Sans och balans i försvarsdebatten

Försvar Debatten om Europas behov av upprustning har förlorat kontakten med verkligheten.

Utan någon som helst kritisk granskning har 5 procent av Natoländers BNP etablerats som ett rimligt mål för att stärka försvarskapaciteten.

Vi bör då först konstatera att det inte finns något skäl till att europeiska Natoländer och Kanada ska avsätta samma andel av BNP som USA för militära ändamål. Förutom medlemskapet i Nato har Washington väldiga försvarsåtaganden i Asien mot en långt mäktigare motståndare än Ryssland. Europeiska Natoländer har ett enda tydligt definierat uppdrag – att bygga ett försvar som avskräcker Ryssland från att angripa ett medlemsland.

Uppgiften ter sig inte omöjlig. Europeiska Natoländer har ett monumentalt ekonomiskt och industriellt övertag gentemot Ryssland. Deras samlade BNP är 12 gånger större än Rysslands. Vid jämförelser mellan länder justeras vanligen BNP med hänsyn till att inkomsten räcker till mer i fattiga länder. Det finns till och med ett mått för att korrigera försvarsutgifter. Dessa förändringar innebär att skillnaden mellan Ryssland och Europa minskar.

Vi ska emellertid inte förhasta oss.

Våldsam överskattning

BNP registrerar ett lands samlade produktion under ett år utan hänsyn till varors kvalitet och livslängd. Det spelar då ingen roll om en buss kan användas i tre eller tjugo år – den får samma värde i BNP. När muren i Berlin föll hade Sovjetunionen (som då bland andra innefattade de baltiska länderna, Ukraina och Kazakstan) officiellt en bruttonationalprodukt som motsvarade en dryg tredjedel av USA:s.

Bankirfirman Salomon Brothers granskade dessa data och utgick ifrån rubelns faktiska växelkurs. De fann att Sovjets reala BNP var lika stor som Portugals – eller 1 procent av USA:s BNP. Vid denna tid producerade stora delar av landets industri negativt mervärde. Det är bättre nu men officiell statistik innebär fortfarande en våldsam överskattning av Rysslands industriella förmåga. Inget ryskt företag har ännu tillverkat en civil produkt som kan säljas på världsmarknaden. Dessutom har Europas vapenindustri långt större möjlighet att öka sin produktionskapacitet.

Det är sant att Rysslands militärutgifter per capita är lägre än Europas. Men Moskvas kostnader för att rekrytera soldater är höga och redan betydande utbetalningar till efterlevande ökar i snabb takt. Enligt tidskiften Economist motsvarar dessa utgifter redan 1,5 procent av BNP.

Dagens mål räcker

 Om alla medlemmar av Natoeuropa skulle avsätta 2,6 procent (som råkar vara Sveriges hittillsvarande mål) till militärt försvar skulle vi hamna långt över Rysslands hela statsbudget. Enligt officiella uppgifter har den andel som går till landets försvar sedan 2014 ökat från 4 till 6 procent av BNP.

Natoeuropas befolkning är 4–5 gånger större än Rysslands, som har minskat till 140 miljoner. Det allmänna hälsotillståndet är inte bra – särskilt för den manliga delen av den ryska befolkningen. Europeiska män lever vid god vigör femton år längre än ryska. Listan över världens lyckligaste länder domineras av Europa.

Det borde för länge sedan ha varit självklart att europeiska Natoländer (och Kanada) måste ta ansvar för att försvara sin kontinent. Det Nordatlantiska fördragets berömda artikel 5 utlovar inte att amerikansk trupp kommer till undsättning i händelse av ett ryskt anfall. Den verkliga säkerhetsgarantin har alltid varit amerikanska soldater vid fiendens gräns. Med president Trump i Vita huset måste också detta skydd ifrågasättas. En central fråga är alltså hur Europa ska försvara sig på egen hand.

Det har varit en underförstådd självklarhet att USA ska ta ledningen i händelse av ett anfall på någon medlemsstat. Natos överbefälhavare är och har alltid varit amerikan. Militärhistorikern Giles har intervjuat överbefälhavare och försvarsministrar i europeiska länder och fått beskedet att det skulle ta 3–5 år innan deras länder skulle vara parata att ”ta sig an” ryssarna. Den franske försvarsministern ville ha 10 år på sig. Dessa uppgifter har begränsat värde.

Tiofalt större än Rysslands

Natoeuropa ska inte ta sig an Ryssland i någon annan bemärkelse än att försvara en gräns som vi har minutiös kunskap om. Vissa amerikanska förmågor (som det numera heter) behöver vi inte, andra har vi redan och vissa tar 10–20 år att ersätta om de alls ska ersättas. Kriget i Ukraina har lärt oss att det vi behöver inte alltid finns på vapentillverkarnas hyllor. Viktigast är att Europas Natoländer har en stark allierad som redan tar sig an Ryssland och leder utvecklingen av digitala vapensystem.

Ett belopp som motsvarar 5 procent av BNP skulle ge Natoeuropa en försvarsbudget som, exklusive Ukrainas bidrag, är tiofalt större än Rysslands. Natos generalsekreterare Mark Ruttes argument för denna nivå är i stort sett att den efterfrågas i Washington. Detta är dubbelt fel. Europas försvar ska enbart dimensioneras för att avskräcka Putin – inte för att glädja Trump. I ett bredare perspektiv är det klokt att inte i onödan hjälpa trumpisterna till en seger i mellanårsvalet 2026.

Det råder inget tvivel om att europeiska Natoländer behöver stärka sin försvarskapacitet – somliga mycket mer än andra. Men högsta prioritet måste ändå vara att stoppa Rysslands aggression i Ukraina.

Lars Anell, f.d. ambassadör