Till tvivlets försvar

Essä Varför tvivel och friktion är avgörande i en alltmer AI-genererad medievärld.

Berättelser formar inte bara hur vi beskriver världen, utan hur vi orienterar oss i den. De ger riktning åt handlingar, binder samman erfarenheter och skapar föreställningar om vad som är möjligt. Moralfilosofen Alasdair MacIntyre har beskrivit människan som en berättande varelse, där identitet och handling blir begripliga först i ett narrativt sammanhang.

Samtidigt är det inte enbart enskilda berättelser som står på spel, utan de bredare narrativ genom vilka erfarenheter ordnas, tolkas och ges riktning över tid. Berättelser är oupplösligt förbundna med språket. Det är genom språkliga strukturer som erfarenheter kan formuleras, delas och förstås. Mening uppstår i relationer mellan uttryck, sammanhang och tolkningar. I denna mening formas inte bara våra beskrivningar av världen genom språket, utan också vår förståelse av oss själva och vår plats i den.

Identitet föregår inte berättelsen. Den tar form i den.

I en tid där allt fler handlingar, från programmering till beslutsfattande, kan formuleras i språk snarare än kod, förstärks också språkets roll som bärande infrastruktur för kunskap och handling.

Mening uppstår i strukturer

En sådan förståelse av språk och mening har utvecklats inom flera intellektuella traditioner. Inom strukturalismen, från Ferdinand de Saussure till Claude Lévi-Strauss, formulerades ett synsätt där språk och kultur förstås som system av relationer snarare än som enskilda uttryck. Mening uppstår i strukturer. Men detta är bara en av flera utgångspunkter. Olika traditioner, med skilda synsätt på vad kunskap är och hur den uppstår, ger upphov till olika sätt att tolka världen. Det som framstår som självklart är därmed alltid beroende av de begreppsliga ramar inom vilka det görs begripligt.

I denna mening verkar narrativ som övergripande meningsramar, medan enskilda berättelser utgör konkreta uttryck inom dessa ramar.

Det är i samspelet mellan dessa nivåer som både förståelse och handling blir möjliga.

Individers förståelse formas i relation till de berättelser som cirkulerar, samtidigt som dessa berättelser upprätthålls och omformas genom mänskligt handlande. De skapar kontinuitet över tid, binder samman generationer och gör det möjligt att föreställa sig tillhörighet bortom den egna erfarenheten, och utgör därmed en central del av hur samhällen orienterar sig.

De verkar dessutom på och mellan flera nivåer. De rör sig mellan människor, institutioner och samhällen och formar system av mening över olika skalor. På mikronivå hjälper de individer att förstå sin situation och fatta beslut. På mesonivå (mellannivå) stabiliserar de organisationer och offentligheter genom gemensamma referensramar. På makronivå formar de bredare föreställningar om ekonomi, politik och framtid.

Dessa nivåer är inte åtskilda, utan sammanflätade över tid och rum, och i denna rörelse kan berättelser spridas, förstärkas och få genomslag på sätt som påminner om epidemiska förlopp.

Föreställda gemenskaper

Inom kulturgeografi och kritisk rumsteori har liknande perspektiv utvecklats, där rum förstås som något relationellt och föränderligt, format genom rörelser, förbindelser och fortlöpande omförhandlingar. På liknande sätt cirkulerar berättelser mellan lokala erfarenheter, institutionella praktiker och bredare samhälleliga sammanhang.

De förändras, men bär samtidigt kontinuitet.

Här finns en parallell till Benedict Andersons analys av föreställda gemenskaper. Nationen, och andra kulturella gemenskaper, möjliggörs genom berättelser som cirkulerar via specifika mediala strukturer, där tryckpressen historiskt spelade en avgörande roll. Det centrala är därför inte enbart vad som berättas, utan i hur berättelser delas, upprepas och får fäste över avstånd i tid och rum.

När dessa mediala former förändras, förändras också villkoren för gemenskap. Om tidigare offentligheter präglades av mer sammanhållna berättelsemiljöer, där gemensamma referensramar kunde etableras, uppstår i dag en annan situation. Berättelser distribueras i ökande grad genom system där urval och synlighet delvis formas av algoritmiska logiker, perspektiv cirkulerar parallellt och erfarenheter delas inte nödvändigtvis i samma rum. Det gemensamma framstår inte längre som givet, utan som något som i högre grad måste skapas, återskapas och förhandlas.

Narrativ formas i möten mellan perspektiv

Därmed blir det också tydligt att dessa strukturer aldrig är neutrala. De formas av specifika intressen, prioriteringar och urvalsprinciper som påverkar vad som synliggörs, förstärks eller försvinner. När berättelser inte längre delas i gemensamma rum, utan filtreras, förstärks och organiseras genom olika system, blir också frågan om urval och synlighet central. Michel Foucault visar hur det som får status av sanning alltid är beroende av de system som producerar och legitimerar det.

Historiskt har dessa system utvecklats genom friktion. Narrativ har formats och omformats i möten mellan perspektiv, i konflikt och i successiv omprövning. Vetenskap, journalistik och offentlig debatt har fungerat som arenor där denna friktion organiserats. Men även konst och kultur har spelat en avgörande roll i detta arbete. Genom att bryta invanda mönster, synliggöra det som annars tas för givet och gestalta alternativa perspektiv har de bidragit till att skapa den spänning som gör både förståelse och omprövning möjlig. Det är också i dessa praktiker, ofta förknippade med humaniora och konstnärliga traditioner, som förmågan att tolka, ifrågasätta och omformulera mening utvecklas, snarare än att enbart reproducera den.

Det som vuxit fram kan förstås som former av institutionaliserat tvivel, praktiker som gör det möjligt att formulera, ifrågasätta och revidera påståenden.

Detta var också en central insikt hos den nyligen bortgångne filosofen Jürgen Habermas. Hans idé om den offentliga sfären pekar på behovet av arenor där påståenden kan prövas genom argumentation och där giltighet måste kunna försvaras inför andra. Sådana former av offentlighet har aldrig varit fria från makt, men de har gjort det möjligt att organisera oenighet, och därmed också kunskap.

När berättelser i ökande grad formas inom tekniska system där dessa villkor blir mindre tydliga, förändras också möjligheten till sådan prövning.

AI inte enbart ett verktyg

Under de senaste decennierna har digitala plattformar omformat de strukturer genom vilka berättelser sprids. Som sociologen Manuel Castells visat innebär nätverkssamhället att kontroll över kommunikationsflöden blir en central maktresurs. Med generativ AI sker ytterligare en förskjutning, där de system som tidigare distribuerade berättelser nu också deltar i att producera dem.

Marshall McLuhans kända formulering om att mediet formar villkoren för det som kan sägas får därmed en ny innebörd. När produktion, distribution och i viss mån tolkning sammanfaller i samma tekniska system förändras inte bara informationsflödena, utan även de processer genom vilka mening etableras och får giltighet.

Generativ AI är därmed inte enbart ett verktyg, utan en del av dessa strukturer. Som journalisten och författaren Karen Hao har visat är systemen inbäddade i globala sammanhang av data, kapital och teknisk utveckling. De påverkar inte bara vad som sägs, utan vilka uttryck som framstår som rimliga och relevanta.

Inflytandet över berättelser koncentreras samtidigt som deras produktion accelererar och villkoren för deras spridning, synlighet och genomslag i hög grad formas inom samma tekniska och kommersiella system.

En avgörande dimension i denna förändring rör relationen mellan dialog och syntes. Kunskapsutveckling har historiskt vilat på möten där perspektiv kolliderar och prövning är möjlig. Den sokratiska dialogen utgör ett tidigt och tydligt exempel på en sådan praktik, där förståelse utvecklas genom frågor, motfrågor och prövning mellan individer med skilda erfarenheter och utgångspunkter. Generativa system producerar i stället synteser där motsättningar ofta jämnas ut snarare än synliggörs. Interaktionen kan till det yttre likna en dialog, men saknar den ömsesidighet som uppstår när olika perspektiv faktiskt möts och utmanar varandra.

Där dialog skapar friktion tenderar syntesen att jämna ut skillnader.

När resonemang från AI framstår som färdig

Detta får epistemologiska konsekvenser. När resonemang kan genereras snabbt och med hög språklig precision ökar risken att de accepteras utan motsvarande prövning. Inte därför att de nödvändigtvis är felaktiga, utan därför att de framstår som färdiga.

Här sker en mer genomgripande förskjutning. När svaren finns tillgängliga i förväg förändras inte bara hur vi söker kunskap, utan också vilka frågor som ställs och hur länge de tillåts förbli öppna.

Moderna kunskapssystem har utvecklats som självkorrigerande strukturer, där påståenden kan prövas, kritiseras och revideras över tid. Deras styrka ligger inte i att de automatiskt producerar korrekta svar. Den ligger i att de organiserar processer där påståenden kan utsättas för kritik, motargument och omprövning. Självkorrigeringen är därmed inte en teknisk funktion, utan en social och institutionell praktik.

Samtidigt vilar dessa praktiker på individer med förmåga att läsa, tolka och kritiskt bearbeta information över tid, men också att bära osäkerhet, ompröva sina egna utgångspunkter och förflytta sig mellan olika sätt att förstå en fråga.

När produktionen av berättelser accelererar utan att motsvarande strukturer för prövning stärks uppstår en obalans, inte bara i informationsflöden, utan i möjligheten till orientering.

I en offentlighet där alltmer kan produceras utan motstånd förskjuts värdet från produktion till urskiljning. Men urskiljning är inte bara en individuell förmåga, utan beroende av institutioner som gör det möjligt att följa resonemang, identifiera perspektiv och utkräva ansvar.

Om dessa försvagas riskerar vi inte bara sämre beslutsunderlag eller minskad tillit. Vi riskerar att förlora de processer genom vilka vi gemensamt kan pröva berättelser och omförhandla deras betydelse.

Det är därför frågan om tvivel och friktion blir avgörande.

Ett demokratiskt samhälle kännetecknas inte av frånvaro av oenighet, utan av former för att bära den. Det behöver tvivel som inte upplöser gemenskapen, kritik som inte reduceras till misstänkliggörande och konflikter som inte driver mot polarisering, utan öppnar för prövning, gensvar och omprövning.

Vi behöver också bli mer medvetna om hur kommersiella logiker i digitala och tekniska system påverkar dessa förutsättningar. När utvecklingen av våra mediala infrastrukturer i stor utsträckning sker inom ramen för sådana logiker uppstår spänningar som inte är triviala. Det innebär inte att tekniken i sig står i motsats till det öppna samhället, men att dess utformning och användning får konsekvenser för vilka berättelser som förstärks och vilka som trängs undan, och vilka tankekartor människor successivt lär sig att orientera sig genom.

Medielandskap som stärker det öppna samhället

Samtidigt blir det allt tydligare att de regelverk som ska skydda mot teknikens skadeverkningar ofta släpar efter. Det är inte sällan först när konsekvenserna redan har blivit synliga – socialt, psykologiskt eller institutionellt, som rättsliga och politiska motreaktioner börjar ta form.

Att verka för ett medielandskap som stärker det öppna och demokratiska samhället blir därmed en central uppgift. Det kräver inte bara teknisk innovation, utan också medvetenhet, ansvar och en vilja att utveckla de strukturer som gör prövning, oenighet och förståelse möjliga över tid.

Ett samhälle där friktion försvagas blir svårare att orientera sig i. När tvivel marginaliseras minskar utrymmet för gemensam prövning. Det är genom motstånd, invändningar och prövning som berättelser får sin bärkraft.

Om berättelser fortsatt ska vara något vi delar, använder och orienterar oss genom, måste också de strukturer som gör dem prövbara värnas.

Att stärka de processer som möjliggör prövning, ansvar och förståelse är inte en följd av tekniken i sig, utan av hur vi väljer att organisera våra gemensamma kunskapspraktiker.

Annars förlorar vi inte bara kunskapens riktning. Vi riskerar också att förlora de narrativ som gör erfarenheter begripliga, binder samman tid och handling och ger samhällen möjlighet att orientera sig bortom det omedelbara.

Vi riskerar också att förlora något av den relation till språk och berättelser genom vilken vi utvecklas som individer, och som individer i relation till andra.

Utan denna rörelse blir berättelser inte längre något vi deltar i att forma, utan något vi enbart tar emot. Och därmed också något vi i allt mindre utsträckning kan ifrågasätta.

Joakim Lind, kommunikationskonsult och filosofie doktor i företagsekonomi vid Åbo Akademi