Essä Ett tryggt land utsätter inte sina medborgare för år av ekonomisk skräck, skriver Oskar Brandt i en personlig essä om arbetslösheten.
Köksbordet brukar avslöja mer än alla seminarier i världen. En kopp kallt kaffe står på bordet. Den obetalda hyresavin ligger bredvid. Morgontidningen berättar om neddragningar. A-kassan ska från oktober 2025 snabbt ned till 5 621 kronor efter skatt per månad, som ett ”incitament” för oss långtidsarbetslösa. Där sitter jag och undrar om någon i regeringen någonsin pratat om en långtidsarbetslös utan att se denne som en mus för katten att leka med.
Bostadstillägget osäker räddare i nöden
Min sjukersättning är på deltid. Bostadstillägget räddar mig från det hål som uppstod när min a-kassa sjönk. Höjningen av bostadstillägget förhindrar en katastrof. Det är ett stöd för boendekostnader för dem med sjukersättning.
Ändå skapar den ordningen en märklig känsla av att överleva dag för dag.
Bostadstillägget ger trygghet i stunden, men det skapar ingen framtid. Den ersättningen ger ju inte en enda krona i pensionspoäng för ålderdomen.
Dessutom bär jag på en oro som många andra delar.
Migrationsmyndigheten kan neka att räkna bostadstillägget som giltig förtjänst i försörjningskravet. Jag vill nämligen återförenas med min käresta. 2024 gifte jag mig med mitt livs stora kärlek, en kristen etiopiska, i en kyrka med 70 gäster till tända ljus i januarimörkret. Men allt fler människor bedöms inte passa in i den uppdiktade, pseudohistoriska bilden av vad som är typiskt svenskt. Sverige talar varmt om familjevärderingar och att barnafödandet måste öka. Men min fru och jag fick förra året kyssa varandra adjö vid ett tågfönster på Centralstationen efter att hon utvisats.
Samhället sätter upp hinder för funktionsvarierade som mig att återförenas med min fru och styvdotter. Ändå finns det lagar och konventioner som försäkrar funktionsnedsatta som mig vår rätt till kärlek.
Friska långtidsarbetslösa hårt drabbade
Många som står utan sjukersättning drabbas mycket hårdare. A-kassan rasar snabbt ned till 5 621 kronor efter skatt per månad. En summa som det inte går att leva på i ett land där hyrorna stiger, matpriserna äter upp hushållskassan och arbetsmarknaden saknar jobb åt alla.
Utan en politik för full sysselsättning blir det lätt att hamna i långtidsarbetslöshet.
Historiskt sett har staten behövt bygga ut offentlig sektor som komplement till företagens anställningar för att trycka tillbaka arbetslösheten maximalt.
Detta behöver inte betyda höjd skatt för vanligt folk. Realekonomiskt försörjer arbetarna och den lägre delen av medelklassen staten genom att arbeta eller konsumera och inte genom att förse staten med skattekronor. Särskilt utsatta är de långtidsarbetslösa som med tidigare regler skulle fått sjukersättning av medicinska skäl. När regeringen sänker a-kassan pressar den också ned lönerna. Den sänkta a-kassan får folk att söka jobb med lägre lön och tuffare villkor.
När lönerna sjunker i takt med nedskärningarna i a-kassan och sjukförsäkringarna minskar köpkraften. Men den allmänna konsumtionsförmågan är grunden för den produktion och handel som behövs för att arbetsgivare ska kunna nyanställa. Men nu haltar istället sysselsättningen när tryggheten rasar.
Företagskonkurserna haglar över Sverige
Tusentals små- och medelstora företag har gått i konkurs samtidigt som de senaste årens åtstramningar sänkt köpkraften. När anställda är billiga och hårt pressade, minskar också incitamenten för ny effektiviserande teknik.
Arbetsbördan ökar då medan landets produktivitetstillväxt avtar. Företagen kan då höja priserna när varuutbudet blir mindre. Samtidigt kan bankerna prångla ut mer konsumtionslån till de fattiga tills nästa finanskrasch.
Då kan de rika köpa konkursbona och aktierna som rasat och billigt.
Risk för hemlöshet stressar
Det som skaver mest är ändå rättsosäkerheten. Jag fick veta först två dagar före första utbetalningen av den nya a-kassan hur mycket jag skulle få. Två dagar dessförinnan hade jag fått reda på den drakoniska sänkningen av min a-kassa.
Jag räknade kallt med en stor risk för hemlöshet. Ingen arbetsgivare skulle våga hantera en anställd så. Trots det förväntas sådana som jag med de minsta marginalerna bara att ”anpassa sig”. Samhället kallar oss lata. Ändå var jag före min psykiska stressreaktion en duktig skribent på ett museum, Svenska Ostindiska Companiet och olika tidningar. Som ung gav jag järnet på olika tuffa extra- och sommarjobb trots mina funktionsvariationer.
I grundskolan och på gymnasiet lyckades jag bra i konkurrens med andra toppresterande elever och gymnasister. Därefter gav jag allt jag kunde på universitet i Sverige och Wales. Efter att ha fått min sjukersättning på deltid, gör jag allt jag kan för att få arbeta. Men det finns nästan bara vakanser på heltid och många tävlar om varje utlyst tjänst.
Misstron växer
Misstron växer sedan snabbt. När ersättningarna sjunker för alla ”friska” uppstår avundsjuka mot dem som har sjukersättning. Som om sjukdom vore en belöning. Regeringen talar varmt om sammanhållning men producerar splittring och misstänksamhet. Fler tvingas söka försörjningsstöd. Sambor med arbete drabbas när de plötsligt måste försörja sin arbetslösa partner som dessutom mister självrespekt, handlingsutrymme och framtidstro.
Fattigdom kan till och med utveckla allvarliga psykiska sjukdomar hos arbetslösa.
Kanske kan de friska arbetslösa få större bostadsbidrag? Men bostadsbidraget är en skuldfälla på grund av hur Försäkringskassan räknar ut det. Det är stor risk att bli återbetalningsskyldig när man får ett arbete igen. Sedan menar vissa att bostadsbidraget blir en möjlighet för färre och färre.
Friska långtidsarbetslösa som faller ned till 5 621 kronor efter skatt kan komma att inte klara hyra och mat. Socialtjänsten kan för försörjningsstöd granska inkomster tre månader bakåt och säga nej om tidigare pengar låg över normen. Hyror över vissa riktvärden får ofta nej. Äldre vuxna utan barn får inget bostadsbidrag. Resultatet blir flyttkrav och risk för bostadslöshet. Detta blir problem i dagens bostadsbrist och medför en risk för skuldsättning och ruin.
Polarisering ökar med åtstramning
Det gör något med ett samhälle när arbetsmarknadspolitiken inte längre låter människor följa ”sina bästa stämningars längtan”, som den socialdemokratiska ledaren Hjalmar Branting sa om sin folkrörelses mål 1907.
I stället driver arbetslinjen sedan Reinfeldts tid människor att jaga jobb som stämmer in på deras värsta stämningars mardröm.
Låg a-kassa, undermålig sjukpenning, snåla sjukersättningar och försörjningsstöd som det inte går att leva på bäddar dessutom för högerextremism.
Lättnad och sorg
I allt detta känner jag både lättnad och sorg. Lättnaden kom när bostadstillägget räddade min ekonomi. Besvikelsen kom direkt efter. Jag hade gått i månader, ja till och med år, och väntat på att förlora 3–4 000 kronor i månaden. Det blev en sorts hot om hemlöshet på låtsas: ”Hihi, vi i Tidölaget tänkte bara låtsas att vi låta dig gå utan pengar till hyran och att överleva.” Sådant sätter djupa spår. Mina närmaste ser min kamp och säger att jag borde vara glad nu. De menar väl. Men man kan inte känna ren glädje med en gång när ett politiskt system först hotar ens existens och sedan ger en ”dispens”.
Den som aldrig stått i skuggan av sådana beslut som a-kassereformen 2025 förstår sällan hur kroppen reagerar. Först kommer lättnaden, när jag får reda på att min ekonomi klarar sig trots den nya reformen. Sedan tränger sorgen fram över att staten tillät denna oro över huvud taget. Ett tryggt land utsätter inte sina medborgare för år av ekonomisk skräck.
När tryggheten blir lotteri börjar samhället erodera. Det syns inte i BNP-siffror eller presskonferenser. Det syns i köket. Där sitter en människa med en obetald hyresräkning och försöker ta in att nästa månad kan hen bli hemlös.
Vi står inför ett val. Antingen fortsätter vi mot ett land där allt fler lever på undergångens rand medan de rikaste ropar efter billigare arbetskraft. Eller så väljer vi ett samhälle där ingen ska uppleva en politisk skenavrättning för att få rätt till mat, bostad och värdighet.
Den sista vägen kräver mod. Den första kräver bara att vi fortsätter blunda.
Oskar Brandt
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
