam, 32 procent för Indonesien, 24 procent för Malaysia, 25 procent for Singapore och 18 procent för Filippinerna. Och en klumpigare diplomati i det läget än den Hegseth gav uttryck för i talet i Singapore får man leta efter. Förhandlingar pågår med flera av länderna i regionen, men förtroendet för USA har sjunkit katastrofalt. Malaysias premiärminister Anwar Ibrahim sade redan innan Hegseths tal att han efterlyste ”ett närmare handelssamarbete med Kina, då med tanke på de tullar som införts av Trumps regering”.
Få accepterar Kina
Men få är beredda att acceptera Kina som regionens enda, eller ens främsta, utvecklingspartner. Kina är också en imperialistisk makt som kör över svagare grannländer. I Myanmar, ett land som slitits sönder av inbördeskrig i decennier, har Kina nära förbindelser med den styrande militärjuntan samtidigt som de etniska rebellarméerna har tillgång till kinesiska vapen. Kina spelar på båda sidor i kriget för att försäkra sig om makt över den landkorridor som Myanmar utgör från södra Kina till Indiska oceanen. Den är viktig för att kringgå Kinas nu viktiga handelsleder genom det omstridda Sydkinesiska havet och trängseln i det smala Malackasundet.
Det utfattiga Laos är så svårt skuldsatt till Kina att man varit tvungen att överlämna sitt elektricitetsnät till kinesiska intressen när lånen inte kunde betalas. I Kambodja har Kina utnyttjat sina nära förbindelser med landets auktoritära regering — som västvärlden håller på behörigt avstånd — för att få privilegier, som att bygga en ny flottbas i ett land som officiellt skall vara neutralt. Kina gör dessutom anspråk på samtliga öar, kobbar och skär i Sydkinesiska havet och har därmed territoriella konflikter med Filippinerna, Vietnam, Malaysia, Brunei och längst i söder Indonesien. Det råder helt skilda meningar om var havsgränserna ska dras. Sammandrabbningar har tidigare ägt rum mellan Kina och Vietnam och under senare år mellan Kina och Filippinerna.
Vilka alternativ finns?
Men vad finns det för alternativ till Kinas hegemoniska ambitioner och USA:s arrogans och brist på förståelse för lokala känslor och intressen? Ett är närmare samarbete mellan länderna i regionen, men blocket ASEAN, the Association of Southeast Asian Nations, har hittills visat sig helt ineffektivt när det gäller att lösa lokala och regionala konflikter. Blockets tio medlemsländer – Thailand, Malaysia, Singapore, Indonesien, Brunei, Filippinerna, Vietnam, Laos, Kambodja och Myanmar – styrs av de två kardinalprinciperna ”samstämmighet” och ”icke-inblandning i interna angelägenheter”, vilket gör det omöjligt att göra något annat än att hålla regelbundna möten.
Konflikten i det av Indonesien ockuperade Östtimor ansågs vara en intern angelägenhet, så man gjorde ingenting. Till slut var det FN och Australien som ingrep och såg till att resultatet av en folkomröstning om självständighet, som hölls 1999, blev verklighet. Just nu pågår en gränskonflikt mellan Thailand och Kambodja där ASEAN på grund av sina principer inte kan vidta några som helst åtgärder. Kambodja bojkottar vissa thailändska varor och thailändarna har sänt trupper till den omstridda gränsen. ASEAN har också avstått från att ens försöka medla i tidigare gränskonflikter mellan Thailand och Kambodja – och mellan Malaysia och Filippinerna över Sabah på norra Borneo, mellan Vietnam och Kambodja, Laos och Thailand, samt muslimsk gerillaverksamhet över gränsen mellan Thailand och Malaysia.
Sydkorea och Japan
Två analytiker i regionen, japanen Rintaro Nishimura och sydkoreanen Park Jinwan, föreslår i en artikel i marsnumret av det sydkoreanska magasinet Global Asia att deras två respektive länder kan spela en roll: ”I takt med att USA under president Donald Trump hänger sig åt ekonomisk nationalism och implementerar radikala tullåtgärder som inte skiljer på vänner och fiender, allt med syftet att återuppbygga USA:s egen produktion av varor och tjänster, kan Japan och Sydkorea framstå som viktiga skydd mot en global systemkollaps. Tillsammans förfogar dessa två nationer över nästan sju biljoner dollar i ekonomisk styrka och har den tekniska skicklighet som behövs för att bibehålla globala leveranskedjor.”
Men Sydkorea och Japan har också problem med att samarbeta effektivt. Både Sydkorea och Japan är demokratier med starka, öppna marknadsekonomier och traditionellt sett är de nära allierade med USA, som har tiotusentals soldater stationerade i bägge länderna. Men den amerikanska närvaron är det enda som binder dem rent strategiskt. Sydkoreanerna har inte glömt den förnedring de fick utstå under det japanska kolonialstyret, som varade från 1910 till 1945.
Osäkerheten består
Ett geopolitiskt samarbete med Japan och Sydkorea som ledande krafter ter sig därför ytterst avlägset. Och enligt den officiellt pacifistiska grundlag Japan antog efter andra världskriget råder begränsningar på vad man kan göra rent militärt utanför det egna territoriet. Nu börjar de bestämmelserna luckras upp och den japanska militären samarbetar med bland annat Indien – och då med den gemensamma fienden Kina i åtanke – men hinder kvarstår för att Japan ska bli en regional stormakt med geostrategiska visioner. Sydkoreas regering är å sin sida helt koncentrerad på investeringar och bilateral handel.
Osäkerheten i det sedan länge splittrade Sydostasien kommer därför att bestå så länge Trump sitter kvar vid makten och det blir inte bättre av att han är helt oberäknelig och ofta ändrar positioner från en dag till en annan. Kineserna är självfallet helt medvetna om detta och vet hur de skall spela sina kort. Så trots Hegseths tal om att försvara regionen mot ”kinesisk aggression” är det, vare sig folk och regeringar vill det eller inte, Kina som kommer att bli vinnaren i maktspelet i Sydostasien. USA har redan skjutit sig själv i foten.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
