Trump – den amerikanska demokratins dödgrävare?

USA Hur mycket kommer Trump att hinna rasera? Det frågar sig Börje Ljunggren.

Låt oss erkänna det, skriver Harvard-professorn och kolumnisten Stephen Walt i tidskriften Foreign Policy den 10 september:

”Det är svårt att låta bli att titta på en video om en flygolycka eller demoleringen av en byggnad, och man känner samma oroande fascination när man ser Trump-administrationens hantering av USA:s utrikespolitik. Vi har platser på första parkett till den största frivilliga likvideringen av en stormakts status och geopolitiska inflytande i modern historia: Resultaten är dramatiska och alarmerande, men det är nästan omöjligt att titta bort. Och det har gått mindre än åtta månader.”

Tio punkter

Walts analys förtjänar att förmedlas. I tio polemiska, väl underbyggda punkter sammanfattar han sin dom över ”Trumps värsta blunders, hittills” i förhållande till omvärlden. I korthet:

1. Det horribla, fruktansvärda handelskriget med godtyckliga strafftullar, ett agerande som är både ekonomiskt illitterat och geopolitiskt dåraktigt.
2. Anspråken på Grönland, Kanada och mycket mer. Idén att göra Kanada till USA:s 51:sta delstat och de höga strafftullarna mot landet kan på ett bestående sätt ha skadat relationerna till en exceptionellt god granne.
3. Agerandet på sätt som fjärmar allierade och länder som Indien, förenar andra länder mot USA, och gynnar Kina.
4. Grönt ljus för Israels folkmord i Gaza. Att ge generöst och villkorslöst stöd till Israel trots dess handlingar i Gaza och på Västbanken gör inte amerikaner säkrare, rikare eller mer respekterade runt om i världen.
5. Låtit Putin ”vittja hans fickor” i Ukrainafrågan. Trumps tro att han kunde avsluta kriget genom att kritisera Ukrainas ledare och blidka Rysslands president Vladimir Putin var i bästa fall naivt. Allt bekräftar att Trump är en slarvig och oskicklig förhandlare som är mer intresserad av att få uppmärksamhet än av att göra verkliga framsteg mot fred.
6. Vänt den gröna revolutionen ryggen, och prioriterat oljeutvinning i en tid då utsläpp av växthusgaser driver upp de globala temperaturerna, förvärrar farliga väderhändelser och hotar miljontals liv runt om i världen.
7. Gjort meningslösa uppvisningar av militär styrka. Trump vill undvika nya ”forever wars”, men använder flygstridskrafter i korta kampanjer mot svaga motståndare. Problemet är att dessa halvt slumpmässiga krigshandlingar inte tjänar något konkret strategiskt syfte.
8. Försöken att ta över den amerikanska centralbanken. Förtroendet för USA:s penningpolitik och dollarn som reservvaluta förutsätter att den inte skräddarsys efter en presidents personliga intressen eller nycker.
9. Institutionaliseringen av inkompetens genom utnämningar av personer som inte är kvalificerade för de positioner de innehar, har liten eller ingen erfarenhet av att leda stora organisationer, och som valts för sin personliga lojalitet mot presidenten.
10. Fördumningen av USA genom att underminera forskning och högre utbildning. Landets president borde ”arbeta övertid för att behålla en dominerande position inom de flesta områden inom vetenskap, teknologi och utbildning – särskilt om han förstod hur hårt Kina arbetade för att gå om USA”.

Trumps ”team” verkar, konstaterar Walt sammanfattningsvis, ”ovanligt okänsligt för fakta, bevis, logik eller lärdom”, vilket innebär att ”den här listan över utrikespolitiska misstag kommer att bli mycket längre med tiden”. Det betyder ”en systematisk strimling” av USA:s trovärdighet och mjuka makt, makten att attrahera andra genom sitt exempel.

Fjärmade demokraterna från traditionella grupper

På hemmaplan har Trump, konstaterar Walt, ”beordrat trupper ut på gatorna i landets huvudstad, samlat ihop och deporterat människor utan rättssäkerhet och brutit mot lagen på otaliga andra sätt, och hela tiden berikat sig själv och sin familj, hedrat upprorsmakare och straffat dem som försökt hålla dem ansvariga. Endast andra blivande autokrater kommer att se dessa handlingar som något att beundra, efterlikna eller följa.”

Dessa systemhotande insatser är förstås inte bara  fullblodsnarcissisten Trumps verk, även om han under sin andra mandatperiod också överträffat sina mest devota anhängares fantasi. Tillståndet i ett alltmer polariserat USA var uppenbarligen, tragiskt nog, ”moget” för Trumps demagogi. I sin mycket läsvärda självbiografi ”Coming up short – a memoir of my America”(2025) konstaterar Robert Reich, en av USA:s mest skarpsinniga bedömare, att Trump och Trumpismen är ”konsekvenser och inte orsaker”. Demokraternas satsning, med början under Clintons tid som president, på medelklassen och det urbana, professionella USA var en viktig faktor. Hillary Clintons presidentvalskampanj 2016 med hennes föraktfulla tal Trumps anhängare som ett bedrövligt anhang (”basket of deplorables”), tillika ”icke-amerikanskt”, fjärmade henne och partiet ytterligare från viktiga grupper av traditionella demokrater.

Det faktum att Trump kunde vinna ett andra val, trots hans agerande efter valförlusten 2020, visar på djupet i samhällets polarisering. Efter valförlusten ringde Trump upp delstaten Georgias statssekreterare för att förmå honom att ”finna de 11780 röster” som skulle ge delstatens elektorsröster till honom snarare än till valets segrare Joe Biden. Han misslyckades lyckligtvis. Två veckor före Bidens tillträde uppmanade han sina anhängare att storma Kongressen och framtvinga en nedstängning. Det var, deklarerade Trump efter stormningen, ”nödvändigt att visa styrka”.

Trump vill inte ena

I en era av djup polarisering är enighet helt klart inte Trumps ”mission”, något som präglade hans uttalande efter mordet på högeraktivisten Charlie Kirk. Han har länge gjort klart att det inte är hans presidentskaps uppdrag att ena. Medan andra presidenter vanligtvis har försökt sänka temperaturen i nationella kriser, höjer Trump temperaturen. Han agerar som president för sitt ”America” och de människor som följer honom, medan de som inte gör det framställs som fiender och förrädare.

Ingen annan president har, konstaterar Walt, citerad ovan, i en annan artikel i Foreign Policy, ”gjort sitt presidentskap så naket om sig själv – och sitt eftermäle”. Baserat på vad han hittills åstadkommit kommer han att bli bedömd som ”en mycket betydelsefull president för sitt krossande av normer och andra drastiska handlingar”. Trump har drivit sin agenda med en hastighet som överträffar även några av de snabbaste fallen av demokratisk erosion, som Ungern och Polen.

Hur kan man då förklara Trump? En viktig nyckel till hans personlighet finns i hans relation till advokaten Roy Cohn (1927–86). Cohn blev först känd som åklagare i Julius och Ethel Rosenbergs rättegångar (1952–53) och som senator Joseph McCarthys chefsjurist under McCarthys utfrågningar 1954. Cohn hade bistått McCarthy i hans utredningar av misstänkta kommunister. På 1970- och 1980-talen blev han en framstående juridisk och politisk fixare i New York, och Trumps mentor under dennes tidiga affärskarriär. I dokumentären ”Where’s My Roy Cohn?”  (2019) om Cohn och hans relation till Trump framträder en person vars strategi går ut på att hänsynslöst anklaga, förneka, hota och utpressa. För Trump blev Cohn en fadersgestalt. 1986 dog Cohn, känd för sitt förakt för homosexuella, i AIDS.

”Den som räddar sitt land bryter inte mot någon lag”, hävdade Trump i februari 2025. Det är därför inte förvånande att Trump utlyst så många nationella grundlösa ”nödsituationer” tidigt under sin andra mandatperiod. ”Så mycket land att rädda, och bara en man att rädda det”, konstaterar New York Times Carlos Lozada (NYT 10 september). Som en autokratisk ledare ser han inga gränser för detta uppdrag, varken i tid eller rum. Demokratins överlevnad är inte hans problem.  Att han i något skede tillgriper undantagstillstånd kan avgjort inte uteslutas.

Trumps dominans ökat

Hur mycket kommer Trump då att hinna rasera, innan hans underminering av den amerikanska demokratins grundläggande institutioner och USA:s roll i världen utlöser kraftfulla motreaktioner?  Opinionssiffror förblir bortom Trumps kontroll. Enligt de senaste mätningarna är det nu bara  41 procent som tycker att Trump gör ett bra jobb, med inflation och ekonomi som den mest negativa faktorn, medan 55 procent inte ger honom godkänt (Economist, 15 september). Siffrorna för demokraterna har dock sjunkit ännu mer. Trumps relativa dominans har därför, vuxit.

Siffrorna bekräftar hur polariserat USA är, men ger trots allt också anledning hoppas att Trumps MAGA-förtrollning i tilltagande grad kommer att konfronteras med en vardagsverklighet, som tullpolitikens konsekvenser för vanliga amerikaner, som en ”reality check”. Det demokratiska partiets förnyelse har dock knappast börjat, och deras problem kommer inte att sluta med Trump.

I sitt nyhetsbrev, ”Office hours”, frågor sig Robert Reich, om USA är ”på väg mot ett inbördeskrig” (Office Hours: Are we heading towards a second civil war?) Själv är Reich inte helt uppgiven. Trumps agerande under hans andra presidentperiod kommer ”att avslöja djupet av hans antidemokratiska auktoritära anda, från vilken allt fler amerikaner kommer att rygga tillbaka”. Ett faktum är att den djupa polariseringen, förvärrad genom mordet på Kirk, fortsatt förblindar många, och våld är en del av den amerikanska kulturen.

Vilja till obegränsad makt

Trump sade sig vilja göra ”America great again”. En central del av hans ”analys” var att omvärlden skamlöst utnyttjat USA. Nu skulle den drabbas av höga, godtyckliga, tullar. Landets djupa inre problem, med växande ojämlikhet, brist på sociala skyddsnät och utanförskap, förvärrade han under sin första presidentperiod, och det  fortsätter han med, med ökad beslutsamhet. De gigantiska budgetunderskotten bjuder han på.

Hur kunde då Trump skapa en MAGA-rörelse som närmast blint ville följa honom? Den frågan kommer att förbli ett djupt amerikanskt trauma. Under tiden konfronteras USA med en världsordning som alltmer är bortom dess kontroll.

För Trump gäller att ”the show must go on!”, en show präglad av viljan till obegränsad makt, ohämmad beredskap att krossa grundläggande regler och institutioner, och den hänsynslöshet som krävs för framgång.

Överlever den amerikanska demokratin, skadeskjuten, så är det trots dess president.

Xi och Putin gläds åt hans framfart, och för Netanyahu är han ovärderlig.

Börje Ljunggren

F.d. ambassadör, medarbetare vid Utrikespolitiska Institutet och Associate vid Harvards Asiencenter.