Regeringen kan göra flera saker annorlunda, skriver Michael Gruber och Urban Strandberg.
När regeringen pekar ut invandrare som huvudorsak till Sveriges samhällsproblem sänks tröskeln för att rangordna människors värde. Historien visar att det som börjar med ord kan fortsätta med beslut som kränker rättigheter. Regeringen måste byta retorik och i stället fokusera på faktiska orsaker till otrygghet och utanförskap.
Problemet
I sina regeringsförklaringar har statsminister Ulf Kristersson sedan 2022 gång på gång sammankopplat ”Sveriges största ekonomiska och sociala problem” med stor invandring och misslyckad integration. I regeringsförklaringen 2024 betonades att ”antalet asylsökande är historiskt lågt” och 2025 att ”asylansökningarna har långt mer än halverats – lägsta nivå sedan 1985”. Statsministerns politiska berättelse är att invandrare är Sveriges främsta problem och att färre invandrare i sig är ett framsteg – snarare än att människor har arbete, bostad, utbildning och trygghet och därmed bidrar till landets utveckling och tillväxt.
Vems ansvar?
Svensk grundlag kräver att den offentliga makten utövas ”med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet” (Regeringsformen 1 kap §2). När regeringen beskriver samhällsproblemen som främst orsakade av invandring förskjuts ansvaret från politiska beslut och strukturer (arbetsmarknad, skolsegregation, bostadsbrist, brottsbekämpning, diskriminering m.m.) till individerna själva. Det är inte förenligt med grundlagens bokstav eller anda – och det riskerar i förlängningen demokratiska fri- och rättigheter.
Varför också språket spelar roll
Språk formar normer. Den tysk-judiske språkvetaren Victor Klemperer beskrev strax efter andra världskrigets slut hur ord kan ”vara som mycket små arsenikdoser” – de sväljs obemärkt, men verkar med tiden. Historikern Götz Aly visar hur retorik plus åtgärder normaliserade en rangordning av människors värde i 1930-talets Tyskland genom att påstå att diskriminering behövdes för att säkra resurser till de individer som ansågs ingå i ”folkgemenskapen”. Poängen är inte att jämföra dagens Sverige med tyskt 1930‑tal, utan att känna igen mönstret: när vissa individer klumpas samman i grupper och görs till syndabockar sänks spärrarna mot särbehandling.
Det drabbar fler än invandrare
När ”gemensamma värderingar” görs till måttstock för att betraktas som svensk riskerar gränsen att flyttas. I praktiken kan språkliga eller kulturella minoriteter, religiösa grupper, ungdomar i socioekonomiskt pressade områden eller personer med funktionsvariation hamna utanför vi. Diskrimineringsombudsmannen visar återkommande risker för diskriminering i arbetsliv och skola – problem som inte löses av lägre asyltal eller högre återvändandetal utan av konkreta insatser mot det som hindrar interkulturella möten som stärker och utvecklar svenskarnas gemenskap. Forskning från regeringens egen kommitté Delegationen för migrationsstudier bekräftar att strukturella faktorer som utbildning, boendesegregation och lokala arbetsmarknader är avgörande för integrationen.
Vad bör regeringen i stället göra?
1. Byt mått på vad som är framsteg: sluta mäta resultat i lägre asyltal och högre återvändandetal. Mät i stället arbetskraftsdeltagandet, skolresultat, valdeltagande, trångboddhet, diskriminering och brottslighet – för alla.
2. Ändra retoriken. Tala om orsaker (skolmisslyckanden, arbetslöshet, bostadsbrist, rasism och diskriminering) och lösningar – inte om grupper.
3. Skriv regeringsförklaringar som representerar grundlagen och markerar att människovärdet inte är villkorat av kultur eller ursprung.
4. Inför språkliga konsekvensbedömningar i lagstiftningsprocessen: pröva om begrepp och motiveringar riskerar att skapa hierarkier mellan människor, på samma sätt som jämställdhets‑ och likabehandlingskonsekvenser bedöms.
5. Precisera åtgärderna. Sätt in lokala precisionsverktyg: tidiga läs‑ och skrivinsatser i skolan, yrkesspår kopplade till regional efterfrågan, brottsförebyggande arbete på kvartersnivå, snabbare vägar från SFI till arbete.
6. Gör tolerans operativ. Ge myndigheter uppdrag att följa upp språkbruk i kommunikation och beslut, med utbildning och återkoppling.
7. Bekämpa diskriminering systematiskt. Stärk DO:s uppföljning i arbetsliv och skola; länka resultat till myndighetsstyrning och kommunala mål.
Framsteg i ett demokratiskt samhälle bör mätas i rättigheter och delaktighet – inte i antalet som söker skydd eller en ljusare framtid i vårt land. Språket är den första försvarslinjen. När regeringen väljer ord som förenar snarare än sorterar och bedriver en politik som angriper faktiska orsaker stärks det öppna och demokratiska Sverige.
Michael Gruber, fil.dr., universitetslektor i psykologi, Institutionen för psykologi, Umeå universitet
Urban Strandberg, docent, universitetslektor i statsvetenskap, Juridiska institutionen, Handelshögskolan vid Göteborgs universitet, föreståndare för International Youth Think Tank
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
